AI:n gör de fina jobben och de papperslösa de skitiga. Mittemellan sitter någon slags tankebefriad enhet och klappar som en cirkussäl när den uppfyller sin plikt: att bli underhållen.
Av Andreas Lundberg
Det var länge sedan jag intresserade mig för true crime, men ofta kommer jag att tänka på Peter Porco. Inte på fallet som sådant, vilket var rätt sjaskigt (ena sonen försökte ha ihjäl sina sovande föräldrar med yxa, pappa Peter dog – till slut – medan mamma Joan överlevde), nej, det som återkommer för min inre syn är Peter Porco själv. För efter att ha tagit emot sexton yxhugg i ansiktet, hjässan och bröstet vaknar han upp framåt morgonkvisten. Bredvid honom i dubbelsängen ligger hans svårt tilltygade hustru.
Som i en dimma är Peter sedan i rörelse hela morgonen, han följer sin vanliga morgonrutin, död utan att kunna ta in det – han går på toaletten, försöker sannolikt raka sig, tydligen utan att i spegeln uppmärksamma att hjärnan är blottad och underkäken delvis avhuggen. Sedan klär han på sig, går ner för trappan. I köket fyller han diskmaskinen, brygger sig en kopp kaffe, lagar frukost, allt medan blodet häller ur hans trasiga huvud.
Medan kaffet puttrar packar han sin lunch och undertecknar en check (med vilken han tänker betala sin mördares parkeringsböter!). Blod överallt. Sedan går han ut för att hämta morgontidningen. Vid likbesiktningen kommer man att se att Peters paleocortex är oskadad, medan hans neocortex är förstörd.
Denna artikel är låst
Vill du läsa – bli medlem i Ordfront
Är du redan medlem? Logga in på din digitala tidning.
