En ny högerradikal regering kan innebära slutet för demokratin i Israel – och början på en ny, blodig intifada, skriver Tobias Gisle.
Av Tobias Gisle
»Ein kibush!« Oren Hazen skakar på huvudet med sitt kariktäristiskt breda leende när han diskuterar med en annan deltagare i Big Brother (Haach Hagadol). Han upprepar det, lugnare och tydligare: »ein kibush«, som om han förstår något på ett djupare plan.
Ein kibush betyder »det finns ingen ockupation«. Oren Hazen, parlamentsledamot tillika internettroll, går vidare till att vinna Big Brother. Detta var 2021, och gav en föraning för vad som skulle hända 2023, när Hazens meningsfränder tar över styret av Israel.
En ny regering svors in i januari. Den lyder återigen under Binyamin Netanyahu. Han har styrt landet förut – men då tillsammans med breda koalitioner. Icke så 2023. Nu stödjer han sig på uteslutande partier till höger – och religiös höger, de ultraortodoxa.
Förmodligen fick de partier som är emot Netanyahu mer än 50 procent av rösterna i valet i november 2022. Men två små partier till vänster lyckades inte komma över 3,25-procentspärren och komma in i Knesset. Det var Meretz, vänsterpartiet med tydlig anti-ockupationsprofil och Balad, det BDS-närstående arabiska vänsterpartiet. (BDS = Boycott, Divest, Sanctions).
Binyamin »Bibi« Netanyahu hittade ett sätt att åter bli premiärminister: som ledare för en regering som är den mest högerradikala, mest mansdominerade och mest religiösa i Israels historia. De talas om en »konservativ revolution«.
Partierna i dagens regering i Israel vill, beroende på vem av dem man vill lyssna på, sätta högsta domstolen under politisk kontroll, annektera stora delar av eller hela Västbanken, se till att Palestinska Myndigheten kollapsar, och införa straffrihet på israeliska soldater som dödar eller skadar palestinier.
Knappast någon av parlamentsledamöterna i dagens regeringskoalition skulle hålla med om, eller ännu mindre säga, att ockupationen finns. Att förneka det uppenbara har blivit ett politiskt credo. Ein kibush är med andra ord en myt som hela maktapparaten måste bekänna sig till.
Netanyahu själv skulle visserligen aldrig skulle säga något så absurt som ein kibush, men han har idag inte heller utrymme att säga yesh kibush – en ockupation existerar- utan att begå politiskt självmord. Bibi är dock en skicklig retoriker, som talar felfri amerikansk engelska med förtroendeingivande baryton. Han excellerar i att tala runt ockupationen. Han säger aldrig ordet, och får händelser som rör den att verka som bagateller i det stora hela. Han vänder hellre på steken och pratar om att det är Israels fiender som inte ser någon skillnad på Tel Aviv och bosättningarna, med precis den grad av sanningshalt som låter honom undvika att prata om det som nästan alla ser som konfliktens kärna.
Bibi har ägnat hela sin långa regeringstid åt att tala i hårda ordalag om alla möjliga ämnen från Iran till palestinierna till EU men egentligen gjort mest av alla Israels ledare till att bibehålla status quo i konflikten. Han har inte gjort något för att upphäva ockupationen, men han har heller inte trappat upp konflikten.
Netanyahu föredrar att den fortsätter i samma omfattning. Han undviker att starta krig och andra situationer som kan leda till massiva protester bland palestinierna. Inte av godhet, utan av politisk slughet: kriser gör livet surt för den som leder landet. Med andra ord har han faktiskt varit rätt framgångsrik i att »hantera« konflikten. Men nu är läget ett annat.
Man bör minnas att Bibi till varje pris vill hålla sig kvar som premiärminister inte minst eftersom han då förmodligen kan stoppa åtalen och de förestående rättegångarna mot honom. Han anklagas för maktmissbruk på flera punkter. Om han inte sitter i regering kommer han kanske sitta i fängelse. Därför tvekar han inte att ge makt åt en de mest extrema radikalhögerpolitiker, i det egna partiet och andra.
Den mest kända extremisten i dagens isrealiska regering är agitatorn och bosättaren Itamar Ben Gvir. Hans parti Religiös Sionism fick drygt 10 procent av rösterna i valet. Alla i Israel vet vem Ben Gvir är, nämligen en stark supporter av terrorism – så länge terroristerna är judar. Han har gjort sig ett namn som advokat för terroristanklagade bosättare, och hade tills för ett par år sen en stor bild på Baruch Goldstein hemma i sitt vardagsrum i bosättningen i Hebron. Goldstein är känd för att ha mördat 29 palestinier i en moské 1994. Idag är Ben Gvir minister för intern säkerhet – ett exempel på ein kibush-hållningen.
I filmen Matrix krävs det att hjälten Neo klarar av att titta på en sked – men samtidigt förstå att den inte finns. Ein kibush kräver, liksom »there is no spoon«, en tilltro till en högre verklighet än den oinvigda kan se med ögonen, sanningar bortanför de påtagliga futiliteter som vanliga dödliga bonkar pannan i. Där många ser flera mil murar med taggtråd, checkpoints med beväpnade soldater, och ett par miljoner människor utan rätt att resa till havet som ligger tre mil från deras hem, ser ein kibush-högern … inget särskilt. Någon slags virrvarr av folk som pratar om ett problem som egentligen inte finns.
Visserligen, menar de, bor det lite löst folk på Västbanken som inte är judar och inte förstår att de är ickefolk, men det är ingenting vi bör oroa oss för så länge de inte gör motstånd. De kan väl flytta till någon arabstat om det inte passar? Precis som Bibi ser de en situation som behöver hanteras snarare än en tragedi som måste lösas.
Ein kibush skapar en parallell verklighet där det inte går att mötas – för om det inte finns någon ockupation, så är allt motstånd mot den obegriplig: illasinnade dåd utförda av illasinnade människor som vill Israel illa; märkliga propåer och uttalanden som är mot Israel.
Sedan spelar det mindre roll om dessa illasinnade människor är från Hamas, Israels högsta domstol, vänsterpartier i Knesset eller från FN – alla ses som hot.
Ein kibush är besläktat med äldre sionistiska myter, som »ett land utan folk för ett folk utan land«, och diskursens inre logik är ihopsatt av diverse händelser och omständigheter ur konfliktens historia; koloniallagar från 1930-talet, lösryckta uttalanden och annan kuriosa. En av de mest populära faktoiderna för att stödja ein kibush-narrativet är att det aldrig funnits en palestinsk stat.
Förvisso har det länge bott araber i området, men området har aldrig kontrollerats av dem allena. Innan det kontrollerades av Israel kontrollerades det av Jordanien och Egypten (i Gaza), och innan detta av Storbritannien, och innan detta av det Osmanska riket.
Så långt gott och väl. Men nu kommer kullerbyttan: enligt ein kibush-logiken betyder detta att det heller aldrig kan eller får bli en sådan stat. Denna tankegång vägrar att förstå att det stora flertalet palestinier idag ser sig ingå i ett eget folk där nästan alla vill ha en egen stat. Att påstå att detta inte skulle spela någon roll kräver en speciell sorts ideologisk blindhet – ein kibush är en manifestation av denna blindhet.
Det finns andra myter som är kopplade till ein kibush. En av dessa är att Osloavtalet är kopplat till terrorism, det vill säga att eftergifter till palestinier bara leder till våld. Vad som är sant är att Hamas och andra grupper började använda självmordsbombare under 1990-talet för att stoppa tvåstatslösningen. Våldet fortsatte sedan in i den andra intifadan år 2000.
Israeler som likt Hamas hela tiden motverkat tvåstatslösningen blandar därför medvetet ihop korten och säger att själva avtalet skapade våldet. Logiskt haltande men ändå effektivt, eftersom både avtal och våldsdåd skedde under samma tidsperiod.
Ytterligare en myt som ingår i radikalhögerns världsbild ekar av den populism som vuxit sig stark i hela världen det senaste årtiondet. Det är myten att Högsta domstolen är en vänsterliberal institution som hela tiden försöker lägga sig i vad politiker och vanligt folk får göra. Den är såklart också relaterad till att hela högern i åratal hetsat om att åtalen i samband med Bibis egna juridiska svårigheter är en politiskt motiverad häxjakt. En skillnad mellan Israel och de som i likhet med Trump rasar mot juridiken är att det också handlar om vad bosättare tillåts göra.
Återigen är grundföreställningen en chimär. Högsta domstolen försöker i regel upprätthålla lagar, dock är vissa lagar ganska absurda. Det är till exempel genom högsta domstolen vi får den märkliga situationen att vissa bosättningar på Västbanken bedöms lagliga och vissa bedöms olagliga. Det är med andra ord genom Högsta domstolen som ockupationen tillåts fortsätta, men ibland sätter den ner foten och olagligförklarar vissa utposter, och ibland till och med beordrar armén att utrymma andra. Det är också Högsta domstolen som håller efter lagen mot diskriminering, och ytterst ansvarar för att motverka korruption.
Utifrån ein kibush kan vi förstå en del av radikalhögerns vilja förändra Israel. Ett av den nya regeringens första drag var att förbjuda användning av den palestinska flaggan. Det är den officiella flaggan på Västbanken och i Gaza, men inne i Israel brukar israeliska araber (palestinier med israeliskt medborgarskap) vifta med flaggan i demonstrationståg.
Nu är detta brottsligt. Ironin är att denna lag snarast understryker skillnaden mellan landet där den inte alls får visas – och det där denna flagga vajar vid myndighetsbyggnader. Enligt ein kibush finns det ju varken någon ockupation eller något palestinskt folk.
Under första intifadan sprang israeliska soldater efter varje palestinsk flagga på Västbanken och Ben Gvir verkar längta tillbaka till denna tid. När det gäller Västbanken vill den sittande regeringen legalisera alla bosättningar oavsett om de byggts på privat palestinskt land, och dessutom överföra dem från militär till civil administration.
Detta skulle innebära ett nästan dödligt slag mot den hårt ansatta tvåstatslösningen. De har redan undanhållit skatteintäkter ifrån den palestinska myndigheten. Vad ein kibush erbjuder är en officiell övergång till apartheid på Västbanken och kanske med tiden ett slut på självstyret som delar av Västbanken haft sedan 1990-talet.
Demokratin i Israel står också inför sitt svåraste ögonblick sedan Israels bildande. Detta mycket på grund av myterna kring Högsta domstolen: att den skulle vara ett instrument för vänsterpolitik. Ett av den nytillträdda högerregeringens första reformförslag är att sätta Högsta domstolen under politisk kontroll.
Dagstidningen Haaretz har avslöjat hur täta kopplingar Israels radikalhöger har med internationella högerpopulister: det är tankesmedjan Kohelet Forum, som drivs av amerikanska republikanska miljardärer, som skrivit själva lagarna åt regeringen, som nu tänker avväpna Högsta Domstolen och göra den underställd politikerna.
Poängen är först och främst att de vill öppna för att kunna fria Netanyahu och andra allierade som korruptionsdömda serieförbrytaren Arieh Deri, som Netanyahu vill ha som finansminister. Detta genom att helt enkelt höja vissa människor över lagen. Vidare vill de göra det lagligt för nyckelpersoner som läkare, fastighetsägare och hotellägare att diskriminera mot icke-judar och HBTQ-personer. Dessutom vill de, såklart, ta bort alla lagar som förbjuder rasism eller hets mot folkgrupp. I förlängningen vill de gå ännu längre.
Bibis son Yair Netanyahu har sagt att han vill fängsla åklagarna som ställde hans far inför rätta, och en parlamentsledamot i Ben Gvirs parti säger att han vill fängsla den förre premiärministern Yair Lapid. Att oppositionell media kommer att kriminaliseras är inte otänkbart.
2023 blir ett kritiskt år för Israel, och möjligtvis också för palestinierna. Under 2022 fick över 200 personer sätta livet till på Västbanken, vilket gör det till det våldsammaste året sedan 2005, och allt tyder på att det är mest en fråga om, inte när, en ny intifada kommer bryta ut. Om detta sker efter Ben Gvirs utlovade totala straffrihet för israeliska soldater kan det bli mycket blodigt. Regeringen stångas redan med Högsta domstolen, och en konstitutionell kris hotar.
Det är viktigt att ha med i bilden att det varje vecka hålls massdemonstrationer i Tel Aviv mot de nya lagarna. De har hittills samlat mellan 80 000 och 130 000 personer. Om protesterna kan förhindra uppkomsten av en israelisk diktatur som står under ein kibush-mandat återstår att se.
Redan Voltaire förstod att de som kan få dig att tro på absurditeter kan få dig att begå grymheter. Och det är svårt att hitta något mer absurt att tro på än ein kibush.
Tobias Gisle är före detta cirkusartist, engelskalärare och frilansskribent. Han bor med sin familj i Israel sedan 2009.
