Den pågående skövlingen av vårt gemensamma ursprung och hem, skogen, havet, naturen, är också en skövling av oss. Eva-Lotta Hultén vill att vi tar oss ur synvändan att det gynnar människorna att fortsätta, och öka exploateringen. Vi både vet och känner att det inte kan fortsätta.
Text: Eva-Lotta Hultén. Illustration: Fabian Göranson.
Vi har lagat mat över öppen eld och det har börjat skymma när vi hör mullret bortom hygget på andra sidan sjön. En skogsmaskin. Nu? Och varför? Träden är ju redan borta. Strax kommer den över ett krön och ner mot vattnet. Vi ser den genom den tunna ridå av alar som sparats alldeles vid sjökanten. Det knakar och brakar och en björk faller. Har maskinen kommit för att ta också de slankiga hänsynsträd som sparades vid avverkningen? Den åker till synes planlöst hit och dit.
Mörkret har lagt sig när vi snubblar fram genom blåbärsriset för att komma närmare. Så står vi till sist vid hyggeskanten. Det är som att bevittna en fientlig invasion och jag känner mig utsatt när strålkastarljuset sveper över oss vid vändningarna. Maskinen släpar något efter sig och jord och sten och grenar kastas upp och runt. Det är som att se ett monster från rymden tugga sig fram, fast beslutet att göra jorden obeboelig innan det vänder tillbaka till sitt eget solsystem. Men nej, det sitter en människa därinne vid spakarna. En maskinförare som gör sitt jobb. Markberedning.
Tillbaka i stugan har jag svårt att somna. Det är torrt i markerna. Maskinen mullrar fortfarande därute och många skogsbränder de senaste åren har startat av gnistor då aggregat träffar sten. Jag försöker tänka på hur många avverkningar som görs och hur få det trots allt är som leder till skogsbränder, men riktigt tröstande är inte den tanken. Vad är det för dårskap som pågår i vårt land, dygnet runt, alla dessa alldeles vanliga dagar i landet Sverige?
Granvattnet. När jag var barn och tonåring badade vi på kvällarna i en skogssjö. Den låg på Orust och hade brunt vatten som luktade dy men skogen runtom stod kvar och där rådde stilla magi. Ner till sjön ledde en slingrande stig där uppstickande rötter blivit polerade till silver av människors fötter. En dag när vi kom dit hade skogen runt stranden blivit kalhuggen. Alla träd var borta och det stora flyttblocket som inlandsisen placerat vid stigen var bortsprängt. Av själva stigen fanns inget kvar. I stället hade skogsmaskinerna lämnat djupa hjulspår i marken. De syns fortfarande, mer än 35 år senare.
Detta var mitt uppvaknande inför var skogsbruk innebär. Jag hade blivit lärd att man inte ens får bryta en kvist i skogen och kunde inte förstå hur det jag såg kunde vara tillåtet. Det kan jag fortfarande inte.
I Sverige klassas 22 procent av alla arter man studerat som hotade. I världen är var åttonde art är hotad. Djur och växter. Så gott som alla är de utsatta på grund av oss människor. Vårt jord- och skogsbruk, vårt överfiske, våra utsläpp av gifter, vår nedskräpning med plast, vår gruvbrytning, våra utsläpp av växthusgaser. Vår hänsynslöshet.
Vi är på väg mot tre graders uppvärmning i globalt genomsnitt. Här i Sverige kan vi räkna med närmare sex grader eftersom uppvärmningen går snabbare vid polerna. Men prognosen kan förstås ändras om golfströmmen stannar upp. Det kan bli kallare. Vi vet inte. Ingen av alla de andra tusentals arter som lever här vet heller och har ännu mindre chans att förbereda sig än vad vi har.
Hur ska vi människor klara att ställa om när vi har så dålig koll? Så låg förståelse för hur ekosystemen fungerar? Aldrig har så många vetat så lite om förutsättningarna för sina egna möjligheter att leva vidare på den här planeten. De ser inte skillnad på en bäck och ett grävt dike, på en riktig skog och en granplantering; förstår inte skillnaden mellan inhemska arter och invasiva, vet inte vad matjord är.
Jag har ett meningsutbyte med en man från Svenskt näringsliv på LinkedIn. Han tycker att jag har fel när jag skriver att vi måste minska vår energianvändning. Tvärtom, skriver han. Den måste öka. Bland annat behöver vi elslingor i vägarna så vi slipper ishalka. Jag skriver att vi måste minska vår konsumtion av allt. Han förklarar att »Det låter så klart fint att säga så men det är inte särskilt förknippat med verkligenheten«. Företagen vill ju ha mer av allt. Ekonomin har krav och människor kommer helt enkelt inte gå med på lägre levnadsstandard, skriver han tålmodigt till mig. Hur argumenterar man med en sådan människa? Jag mästrar tillbaka. Skriver »Det låter så klart fint att säga att vi kan fortsätta överanvända jordens resurser eftersom ekonomin och människors bekvämlighetslängtan kräver det. Men så ser inte verkligheten ut. Våra ekosystem är i rask takt på väg mot kollaps på grund av vårt överutnyttjande. Jordklotet sätter gränser för vad vi kan göra. Det är dessa gränser vår ekonomi har att förhålla sig till i första hand.«
Denna artikel är låst
Vill du läsa – bli medlem i Ordfront
Är du redan medlem? Hör av dig till medlem@ordfront.se
