Situationen på Gaza var outhärdlig redan före terrordådet och kriget men varför har ingen velat lyssna på demokratiska krafter, varför har Hamas och Netanyahu fått bestämma Gazas öde, frågar sig Isak Gerson.
Av Isak Gerson
Invånarna i Gaza var i en omöjlig situation redan innan krigsförklaringen i oktober. Folket hade då varit under belägring i nästan två decennier, oaktat Israels beslut att militärt lämna området 2005. Fyra av tio invånare på Gazaremsan levde i fattigdom. Var fjärde var arbetslös. Hälften var – och är – under 18. Mer än halva befolkningen levde redan då utan tillgång till sund, näringsrik och daglig mat. Israel kontrollerade en stor del av elförsörjningen, vattnet och maten som kom till Gaza och stängde regelbundet av försörjningen till synes efter eget tycke. Mängder av mediciner saknades eftersom Israel kontrollerade all införsel av mediciner och därmed begränsade tillgången.
Ingen som befinner sig under en sådan belägring klarar av att stanna i status quo. Hela poängen med en sådan kontroll är att situationen ska upplevas som outhärdlig. Men när palestinierna organiserar sig politiskt och protesterar fredligt mot kontrollen, fördöms de och möts ofta av militärt våld.
De terrordåd som Hamas utför riktar sig i väldigt hög grad bara mot civila. Det är inte tänkt att sprida rädsla inom ockupationsmaktens armé. Det är tänkt att sprida rädsla, punkt. Om man läser Hamas partiprogram och granskar hur de styr landet förstår man hur det går ihop. Hamas politik syftar inte till att bygga ett fritt, demokratiskt Palestina. Det syftar till att bygga ett etniskt och religiöst homogent auktoritärt Palestina. Därför kan de inlemma terror mot civila som en metod i sin politik. Syftet är att skapa rädsla, hårdhet, auktoritet.
I de flesta västmedia ges ofta bilden av att Hamas är den palestinska motståndsrörelsen, eller till och med att Hamas är Palestina. Lyssnar man på israeliska politiker är det ännu tydligare, eftersom de rättfärdigar sina brutala vedergällningsanfall mot civilbefolkningen med att de slår mot Hamas. I den israeliska regeringens värld är varje sjukhus och varje skola fylld av Hamas och därmed giltigt byte för bomber. Eller varför inte hela Gazaremsan?
Hamas har styrt Gaza i 17 år utan att hålla ett enda val. Ändå har Hamas fått regelbundet stöd från Israels premiärminister Netanyahu, framför allt genom att låta Hamas ta emot stora mängder pengar från sina allierade, Qatar och Iran. Netanyahus syfte har varit att hålla Hamas vid makten för att bevara konflikten mellan Hamas som styr Gaza och Fatah som styr på Västbanken och därmed försvaga den palestinska motståndsrörelsen och sabotera det palestinska förhandlingsläget. Strategin har bekräftats av politiker och militärtoppar runt honom till exempel tidigare premiärministern Ehud Barak, partikollegan i Knesset Galit Distel Atbaryan och en tidigare chef för Israels säkerhetstjänst Shin Bet, Yuval Diskin. Den sittande finansminister Bezalel Smotrich verkar dela Netanyahus syn.
Andra, demokratiska grenar av den palestinska motståndsrörelsen har ständigt försökt göra sig hörda. Men problemen är, förutom internationell tystnad, de otroliga krafter och resurser som läggs på att sabotera demokratisk palestinsk organisering.
En av de största palestinska motståndsrörelserna är BDS-kampanjen, som uppmanar till ickevåldsaktioner i form av bojkott, desinvestering och sanktioner mot den israeliska ekonomin, som pågått sedan 2005. Bojkotter är ett historiskt vanligt påtryckningsmedel och passar väl in i den liberala demokratin eftersom den utgår från den enkla metoden konsumentval och konsumentmakt.
Men sedan kampanjen startade har den israeliska staten fört ett omfattande lobbyarbete för att svartmåla den och alla som befattar sig med den. Staten beslutade 2022 att lägga 31 miljoner dollar på ytterligare ett projekt med syfte att förklara rörelsen illegitim, förutom kostnader för den arbetstid som stats- och ambassadanställda dessutom och vanligtvis lägger på frågan.
Den vanligaste taktiken är att utmåla BDS-kampanjen som antisemitisk. Och visst har enskilda utövare av BDS varit antisemiter, men det funkar inte att smeta antisemitism på hela rörelsen. Tvärtom vad som påstås av vissa motståndare, kräver rörelsen inte att Israel upphör som stat eller att judar lämnar Mellanöstern. Den kräver att Israel drar tillbaka ockupationen av Gaza, Västbanken och Golanhöjderna, att palestinska medborgare i Israel ges full jämlikhet och att palestinska flyktingar får rätt att återvända och att Israel ska respektera internationell rätt.
Och visst har de israeliska motkampanjerna funkat. När BDS började stödjas bland många amerikanska studentorganisationer startades hemsidan Canary Mission (av okända förövare) som gjort vad de kunnat för att hänga ut alla studenter, universitetsanställda och andra berörda med namn, bild, löptext och länkar till hemsidor och sociala media för att maximera trakasserierna. 35 amerikanska delstater har förbjudit BDS. I länder som Frankrike och Spanien är BDS starkt begränsad på grund av inhemska juridiska strider.
En annan metod för demokratisk organisering som palestinierna använder är att försöka tränga igenom mediabruset och journalistiskt beskriva det våld och förtryck människorna på Gaza utsätts för. Den palestinsk-amerikanska journalisten Shireen Abu Akleh är en många som prövat den vägen. I maj 2022 bevakade hon för Al Jazeeras räkning ett flyktingläger i Jenin på Västbanken som regelbundet anfalls av Israels försvarsstyrka (IDF), när hon blev skjuten, trots bärandes en synlig pressväst. En utredning visar att skotten var avsiktliga, och att skytten också riktade vapen mot dem som försökte hjälpa Abu Akleh.
I vanlig ordning förnekade först IDF att de skjutit på henne och skyllde på palestinierna. Senare medgav Israel att det var en israelisk soldat som skjutit henne men att det var svar på palestinsk eld. En videoinspelning visade att så inte var fallet. Trots detta har Israel vägrat utreda mordet. Hon var vid tillfället den sjuttonde palestinska journalisten som dödats av IDF:s vapen sedan 1992. I kriget på Gaza hade, fram till den 10 november, 36 journalister dödats, 10 av dem i samband med att de rapporterat om invasionen. Enligt Reportrar utan gränser har Israel gått från att hävda att journalister inte kan skyddas till att uttala regelrätta dödshot mot dem.
Stora demonstrationsrörelser har genom åren också genomförts inne i Gaza. Under 2018–2019 pågick The Great March of Return, en serie av veckovisa demonstrationer vid muren runt Gaza för återvändanderätt för palestinska flyktingar, ett slut på den israeliska blockaden runt Gaza och i protest mot USA:s erkännande av Jerusalem som israelisk huvudstad. I sex veckor i sträck demonstrerade över 10 000 palestinier samtidigt varje fredag. Under demonstrationerna sköts 223 palestinier ihjäl av IDF. Israels förklaring till skjutningarna var att demonstranterna egentligen var terrorister, och att protesterna var ett sätt att dölja terrorism. Men även om våld förekom var en övervägande majoritet fredliga demonstranter.
Vad förväntar sig världen ska hända när alla försök att organisera sig demokratiskt för att få slut på det enorma förtryck som ligger över palestinierna möts av våld? För att vara mindre cynisk och med risk att missförstås som försvarare av Hamas terrordåd, kan vi ställa frågan omvänt: Hur annorlunda skulle kampen se ut om politisk organisering möttes med diskussion och förhandlingsvilja? Vilket stöd skulle reaktionära krafter som Hamas få? Vilka former skulle organiseringen och utvecklingen i Palestina ta om omvärlden lyssnade på folket i Palestina?
Isak Gerson är medlem i Judiska Församlingen i Stockholm och stammis i Stora Synagogan. Han är även medlem i kommittén mot antimuslimsk rasism. Till vardags redovisningsekonom, skribent på fritiden.
Källor:
Haaretz.com (20231011 »Netanyahu needed a strong Hamas«, 20231020 »A brief History of the Netanyahu-Hamas Alliance«, 20220126 »This Anti-BDS Initiative failed so Israel throws another 100 million at it«)
Canarymission.org
Al Jazeera (20220522 Lies Investigations and Videotape
Rsf.org – Reporters without borders
