När jag skrev »Jag kommer nog aldrig att förstå hur man kan vara arg på låginkomsttagare istället för på dem som samlar på sig rikedomar och resurser« exploderade mina sociala medier. Reaktionerna fick mig att tänka på den familjeekonomi jag föddes in i, och på den gången jag vaktade en rik jävels häst.
Det är lätt att drunkna i meritokratins illusion. Idén om att alla har samma chanser att lyckas om en bara lägger manken till är inte bara osann, den är farlig. Men stats-minister Ulf Kristersson älskar att berätta om den varje gång han pratar om sin mammas klassresa. För honom är det ett lysande exempel på att hårt arbete alltid lönar sig. Den som lyckas har ju tydligen förtjänat sin framgång, medan den som »misslyckas« bara inte har ansträngt sig tillräckligt. I meritokratins Sverige är klassresan alltså möjlig för alla som arbetar hårt – om man bortser från att vi lever i ett strukturellt diskriminerande system där vissa premieras, och inte tar hänsyn till allt annat som kommer i vägen, som att man råkar vara svart förstås.
I mitt pass står det Gottsunda som födelse-ort, medan min brorsons födelseort är Norrmalm. Det är rätt bisarrt. Jag drar mig egentligen för att prata om detta, för att slippa göra reklam för högerns idé om social rörlighet och fria fantasier om allas lika möjligheter att lyckas, eftersom utsikterna för den inkomstgrupp jag föddes in i statistiskt sett är mörka. Men jag är en av de få som faktiskt kunde ta mig fram.
Jag växte upp i pappas pizzeria, och jag sätter stolthet i det utan att romantisera det. Mina bröder och jag drev även en kebab-restaurang och vi hade flera jobb vid sidan om samtidigt som vi gjorde lumpen. En av mina mer udda erfarenheter var när jag som ordningsvakt fick vakta en rik gubbes häst i några timmar på en travbana. Karln hade investerat mer i den hästen, som flögs runt världen och hängt med prinsar i Dubai, än vad mina föräldrar någonsin kunnat investera i alla sina barns framtid.
Vi flyttade från Gottsunda för att »bli svenskar« och blev den första invandrarfamiljen att bo i ett område norr om Uppsala som var så svenskt att man kunde tro att alla där härstammade i rakt nedstigande led från Barna Hedenhös. Enligt den senaste statistiken från SCB är medianinkomsten i Gottsunda 18 928 kronor per månad. I Norrmalm där min brorson föddes är medianinkomsten mer än dubbelt så hög, och då räknar jag inte ens med kapitalet, pedigreen eller adressboken som man ärver i de olika orterna.
För klyftan är inte bara ekonomisk; den klyver sig rakt in i våra liv, kapar våra drömmar och hämmar våra ambitioner. Den är osynlig och reproducerar majoritets-
normen, vilken gör att vi ständigt fastnar i den mentala fällan att status quo är acceptabelt. Det handlar inte om att vi ska hålla oss till en viss roll, utan om att de strukturella ojämlikheterna och normerna gör att vi ofta fastnar där – även när våra drömmar går utanför det.
Som ortenbo ser jag ofta mina grannar i Östberga sätta sig på en buss vars resenärer skulle kunna representera länderna i FN:s generalförsamling, men där många har
servicekläder, inte kostym, på sig. De tas inte på allvar när de ringer till SL och klagar på sena bussar, till skillnad från när jag ringer och använder min brytningsfria svenska. De jobbar stenhårt med låg utdelning.
Petter Larsson skriver i sin bok Riggat att den sociala rörligheten inte har ökat på 70 år. Barn till högutbildade har 900 procents större chans att läsa på universitet än barn till lågutbildade. 1700-talets elit är fortfarande dagens elit. Enskilda klassresor är aldrig en lösning på klassklyftor; de är snarare en illusion som döljer de strukturer som genomsyrar vårt samhälle. Att i ett land med så tydliga klyftor påstå att alla har samma chans och möjligheter om de bara anstränger sig är att blunda för verkligheten. Jag trodde också på klassresan ett tag och kände att jag var bättre än andra, men jag snackade så mycket skit att mitt arsle blev avundsjukt på dyngan som kom ut ur min mun.
I Sverige finns en tydlig skillnad i livschanser beroende på var du bor. Segregationsbarometern, som finns på Boverkets hemsida, visar att var du bor påverkar både ditt välbefinnande och dina ekonomiska resultat. Denna ojämlikhet drabbar i första hand låginkomsttagare och invandrare. Det är sju gånger vanligare att en utrikesfödd person lever i fattigdom jämfört med en inrikesfödd. Men vi pratar nästan aldrig om detta eftersom människans rädsla för att förlora sina privilegier blockerar de kognitiva funktioner som behövs för att förstå, och acceptera, detta. OM vi pratar om dessa skillnader, sker det ofta i en retorik som skuldbelägger eller anklagar, snarare än adresserar de strukturella problemen. Förslag som att ta bort flerbarnstillägget slår ofta hårt mot invandrarfamiljer, särskilt ensamstående kvinnor, som redan kämpar för att få ekonomin att gå ihop. Detta blockerar en djupare förståelse för de verkliga orsakerna bakom ojämlikheten.
Den svenska drömmen om meritokrati är inte mer än en saga som vi blir itutade om vi inte är beredda att ta itu med de djupgående klyftor som genomsyrar vårt samhälle.
Jag hoppas att vi snart kan sluta se klassresan som en väg som är öppen för alla och erkänna att vägen dit är kantad av hinder och diskriminering.
Det är dags att överge högerns sagostund, att sluta blunda för de strukturella ojämlikheter som finns, och på allvar börja diskutera hur vi kan skapa större jämlikhet i samhället.
Med två år kvar till valet hoppas jag på en enad opposition i frågan. Miljöpartiet och Vänsterpartiet tycks stå redo att hitta lösningar tillsammans. Men de behöver få med sig Socialdemokraterna. Om vi ska få ett tryggt välfärdsland för alla behöver Socialdemokraterna vara en folkrörelse som förvaltar alla medborgares åsikter och prioriterar att förbättra förutsättningarna för de hushåll som är negativt exponerade för dagens ekonomiska och djupt ojämlika politik. De måste sluta smöra för Timbros påhejare, SD-männen och högerns väljare, för just nu är deras politik inte bättre än SD-regeringens budget; den är bara mindre dålig. Socialdemokraterna behöver utveckla en offensiv välfärdspolitik istället för att agera politiska mittenförare. Dagens ojämlika samhälle har inte byggts över en natt och enskilda klassresor är inte bevis på att alla kan ta sig ur systematisk fattigdom av egen kraft. Att minska klyftorna är en uppgift som en svensk regering, oavsett politisk färg, måste ta sig an.
Gurgîn Bakircioglu skriver återkommande i Ordfront magasin
Läs hela artikeln
Som medlem i föreningen Ordfront stödjer du det fria ordet och får det oberoende Ordfront magasin direkt i brevlådan. Du skapar också förutsättningar för föreningens påverkans- och informationsarbete kring mänskliga rättigheter och demokrati.