Det pågår ett angrepp mot civilsamhället i Sverige. Om någon nu missat det. Och ja, det kan upplevas lite som något du hört förut, tänkt att det bara handlar om förlorade pengar, och då skakat av dig informationen med samma bittra eftersmak som ordspråket »Surt sa räven« lämnar efter sig. Men nej, angreppet består visserligen i beslut om att kraftigt skära ned det ekonomiska stödet till civilsamhället, och ja, det innebär att vissa får stöd, andra inte. Visst kan det kännas surt, ledsamt, tragiskt, orättvist. Men att inte kunna överklaga ett avslag om stöd har föreningslivet vant sig vid, vid det här laget. Det som är oroande just nu, är sättet nedskärningarna sker på, hastigheten, bristen på konsekvenstänkande. Och det politiska syftet bakom nedmonteringen. Det är kort sagt svårt att se att den inriktning som regeringens politik på området har, inte handlar om att medvetet nedmontera och enkelrikta det svenska civilsamhället.
Det är naturligtvis inte en självklarhet att det allmänna ska bekosta civilsamhällets verksamhet. Och visst måste det gå att ställa krav på hur skattemedel används. Samtidigt ska Sverige styras utifrån principer om likhet inför lagen, utifrån en objektivitetsprincip. Men så många av de beslut som har fattats – säkert kommer att fattas – tycks snarare tas för att någon politisk räv tidigare surnat till och nu, med makten i händerna, vill göra hallon av rönnbären. Enkelt förklarat politisera stödet för egna syften.
Sverigedemokraterna är det enda riksdagsparti som inte har inte haft någon förankring i folkbildningen utan har snarare kritiserat den för att vara vänster-ideologiskt (och islamistiskt) vriden – är det då en överraskning att stödet till folkbildningen kapas rejält när SD tillåts styra regeringens politik på området? Fram tills i år har SD inte heller kvalificerats sig för det partiknutna bistånd som Sida hanterar men när regeringen lade om inriktningen från att vara fördelat efter mandat istället för kvalitet, så har SD fått möjlighet att dela ut stora biståndssummor till likasinnade. Dessutom tillåts det partianknutna biståndet användas för information- och kommunikationsverksamhet, ett stöd (Info-kom) som övriga civilsamhället förlorade 2023. Regeringen har under det senaste året också avslutat det stöd till civilsamhället som Folke Bernadotteakademin fördelade och nyligen aviserades att Sida fått i uppdrag att säga upp samtliga avtal med strategiska partnerorganisationer – dvs civilsamhället och istället förstatliga det. Det innebär att tusentals lyckade samarbeten för att främja och stärka demokrati och mänskliga rättigheter runt om i världen abrupt avslutas. Det är mycket svårt att se hur staten ska kunna överta samma eller liknande biståndsprojekt. Och det kommer säkert innebära att små svenska organisationer kommer att dö. Nedläggningen av info-komstödet har redan skördat flera offer.
Nedskärningen av medel till civilsamhället sker inte av budgetmässiga. utan politiska skäl. Civilsamhället misstänkliggörs och ifrågasätts. Det är tydligen suspekt att starta en förening som driver minoriteters intressen, särskilt om minoriteten är muslimsk. Men i skottgluggen finns fler intressen som framförallt SD ogillar – klimataktivismen, fackförbunden, HBTQI-rörelsen, socialdemokratin och allt vänster därom. Vi har inte sett allt ännu.
Vilken effekt kommer den pågående politiken att få för det demokratiska Sverige som folkrörelserna en gång byggt upp? Vi kan inte sura över bären var för sig på olika håll, nu krävs samfällt agerande. Varför inte en haverikommission? Medan vi orkar, och innan det är för sent.
Anna Wigenmark