Utan arbete, ingen civilisation. Men synen på arbetet och arbetaren har växlat mellan kulturer och tider, skriver Ana Valdés och Johan Berggren. Och motsättningarna sattes, dialektalt nog, på sin spets i Karl Marx vardagsrum.
Text: Ana Valdés och Johan Berggren. Illustration: Fabian Göranson.
Paul Lafargue föddes på Kuba – son till en fransk plantageägare och en svart kubanska. Han kom till Europa och gifte sig med Karl Marx dotter Laura 1868. Lafargues förhållande till sin svärfar var komplicerat.
Trots att han snabbt blev en troende och lojal marxist, hade de två helt olika tankar vad gällde arbetarnas roll i en revolutionär process. Lafargues erfarenhet från Kuba, ett samhälle vars ekonomi baserades på förslavade människors arbete, såg inte proletariatet som en självklar motor i en revolutionär förändring. Men han var lojal mot Karl Marx och försökte hitta ett sätt att ena anarkismen och socialismen. Han var mycket påverkad av Proudhommes idéer om att den privata egendomen var en stöld från ett samhälle där allt skulle ägas gemensamt.
Paul Lafargues pamflett Rätten till Lättja, skriven 1883, uppmanar arbetarna att lägga ned arbetet, att ifrågasätta begreppet avlönat arbete, att ägna mer tid åt de fria aktiviteterna än att kämpa för åtta timmars arbete. Han menade att åtta timmars arbete var en fortsättning på slaveriet. (Och eftersom hans far var slavägare på Kuba var han väl medveten om slaveriets villkor.)
Den amerikanske kulturantropologen Marshall Sahlins är inne på samma spår i Stone Age Economics (1972) där han utforskar hur begreppet arbete har utvecklats från den så kallade stenåldern till vår tid. Sahlins ifrågasatte diskursen att stenåldern var en tid av svält och misär, och hävdade att de allra flesta människor under årtusendena då vi levde som jägare och samlare egentligen levde i överflöd.
De kunde plocka bär och frukter och jaga, mest smådjur. De rörde sig dit födan var som rikligast. De behövde inte spara några överskott, eftersom de kunde skaffa vad de behövde i sin miljö, och det tog dem inte mer än ett par timmar per dag i snitt. Resten av dygnets vakna timmar, menar Sahlins, ägnade sig stenålderssamlarna troligen åt angenämare saker som socialt umgänge, musik, dans, berättelser.
Sahlins fortsatta resonemang är att när större grupper och komplexare samhälle formades, krävdes mer organisation och fastare strukturer. Arbetet behövde organiseras och specialiseras. Bland annat uppstod krigarklasser (militär) för att skydda kollektivet och dess nu ihopsamlade ägodelar och uppbyggda strukturer från rivaliserande grupper.
Kapitalismen kunde inte uppstå förrän människor började spara ett överskott av det man samlade eller odlade.
»Arbete« som betyder något som liknar det vi menar än idag uppstår först när överskottsinsamling börjar. Då kan man arbeta hur många timmar som helst utan att det är onödigt. Då blir arbetet i någon mån värdesatt i varor. Fransmannen Claude Meillassoux kritiserade Sahlins, och menade att stenåldern inte var så idyllisk, utan att slavhandel kan ha förekommit som tidigkapitalistisk motor. Det första kulturutbytet, menade han något manschauvinistiskt, skedde i byteshandel mellan en folkgrupp med överskott på kor, och en annan med överskott på kvinnor. Där kommer en poäng in: om människors arbete kan räknas i ackumulerat värde av varor, som
kan ha ett bytesvärde – då är det logiskt att också en människa ges ett värde i form av potentiellt framtida arbete. Från ackumulation av överskott till slavar i ett par steg.
I många tusen år var slavarbete ingen konstighet.
Denna artikel är låst
Vill du läsa – bli medlem i Ordfront
Är du redan medlem? Logga in på din digitala tidning.
