Nu släpper den beslutsamme forskaren Tobias Hübinette »Den svenska färgblindheten«. Hannah Mannheimer har läst boken om Sveriges speciella förhållande till begreppen ras och antirasism, och träffat författaren för ett fördjupande samtal.
Varandet eller icke varandet av rasbegreppet har på grund av sina olika definitioner länge varit omtvistat, även inom den breda grupp som definierar sig som antirasister. Ordets motståndare, som menar att det inte ska finnas alls, menar att det ofrånkomligen har sitt ursprung i den biologiska rasismen och fortsätter att skapa förtryck av icke-vita grupper. De som förespråkar användning av ordet håller med om att den biologiska definitionen förstås ska skrotas och saknar vetenskapligt stöd, men att det finns en kulturell definition som istället avser ras som en social konstruktion som behövs för att kunna kartlägga och arbeta mot rasism.
Tobias Hübinette förklarar i Den svenska färgblindheten, som når allmänheten i dagarna, hur rasbegreppet under 1990- och 2000-talet systematiskt raderas ur det svenska språket, på såväl statlig som allmän nivå. Enligt honom har naturvetenskapen alltid haft monopol på ordet i Sverige, något som gjort att det blivit intimt förknippat med den biologiska definitionen som direkt leder tankarna till Sveriges rasbiologiska historia. Ur detta uppkom det som Tobias Hübinette refererar till som den svenska färgblindheten. Syftet med hans bok är enligt honom själv att kartlägga denna process, vilket han menar fyller en viktig lucka.
– Boken är den första som går till botten med hur den dominerande svenska antirasismen uppkom, säger han.
Mitt i ett stökigt café förklarar Tobias Hübinette med en skärpa som vittnar om lång erfarenhet och stor målmedvetenhet att den färgblinda antirasismen har sina rötter långt bak i tiden, och går att spåra ända bak till 1960-talet. Kritiken mot användning av ordet ras om människor var redan på 1970-talet så pass radikal att det fanns aktörer som förespråkade att ordet helt skulle tas bort.
– I och med debattens långa historia rådde en konsensus om utmönstring av ordet på 1990-talet, vilket möjliggjorde den systematiska avskaffningen från år 2001 och framåt, säger Tobias Hübinette.
Han ger också en bakgrund till en av anledningarna till att debatten om rasbegreppet aktualiserades. Enligt Tobias Hübinette fick rasbegreppet större relevans på en officiell nivå efter att Sverige hade ratificerat FN:s konvention mot rasdiskriminering i början av 70-talet samt efter att Sverige gick med i EU 1995 och därigenom konfronterades med EU:s så kallade »Race Equality Directive«.
– I och med utmönstringen av rasbegreppet kritiserar Sverige också EU och FN för användandet av rasbegreppet. Detta har gjort att Sverige stuckit ut internationellt, och mött både kritik och fått medhåll av länder som följt det svenska exemplet.
Tobias Hübinette menar att det finns två huvudsakliga orsaker till att begreppet utmönstrats ur det svenska ordförrådet. En menar han bottnar i övergivandet av den svenska rasbiologin – och skammen över denna mörka fläck i Sveriges historia.
– Helst ville man glömma att den perioden funnits, och gav sig därför på att rensa i språket för att man ville rensa i tanken, säger Tobias Hübinette.
En annan orsak var politisk. Tobias Hübinette förklarar att i och med Sveriges, åtminstone på ytan, neutralitet i Andra världskriget och Kalla kriget, fick landet handlingsfrihet i utrikespolitiken. När avkoloniseringen kulminerade på 1960-talet fann Sverige, inte minst av skäl kopplade till ekonomisk vinning, sin internationella plats som »tredje världens närmaste vän«, något som sammanföll med en ökad biståndsverksamhet och adoption av icke-vita barn.
– Så föddes idén om den svenska moraliska stormakten, och med den självpåtagna identiteten blev det plötsligt skämmigt att prata om ras, framför allt när den egna historien inte varit så moraliskt fläckfri som det ofta framställs, säger Tobias Hübinette.
En naturlig fråga som föds efter att ha läst »Den svenska färgblindheten« är huruvida Sverige är ett ovanligt antirasistiskt land till följd av avskaffandet av rasbegreppet. Tobias Hübinette menar att det går att se frågan ur olika perspektiv. Sverige är mycket riktigt först i världen med att utmönstra rasbegreppet, och har på så sätt skapat en tabuisering av alla former av rastänkande. Mäter man rasism på det sättet är Sverige ett ovanligt antirasistiskt land.
– Däremot är svenska samhället lika segregerat och strukturellt rasistiskt som resten av Globala Nord. Utmönstringen av ordet har inte lett till att rasistiska tankebanor försvinner, säger Tobias Hübinette.
Han menar också att den svenska färgblindheten är ett homogeniserande sätt att se på antirasism, och att Sverige har kommit till en punkt där just denna modell är den enda som gills som antirasistisk. Genom sin bok hoppas Tobias Hübinette kunna bidra till att öppna för diskussion om vad som kan rymmas inom begreppet antirasism, vare sig det är bland aktivister, journalister, andra forskare eller en intresserad allmänhet.
– Sverige har sina egna problem med rasistiska strukturer, och för att kunna hitta ett sätt att motverka dessa behöver diskussionen vara öppen och den svenska historien friläggas i sin helhet.
Debatten om rasbegreppets varande eller icke varande lär, och bör, fortsätta, men när Tobias Hübinette lämnar kaféet med samma målmedvetenhet i sina steg som i sina ord står en sak säker: han är en viktig röst i den debatten.
Hannah Mannheimer är journalist med bakgrund i freds- och utvecklingsstudier.
Tycker du om vad du läser? Journalistik är inte gratis.
Stöd oss och bli medlem i Ordfront