Migrationsverket går emot de flesta länder i Europa och fortsätter mena att Afghanistan är säkert nog att utvisa unga människor till. Men rapporterna från vad många kallar det farligaste landet i världen säger något annat.

Av Ingrid Eckerman

Under 2021 berättar rapport eftet rapport om ett eskaleran  våld i Afghanistan. Värst utsatta är människor i den shiamuslimska minoriteten hazara. De bestialiska terrormorden av  födande kvinnor och nyfödda barn på en förlossningsklinik, liksom bombmordet på  över 80 skolflickor, inträffade i hazara-dominerade stadsdelar i Kabul. Under eid, avslutningen på ramadan, fastemånaden, utlystes tre dagars eld upphör. Under dessa dagar dödades minst 18 civila.

Situationen i landet är extremt osäker. När jag skriver detta i mitten på maj månad kan jag inte förutse läget när Ordfront Magasin kommer ut i juni. Talibanerna förklarade att de redan har vunnit kriget nu när USA villkorslöst drar sig ur Afghanistan. President Ghani har förklarat att han tänker sitta kvar som »folkvald«president. 

Det handlar om ett svåröverskådligt inbördeskrig, där civila som regel drabbas. Regeringen förlorar kontrollen över allt fler distrikt och talibanerna tar kontroll över allt större områden. Regeringens områden omfattar framför allt stora städer och en stor befolkningsmängd. Talibanerna behärskar landsbygden, och kontrollerar därmed de stora vägarna.  

Att göra en »framåtsyftande bedömning« (en av Migrationsverkets favorittermer) av säkerhetsläget i Afghanistan ter sig lätt för oss lekmän. All information vi har fått sedan 2015 går åt ett enda håll: talibanerna erövrar mer och mer områden, och får mer och mer makt. USA:s utdragande torde bedömas som ett försvagande av den regering som de stöttat. 

Migrationsverket däremot, väntar,  för att efter sommaren komma med ett nytt rättsligt ställningstagande. 

Afghanistans president Ghani har öppnat för möjligheten att dela pregeringsmakten. Även om en fredsöverenskommelse med talibanerna nås så kommer talibanerna att få betydande inflytande i en ny regering. Får man inte det inflytandet kommer man att fortsätta slåss.

Läget kompliceras av att det finns många olika grupper som slåss om åtminstone lokal makt. En del av dem har sina ledare,  krigsherrar, placerade på viktiga poster i regeringen. Kommer de vilja ge upp sinan positioner utan strid? 

IS har en aktiv gren i Afghanistan och samarbetar vad vi vet med talibanerna. IS kan ligga bakom de mest bestialiska morden, då de är extremt anti-shia. (Och ökända mördare av civila) .

Talibanerna har å sin sida sökt ett visst samarbete med hazarerna. Som är skeptiska, grundat på tidigare erfarenheter, och har i flera fall beväpnat sig. Hur balansen mellan IS och talibaner ser ut vet ingen. Även Al-Qaida antas finnas i Afghanistan. 

I Afghanistan utgör knarkhandeln cirka hälften  av landets inkomster. Exporten är mycket liten, trots att landet har stora mineraltillgångar. För att upprätthålla en centralstat med regering, riksdag, polis och försvar är presidenten helt beroende av bistånd. En hel del av biståndet går ner i fickorna på de »före detta«  krigsherrarna så att de håller sig lugna. 

Talibanerna tar upp skatt, både lokalt och av trafiken på de stora vägarna. De får också understöd från bland annat Pakistan, varifrån stora mängder vapen förs in i Afghanistan. Allt tyder på att deras ekonomi är god.

De senaste tjugo årens »återuppbyggnad« med aldrig sinande penningströmmar har medfört ökad spädbarnsöverlevnad och därför stora ungdomskullar. Samtidigt har förhållandena på landsbygden med torka, översvämningar och krig medfört att miljoner har flytt till storstäderna. Det finns naturligtvis inte möjlighet att skapa jobb åt så många. När de främmande trupperna försvinner så sinar också en del av penningströmmarna. Bortemot halva Afghanistans befolkning behöver nu försörjningsstöd, med andra ord mat. Medellivslängden sjunker.