Den 12 oktober talade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson i en knökfull källare i Uppsala, inbjuden av föreningen Heimdal. Zeth Isaksson känner iskalla historiska fläktar och hör en högerpopulist lova de konservativa arbetarnas röster.

Av Zeth Isaksson

Ölkällaren är full till bristningsgränsen. Arrangemanget har någon dag tidigare tvingats flytta till mindre lokal. Säkerhetspådragets kostnad omöjliggjorde användningen av en universitetsaula. Intresset bland Uppsalas konservativa akademiker är stort: biljetterna såldes slut på två timmar.
I publiken sitter äldre män i tweedkavajer och kostymklädda studenter. Stämningen är hög. Längs med väggarna i källaren står hyllmeter på hyllmeter med böcker om konservativ ideologi och svensk historia. Det är den anrika Föreningen Heimdal som har bjudit in Jimmie Åkesson att föreläsa om Sverigedemokraternas valstrategi.
Inför föreläsningen har flera studentföreningar i Uppsala kritiserat Heimdal. Feministiska studenter sa att arrangemanget inte kommer att kunna genomföras utan protest. Den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus skriver tillsammans med SSU och vänsterns studentförbund debattartiklar om Heimdals naiva syn på Sverigedemokraterna.
Det är inte svårt att associera debatten till 1930-talets Uppsala, då Heimdal gick i bräschen för det ökanda Bollhusmötet, där studentföreningarna i Uppsala tog beslut om att protestera mot att judiska tyska flyktingar skulle få asyl i Sverige. Antisemitismen glödde igenom när bland andra medlemmar i Heimdal talade om att flyende akademikerna skulle ta jobb från svenska studenter. Bollhusmötet har beskrivits som en miniatyr av hur svensk akademisk debatt såg ut innan kriget. När Ola Larsmo skrev boken Djävulssonaten (Bonnier, 2007) om mötet svarade Heimdal med att ge ut en vitbok över sin oskuld. Föreningen arbetade alltså aktivt med att förfalska sin historia. Och nu bjuder de in Jimmie Åkesson.

Mycket har förstås hänt sedan 30-talet. Heimdal har under åren pendlat mellan mörkblå konservatism och nyliberalism. Senare framstående politiker som Anders Borg har varit ordförande och hundratals välkända företagare, politiker och debattörer har bjudits in att förläsa. Alf Svensson är hedersmedlem och föreningen har regelbundet firat Gustaf Mannerheim under åren.
Heimdal har präglat konservativa kretsar i Uppsala och har kopplingar långt upp i samhället. Men har nu pendeln mellan mörk- och ljusblå ideologi svängt till brunt, eller varför har de egentligen bjudit in Jimmie Åkesson? Varför vill konservativa studenter lyssna på företrädare för ett parti som ofta utmålas som ett parti för vita svenska män utan högskoleutbildning? Ett parti vars väljarbas främst utgörs av arbetare? Jimmie Åkesson själv hymlar inte med varför han är här. Han fiskar väljare och sympatisörer i högre skikt i samhället. Efter att ha pratat sig varm om svensk kultur och folkhemmet kommer svaret – Sverigedemokraternas mål och strategi är att skapa ett konservativt block.
Knappast en nyhet i sig men Åkesson förklarar strategin närmare. Det handlar om att skapa allianser mellan SD och moderater och kristdemokrater. SD har i detta samarbete en tydlig roll, poängterar Åkesson i ölkällaren inför de konservativa akademikerna:
Moderaterna och Kristdemokraterna har inte förmågan att locka arbetare. Det skulle bli Sverigedemokraternas roll i den konservativa alliansen. Med sin ohämmade populism ska de hjälpa konservatismen att fånga upp marginaliserade gruppers röster och därmed garantera en konservativ regering. Åkesson uttalar inga tankar om att göra tillvaron bättre för arbetare. Inget handlar om att främja väljarbasens intressen. Nej, Sverigedemokraterna ska vara murbräckan som krossar socialdemokratins grepp om LO-kollektivet. Jimmie Åkesson försöker helt enkelt legitimera Sverigedemokraterna för de konservativa kärnväljarna med löften om makt.
Lyckas han? I källaren skrattar åhörarna åt partiledarens skämt om socialdemokrati och medier. Han raljerar över hur journalister gjort stora nummer av partiets kulturpolitik med folkdans i förorterna, och över hur partiledardebatterna inte leder någonstans utan bara handlar om att skapa oneliners i kvällspressen. Det är någon form av omvänd anti-elitism. För den eviga sverigedemokratiska fienden, etablissemanget, sitter just där i ölkällaren, och skrattar åt anti-etablissemang-skämt. Det kanske är ett annat etablissemang?
Åkesson får också mothugg. En äldre man frågar vad han kan bidra med om han saknar ideologisk kompass. Någon annan frågar vilka ideologiska förebilder han har. Han nämner Rudolf Kjellén och Teodor Holmberg. Han ser uppriktigt förvånad ut när någon i publiken berättar att de givetvis har Teodor Holmbergs böcker i biblioteket som för stunden omringar Åkesson. Åter gör sig 1930-talets Heimdal påmint. Under Bollhusmötet tog Heimdals styrelsemedlemmar sikte på socialdemokrater och liberaler, hur dessa »landsförrädare importerar judar«. 1934 talade Adrian Molin i samma förenings lokaler om att nationalsocialismen var en svensk »uppfinning«. Samma år bildas MUF under namnet Ungsvenskarna. 1942 är Heimdal med och grundar det moderata studentförbundet, vilket de senare kom att bryta med. 2015 är Jimmie Åkesson med och utesluter sitt egets partis ungdomsförbund för att bilda det nya förbundet Ungsvenskarna.
När Åkesson talar om ett konservativt maktövertagande i föreningen Heimdals lokaler, med siktet inställt på socialdemokrater och liberaler, så sker det i skuggan av en mörk, studentikos historia. En historia som Jimmie Åkesson vill skriva in sig i. Det han erbjuder den lärda högern måste vara frestande: att lura arbetare att rösta konservativt.Kommer den konservativa eliten att nappa? En sak är säker: SD har redan börjat valarbeta inför hösten 2018.

---

Zeth Isaksson är student i statsvetenskap och historia vid Uppsala universitet.