När den första Avatarfilmen kom ut 2009 var jag tio år gammal. Jag älskade den. Fascinerad följde jag berättelsen om Jake Sully som i sin avatarkropp blir en del av Na’vi-folket på den jordlika månen Pandora – först för att utnyttja dem, sen för att rädda dem.
Den Romeo och Julia-liknande kärlekshistorien mellan Jake och Na’vi-kvinnan Neytiri, den fartfyllda berättarstilen och de hisnande specialeffekterna gjorde filmen svår att motstå. Den solklara parallellen till smärtsamt brutala behandlingar av urfolk på jorden, i verkligheten, gjorde också att jag kände att filmen tog upp något oerhört viktigt.
Idag gör uppföljaren, Avatar: The Way of Water, succé på biografer runt om i världen. Även om mycket av det jag tyckte om med berättelsen som barn kan tyckas vara sant fortfarande, är det ett obestridligt faktum att jag missade många bottnar. Närmare bestämt missade jag som liten allt som var problematiskt med James Camerons Avatarfilmer.
Istället för att berätta historien om hur ett urfolk självt besegrar inkräktande erövrare, berättas historien ur en vit mans – Jake Sullys – perspektiv. Hans ögon är tittarens, han är subjektet allt hänger på, och när allt står på sin spets är det han, den vite mannen, som avgör urfolkets öde.
Och alla måste stå i evig tacksamhetsskuld till honom. Nästan lika lätt som det är att se paralleller mellan det fiktiva Na’vi-folket och Jordens urfolk, är det att se det som kallas »white saviour complex« i Avatarhistorien.
Uppfattningen att icke-vita folkgrupper behöver räddas – från sig själva, eller från ett utomstående hot – har sin grund i tankeklustret om vit överhöghet och är en del av den imperialistiska ideologi som användes under många hundra år som rättfärdigande av kolonisering, utsugning, folkmord och slaveri. I modernare tider ligger arvet från detta sätt att tänka till grund för en fortsatt ojämlik och exploaterande världsmaktordning som upprätthåller koloniala och rasistiska strukturer.
På många sätt bygger det fiktiva Na’vi-folket också på stereotyper av (främst amerikanska) urfolk. Traditioner och seder från en mängd olika stammar och folk har blandats hej vilt för att få till en så tittarvänlig version som möjligt. Eller närmare bestämt en version som den vita publiken lockas av, där de långa, slanka kropparna med avslöjande klädsel, den såväl fysiska som spirituella kopplingen till naturen, och det primitiva levnadssättet upplevs som exotiskt och spännande. Vad som glöms bort är att detta är stereotyper, som skadar, förminskar – och i längden kan förgöra dessa de exotifierade »andra«.
Redan i samband med den första Avatarfilmen kritiserades James Cameron för ett djupt problematiskt uttalande. Han sa i ett reportage av den brittiska tidningen The Guardian att Lakota Sioux-folket »borde ha kämpat hårdare« mot Storbritanniens koloniserande övergrepp än de gjorde, för att rädda sina ättlingar från dagens diskriminering. Låt det sjunka in en stund. »De borde ha kämpat hårdare«. De såg sitt land stjälas, men de borde ha kämpat hårdare. Deras infrastruktur blev vandaliserad och tillintetgjord, men de borde ha kämpat hårdare. De blev mördade och lemlästade, men de borde ha kämpat hårdare.
Dessa fundamentalt respektlösa och insiktslösa uttalanden, liksom »white saviour«-perspektivet i hans filmer, gör det tydligt att James Cameron inte inser, eller inte bryr sig om, att hans perspektiv och resonemang helt utgår från de privilegier han har som vit man, som aldrig upplevt systematiskt förtryck.
Medan Avatar: The Way of Water drar storpublik driver representanter för urfolk runtom i världen kampanjer för att bojkotta den, och föregångaren, bland annat på sociala medier. Informationen finns där, tillhandahållen av personer som skriker sig hesa för sina rättigheter, men i vårt priviligierade Globala Nord där utbildning är ett val måste vi välja att ta till oss den. För att inte förstärka koloniala uppfattningar om urfolk och exploatering bör vi välja bort filmer som Avatar, och ha ett kritiskt samtal om dem – inte minst med de unga som är filmens målgrupp.
I en perfekt värld skulle James Camerons Avatarfilmer kunna bli de sista med den koloniala diskursen. Så enkelt är det inte. System av förtryck som tagit hundratals år att bygga upp går inte att rasera över en natt, och i en värld som ännu inte fullt ut erkänner och tar avstånd från sin rasistiska historia är sannolikheten låg att underliggande, svåranalyserade rasistiska budskap i Hollywoods storfilmer helt plötsligt ska ligga till grund för ett paradigmskifte av vilka berättelser som får synas och höras. Det vi däremot vet är att filmindustrin är beroende av konsumentefterfrågan. Genom att ta avstånd från filmer som Avatar och istället börja efterfråga berättelser fria från koloniala narrativ och diskurser, och i vilka urfolk och andra förtryckta grupper själva får berätta sin historia, kan vi bidra till att för en gångs skull låta andra än vita män med makt definiera narrativet från världens regissörsstol.
Hannah Mannheimer är journalist med bakgrund i freds- och utvecklingsstudier.
Tycker du om vad du läser? Journalistik är inte gratis.
Stöd oss och bli medlem i Ordfront
