Vaknade lite omtöcknad den här morgonen, dagen efter EU-valet. Lite snurrig i huvudet helt enkelt. Hade egentligen trott att det skulle gå att skriva ihop en ledare till det här numret, lätt som en plätt. Det finns ju så mycket viktigt att skriva om. Bara att låta hjärnan koncentrera sig lite extra en stund och sen se fingrarna spela över tangentbordet.
Men den där yrseln vill inte riktigt lägga sig. I huvudet snurrar tankarna, förslagen, idéerna runt och vill inte riktigt fastna. Mycket som behöver sägas om ..allt.. Men några ord poppar ständigt upp: Folkutbyte. Islam som måste anpassas. Ökad antisemitism på grund av kritik mot misstänkt folkmord. Slagord och påståenden som inte går att vifta bort, så jag inser att hjärnan gjort sitt val – det är EU-valet den vill koncentrera de fladdrande tankarna till.
Så, grattis MP, grattis V, ja, grattis alla partier egentligen. Utom SD då. Vad beror det på, att Sveriges största, högerpopulistiska parti backar när partier som Italiens bröder och Nationell samling (Frankrike) går framåt. Och när stödet växer till och med för Gert Wilders islamfientliga Frihetsparti (Nederländerna) och extremer som Alternativ för Tyskland? Till mångt och mycket tycks ju SD i Europaparlamentet dela AFD:s politik. En undersökning gjord av Europaportalen under våren 2024 visade att SD, trots att partiet tillhör gruppen ECR, europeiska konservativa och reformister, röstade med AFD, längre ut på högerkanten, i 67 procent av fallen.
AFD, som SD uppenbarligen står så nära politiskt i EU-frågor, anses föra en så rasistisk, nästintill nazistisk politik att det är på gränsen att bli förbjudet i Tyskland och kastades i våras till och med ut ur sin partigrupp Identitet och demokrati (ID) där ultranationalistiska partier som Lega Nord (Italien), Frihetspartiet och Nationell Samling härbärgerat. Nu går AFD framåt med drygt 5 procentenheter. Många tycks spå att ECR, där SD ingår formellt, och ID kommer att slå sig ihop och kontrolleras av Georgia Meloni (Italiens bröder) och Marinele Pen (Nationell samling). 30 juni och det franska parlamentsvalet känns som ett ödesdatum.
Men SD röner inte samma framgångar som vännerna i Europa. Har avslöjandena om partiets trollfabriker som sprider falska sanningar på sociala medier blivit för mycket för svenska väljare? Var Jimmie Åkessons användning av det nazistiska begreppet folkutbyte för mycket? Har väljarna nu faktiskt börjat inse att SD inte är ett parti som andra, som inte har samma spelregler som övriga partier.
Eller hänger SD:s tapp samman med att Tidöpartierna håller sig fast vid sina mandat. Kan det i sin tur bero på att KD så öppet går till val med en stark islamofobisk agenda och inte säger nej till samarbete med högerextrema partier? Eller på att L, som redan sålt sig för SD:s rasistiska politik för att få sitta i regeringen, nu fått godkänt av sina väljare och kan fortsätta driva SD-politik? Eller att det i EU redan antagits en migrationspolitisk överenskommelse som innebär att Sverige nu kan betala för att »slippa« fler invandrare till Sverige och som låser in eller kastar ut människor på flykt? Kan alltså SD:s tapp bero på att de som tidigare lämnat sina gamla moderpartier för att rösta på SD, nu kan gå hem igen, eftersom huvudfrågan – att stoppa invandringen och demonisera muslimer och islam, känns avklarad?
Magdalena Andersson, S, analyserade tappet med svikna vallöften. Att SD inte levererat som de lovat. Jag hoppas hon har fel. Jag hoppas också att tappet inte beror på att andra partier tagit över SD:s rasistiska, klimatfientliga och populistiska politik och att deras väljare gillar det. Eller ens på att valdeltagandet var lågt. Jag hoppas att det beror på att Norden vill se ett EU som värnar demokrati, mänskliga rättigheter, klimaträttvisa och rättsstaten. Som inte vill höra stöveltramp på gatorna. Så lycka till alla demokratiska partier och ledamöter till framgången – förväntningarna är höga men utmaningarna stora. Om fem år vet vi hur det gick.
Anna Wigenmark
Tycker du om vad du läser? Journalistik är inte gratis.
Stöd oss och bli medlem i Ordfront
