Under den tid Ordfront funnits har världen och Sverige genomlidit en nyliberal förvandling, där rå kapitalism har gjort ett segertåg över planeten. Den förvandlade ett välfärdsfolkhem till ett marknadsexperiment och tog svenskarna från kollektivism till individualismens isande ensamhet. Johan Berggren berättar om en livstid av nedrustning av ett välfärdssamhälle.

Det är bara att erkänna: Ordfront förlorade Ja, hela vänstersverige  förlorade,  arbetarrörelsen, alla. Vanligt folk förlorade, de tog folkhemmet ifrån oss. Vilka? Ja, inte invandrarna – de senaste årens bortförklaring av det surnande samhällsklimatet när högerns megafoner gör allt för att vi inte ska prata om elefanten i rummet: Borgarna har successivt och målmedvetet monterat ner välfärdsamhället: vård, skola, bostad – det som en gång var vunnet, håller på att förloras.
Inte på 100 år har de rika varit så mycket rikare än vanligt folk – för att inte tala om de fattiga – i Sverige. Och klyftorna varit så stora. I utbildning, hälsa, tillgångar – allt det som vi ju skulle göra rättvist och självklart. Hur gick det så fel?

Var började det? Med Thatcher och Reagan på 1980-talet fick det fart. Men redan på 1970-talet började Milton Friedman och »Chicagoskolan« bedriva först gerilla – sedan anfallskrig på den sedan andra världskriget så populära keynesianismen, för att inte tala om välfärdsnationsbyggen av skandinavisk modell.
Inspirerade av frifräsaren Ayn Rand, en sektledare som propagerade för en total nattväktarstat där kapitalister skulle ges total frihet att göra vad de ville, hur de ville, fick Chicagoskolan gehör hos stora företag – förstås. Det här var ju politik som gynnade dem. Tankesmedjor instiftades och finansierades. Gamla arbetsgivarorganisationer fick ny fart med de nygamla idéerna. Svenskt Näringsliv var tidigt med på tåget. Sossarnas grepp om politiken och vänsterns om kulturen skulle utmanas, bekämpas, besegras!

Den första stora offentliga striden i mot-välfärds-revolutionen stod på 1980-talet. Sverige blomstrade i välfärdsjämlikhet. Arbetslösheten var nere på nästan noll. Hur skulle man kunna få folk missnöjda? Palmehatskampanjer och »det är tråkigt att vara sosse« var unghögerns metod. Men de äldre sköt in sig på skräckobjektet nr 1: Löntagarfonderna.
Socialdemokraternas projekt spände över årtionden. Nästa steg i den evolutionära socialismen var att fredligt och sakta låta arbetarna ta över stora industriföretag. Det skulle göras via fonder som sakta skulle köpa på sig aktier. Men här satte högern ner foten. Kommunism! Statstyranni!
Löntagarfonderna utmålades som Satans, eller åtminstone Stalins, påfund. Den borgerliga pressen ställde mangrant upp i propagandakriget. »4 oktober«-rörelsen samlade 1983 runt 50 000 demonstranter i Stockholm.
Med motståndet mot löntagarfonderna slogs en kil in i arbetarrörelsens topp. Den så kallade »kanslihushögern« med Kjell-Olof Feldt i spetsen hade lärt sig ekonomi av Chicagoskolans modell på Handelshögskolan och var skeptiska till den s-politik som först hittills. De pratade inte som tidigare s-finansministrar hade gjort. Budgeten var i obalans. Underskott oroade. Inflationen var för hög. Med Palme ur bilden fick kanslihushögern genomslag.

»Krisen« i början av 1990-talet

Utan Palme och Sträng var socialdemokratin  som förbytt. Under trycket av sina egna högerekonomer gjorde man som Labour i Storbritannien under Tony Blair, en rejäl högersväng i ekonomin.
Vad det spelade in att Sovjetunionen med lydstater föll runt 1990 är svårt att säga. Men andan var att USA och deras system, även det ekonomiska, »vunnit«. Ordet »socialism«, om än aldrig så demokratisk, var belastande.
Efter krisen började s-regeringar bekämpa inflationen i stället för arbetslösheten. Många års kritik av statligt och kommunalt ägande börjar ge resultat. Det anses dåligt (»som i Sovjet/Östtyskland«). Statliga företag bryts upp. Allt fler offentliga tjänster köps upp av privatföretag. Ett stort steg tas när även bostadsbeståndet i allmännyttan börjar säljas ut – till bostadsrättsägarföreningar. I Stockholm får försäljningen turbofart av att lägenheterna säljs långt under marknadsvärdet – »bostadsklippet« uppstår, pådrivet av huvudstadens starka moderatfäste.

År 1991 tar borgarna över regeringsmakten. Bred samsyn råder för skattereform: skattekvoten (»skattetrycket«) var då 50,4 procent. I dag har politikerna fått ner den till till 44,3 procent. Och det är de rikaste som fått de största lättnaderna. Och med M/KD-budget kan dagens regering Löfven bara sänka skatterna ännu mer efter årsskiftet, då försvinner bland annat värnskatten.
Utförsäljningen av det allmänt ägda bostadsbeståndet kan delas upp i tre faser. På 1990-talet ges de allmännyttiga bostadsföretagen direktiv att drivas mer affärsmässigt. Då säljs en första omgång ut. Åren 1999-2002 ökar trycket (och vinsten!) medan Stockholms bostadspriser rusar i höjden. Under Alliansens styre från 2006 kommer så den största vågen, fram till 2014 säljs tiotusentals bostäder ut (åter till under marknadspris, så medborgarna mutas i praktiken med mellanskillnaden att bli delaktiga i denna enorma överföring av allmänägd egendom till privata händer – en irreversibel process). Efter valsegern 2018 då högerpartierna med hjälp av det kappbytande Miljöpartiet tar makten lovar nu Stadshuset att sälja det som är kvar av allmännyttiga bostäder inte bara till boendeföreningar, utan även till privata investerarföretag. Omvandlingen av huvudstadens sätt att bo är komplett, på 30 år gick vi ifrån att ta offentligt och gemensamt ansvar för allas bostadssituation. Nu är det marknaden som råder och penningen som styr. Bostadsbristen bland vanligt folk är större än någonsin, andrahandsuthyrning mer regel än undantag (för ockerpriser), men är du rik har du dig en bostad på ett par dagar.

Apoteket, Statens Järnvägar, Televerket, Posten – allt skulle bli aktiebolag. Och de samhällsnyttiga monopolen bröts upp. Den lika servicen till alla medborgare var hotad, menade kritikerna. I dag har vi det sorgliga facit i hand: ja, det stämde.
Skattesystemet görs om i flera omgångar, tydligt inspirerat av det ordentligt inhamrade credot att skatt är av ondo, skattesänkningar är av godo – inte bara får folk »mer över i plånboken«, de anses, med Chicagoskolan, sätta i gång en massa goda effekter. Bäst effekt fås om rika får skattesänkningar: de anses vara de som initierar och investerar, deras sätt att placera sina pengar »skapar jobb«.

Stora investerare får upp ögonen för den svenska välfärdssektorn. Vinst på skattefinansierad verksamhet kombinerar profit med trygghet. Eftersom inget vinsttak införs tas enorma summor skattemedel ut ur verksamheterna. Skolinspektionen prickar ofta friskolor för »glädjebetyg« – elever och föräldrar lockas med höga betyg. Man stänger ibland undermåliga friskolor, och hundratals elever ställs utan skolplatser. Vissa friskolor vägrar ta emot »problemelever« med undanflykter. Systemet med skolpeng skapar samtidigt flykt från skolor i »problemområden«. Svenska elevers resultat sjunker stadigt under perioden i så kallade PISA-prov. Folkpartiets Jan Björklund skyller på »flumskolan«, en påstådd pedagogik med för lite krav som »vänstern« ska vara skyldig till. Borgerlig opionionsbildning håller med honom. Sveriges fyra största friskolekoncerner tar ut 4 miljarder i vinst åren 2014-2018.
Reform efter reform bygger om det som en gång var ett progressivt system för utjämning mellan samhällsklasserna, till att bli rena paradiset för de rika. År 2017
kommer beviset för ansträngningarna: OECD – samarbetsorganisationen för alla så kallat industrialiserade länder slår fast att de ekonomiska klyftorna i Sverige ökat mest i hela OECD. Ramaskriet uteblir. Vi tar det igen: skillnaderna mellan rika och fattiga har ÖKAT MEST I SVERIGE AV ALLA INDUSTRILÄNDER I VÄRLDEN. Nä, axelryckningar. Borgare brukar svara att det är av godo. Det var från en väldigt jämlik nivå, säger någon. Inga problem? Men vad är det SD skyller invandrarna för att ha orsakat då?
Under samma period reformeras skattesystemet i Sverige. Vi tar bort skatt efter skatt för främst höginkomsttagare och förmögna. Först ut är arvsskatten, sedan följer förmögenhetsskatten. Den från höger mycket kritiserade fastighetsskatten (»tänk på äldre husägare i områden som blivit dyra«) slopas sist – men ersätts
direkt av en kommunal fastighetsavgift. Av någon anledning vrålas det inte av harm över denna, trots att den i stort sett är samma sak – förutom att den går på kommunal skattesats och inte fastighetens marknadsvärde: vinnare är rika husägare med dyra hus i rika kommuner – förlorare vanligt folk i landsbygdskommuner.

Rot och rutavdrag införs. Detta är alltså avdrag som den som redan har pengar att betala med kan göra. Skattebidrag till rika, med andra ord. Och staten stödjer flitiga och onödiga omrenoveringar av bostadsrätter. Och det progressiva skattesystem som Sverige fortfarande, med orätt, är känt för, finns inte längre. Tvärtom betalar du mindre skatt ju rikare du är i Sverige. Någon tog Nordeas superrika styrelseordförande Björn Wahlroos som exempel. Hans skattesats är bara 16,5 procent – och då är han nog en av de miljardärer som betalar mest i skatt.
Chicagoskolan hamnar i mer och mer onåd. Men inte i Sverige. Här gäller fortfarande att »vi har världens högsta skatter« (långt ifrån); »företagen flyr landet« (affärstidningen Forbes listar Sverige som ett av världens företagsvänligaste länder) samt att skattesänkning är den bästa och egentligen enda åtgärden staten bör vidta. Som nu när Annie Lööf sänker landsbygdsskatten med 137 kronor per person och månad. Ska det uppstå magiska dynamiska effekter som gör att byarna blommar nu?

Med minskad skattekvot minskar statens handlingsutrymme. En demokratisk stat behöver vara stark för att uppfylla sina förpliktelser. Samtidigt har tiden 1990 och framåt piskat in en bisarr spariver hos makthavarna: statsskulden ska betalas av som vore den ett bostadslån i en glesbygds-kommun.
Det spelar ingen roll att ekonomer uppmanar staten att låna och investera i högkonjunktur. Inflationen måste skyddas: lånandet får privatpersonerna i Sverige ta hand om istället. I bostadsprisökningens (som för övrigt inte räknas med i det »stabila« svenska konsumentprisindexet) kölvatten har svenskarna blivit det mest belånade folket i världen.
Men bankerna? Om de lånar ut för mycket – som kraschen 2008 – blir de räddade av staten (med folkets skattepengar). 34 miljarder kronor, närmare bestämt.
Sedan dess har storbankerna gått med många hundra miljarder i vinst – deras chefer är alla miljardärer – och inte betalat tillbaka en krona. Så ser det »socialistiska Sverige« ut.

I dag har högeromdaningen gett oss ett annat land än för 50, 40 och 30 år sedan. Samhällskontraktet uppfylls inte på långa vägar för många svenska medborgare.
Service som BB, Apoteket, Arbetsförmedlingen, kan många i mindre kommuner titta sig i rumpan efter. I storstäderna slussas vårdpengarna till att gå till täta besök av relativt friska patienter, medan akutmottagningarna går på knäna. I Stockholm har Alliansen genomfört världens och historiens dyraste husbygge med Nya Karolinska sjukhuset, som fungerar mycket dåligt – dels på grund av stora brister i den direkta byggnader, dels på grund av personalflykt – det verkar inte finnas pengar över att rekrytera läkare och sköterskor efter att märkliga rådgivare som Boston Consulting fått miljardbelopp (vars chef var gift med Landstingets ordförande, men ingen åtgärd har ännu satts in mot denna korruption).
Gåsmarschen mot ett land anpassat för företagens profit i stället för medborgarnas trygghet och rättvisa har vallats av den politiska högern, med Svenskt Näringslivs mäktiga miljarder i ryggen på tankesmedjor och dagspress och politiker, men tyvärr kan vi bara konstatera att även Socialdemokratiska regeringar trampat med i paraden, om än mer beklagande och tveksamt. Så ser det också ut i dag. S med Stefan Löfven sitter regering – med en borgerlig budget, och en offentlig debatt fullkomligt ockuperad av blåbruna skränfockar från SD och M, som rasar mot invandare och dålig integration som full och ensam förklaring till nationens våndor.
Och efter nyår ska regeringen Löfven utföra ytterligare skattesänkningar. Värn-wskatten avskaffas, marginalskatterna sänks. Den sammanlagda skatten för höginkomsttagare blir lika låg som den var på 1960-talet. Medan glesbygdskommunerna och förorterna skulle behöva all möjlig infrastruktur, medan en haltande skola åderlåts på elevpengar, medan klimatkrisen skulle kräva vitala och djärva satsningar, och hela världen skulle behöva framtidstro. Men en budgetpost utökas: försvarets.

---

Johan Berggren är chefredaktör för Ordfront magasin