Språklig spänst och egensinne gör Ellen Mattsons elfte roman om läraren Davids sönderfallande liv till en absurd studie och ändå thrillerartat spännande, tycker Marianne Steinsaphir.
Ellen Mattsons elfte roman är omisskännligt en originell språklig vilopunkt i ett samtidsbrus där alla tonarter spelas på samma gång. Det ska inte förstås som att själva berättelsen är stillastående eller världsfrånvänd.
Den besitter »bara« det egensinne där språk och handling är så förenade att läsningen aldrig störs av en tillrättalagd pekpinne eller flört med någon möjlig målgrupp.
Det är befriande, det lösgör tankar och associationer att följa huvudpersonen, akademikern, den tillfälligt avstängde universitetsläraren David Svartheds inre gatlopp. I lyriska, overkliga och realistiska passager rullas hans liv fram. I vag dåtid, i enerverande samtid.
Vad är hans liv? Han som konstaterar »Jag trodde i alla fall att upplevelsen skulle vara något helare./…/ att jag skulle kunna vända mig om och se åtminstone en tillstymmelse till linje. Inte en mening, men en riktning.«
David Svartheds implodering är till det yttre förorsakad av ett fall på en isfläck. Men den efterföljande hjärnskadan med huvudvärk, och minnesförlust och skiftningar med figurer i synfältet, är bara en pusselbit. Hans avstängning från lärartjänsten efter en konflikt med en elev som anser att ordklasser är en definitionsfråga, är en annan.
Han är överhuvudtaget trött på studenter som tycker att »den heliga Birgitta är dum i huvudet som tror att Gud talar till henne.« Och visst är också denna roman ett rop i öknen, ett försvar för humaniora, nu på dekis inom universitetsvärlden, den litteraturkurs som »ändå aldrig varit mer än lite pausmusik mellan de verkligt betydelsefulla ämnesblocken.«
Och visst är även Ellen Mattsons hela roman, i idé och utförande även ett uppror mot genrefixerade skrivfabriker. Ingen kan tänka sig den här berättelsen som den första i en slick välsäljande serie.
I ett alltmer gåtfullt och absurt händelseförlopp med mystiska inslag följer läsaren David Svartheds alltmer upplösta tillvaro och verklighetsuppfattning. Han letar efter en försvunnen bok. Han skriver, eller borde, om Illiaden. Han träffar sin syster, söker upp en barndomsvän, är på en inbillad maskerad i ett biblioteksmagasin. Han står i fönstret och tittar ut över parken. Han besöker i en drömlik sekvens en mycket gammal poet som slutat skriva och försöker få svar på varför. Men hon vet inte. »Jag vet inte varför jag slutade skriva, det är ju jättekonstigt.«
Det är genialt av Ellen Mattson att låta den först så klarsynte David Svarthed som i en thriller irra i närheten av verkliga och overkliga skuggor som hotar hans liv. Vem i hela världen kan man lita på? Det är andlöst och skrämmande att se någons värld lösas upp.
Persongalleriet är litet. Det kunde vara ett förtätat kammarspel på en liten scen som ändå speglar en stor värld, och människans roll i denna.
Marianne Steinsaphir
