När segrarmakterna efter Andra världskriget skulle förbjuda folkmord i lag började genast undantagen att hagla. Maria Robsahm om ett brott som ännu inte ratificerats fullt ut. Det kanske är dags snart?

Det finns ord vars skapelse vi kan datera exakt. Ett sådant ord är »genocide« – folkmord. Det var 1944 som Raphael Lemkin (1900-1959) myntade termen »genocide« i sin bok Axis Rule in Occupied Europe och redan i hans definition stod det klart att det inte enbart handlade om det fysiska massmordet på en stor grupp människor.

Enligt Lemkin syftade detta nya ord på »en samordnad strategi för att utplåna en folkgrupp, en process som kan genomföras genom total förintelse men även olika strategier som eliminerar viktiga delar i gruppens grundläggande existens, som språk, kultur och ekonomisk infrastruktur«.
Själva ordet var en nyskapelse men Lemkin hade då sedan länge ägnat frågan om folkmord mycket tid och kraft. Åren 1929-1934 var Raphael Lemkin chefs-åklagare i Warszawa och ledde den polska Kommissionen för internationellt juridiskt samarbete. Vid Nationernas Förbunds internationella konferens i Madrid i november 1933 föreslog han lagstiftning mot »de internationella brotten barbarism och vandalism«– med ett resonemang som i allt väsentligt förebådar det som han elva år senare lägger in i begreppet folkmord.
Lemkins referenspunkt var massmordet på omkring 1,5 miljoner armenier i det ottomanska imperiet 1914-1923 men även den irakiska statens massmord på assyrier i Simele i augusti 1933. Men redan när han kom tillbaka till Polen ifrågasattes hans engagemang som en partsinlaga. Lemkin var jude och enligt den högerextrema tidningen Gazeta Warszawska var detta motivet till hans engagemang:

»Det är inte svårt att gissa sig till vad som motiverade Lemkin att presentera detta förslag med tanke på att han själv tillhör den rasgrupp som allra mest hotas av barbarism och vandalism. Det är tveksam ära för Polen att ha en åklagare – och specifikt herr Lemkin – som driver den här typen av projekt.«

Ett år senare tvingades Lemkin avgå som Warszawas åklagare.

Den 6 september 1939 lämnade Lemkin Warszawa och var nära att gripas av de framryckande nazityska styrkorna. Han tog sig till Litauen och vidare till Sverige våren 1940 där han bland annat undervisade vid Stockholms universitet. På Kungliga biblioteket i Stockholm började han också samla, översätta och analysera dokument över officiella nazistiska förordningar. Enligt Lemkin återspeglade dessa officiella dokument nazisternas underliggande mål utan att alltid ange dem uttryckligen och det mönster han såg i nazisternas politik var en genomgripande förstörelse av hela folkgrupper i de länder som tyskarna tog kontroll över. 1941 fick han tillstånd att emigrera till USA, men 49 av hans släktingar mördades i Förintelsen.

När Lemkins bok kom 1944 var det tydligt att nazisterna skulle förlora kriget, men ännu var tiden inte riktigt inne för en diskussion kring de krigsbrott som begåtts av den Hitlertyska regimen. Men efter befrielsen av läger som Bergen-Belsen, Majdanek och Auschwitz 1944-1945 började det stå klart att Nazityskland hade präglats av förintelsepolitik mot hela folkgrupper. Och behovet växte för instrument att hantera dessa storskaliga massmord.
Efter kriget påbörjades ett omfattande arbete för att utreda och lagföra de ansvariga för dessa förbrytelser. Begreppet
»genocide« användes i Nürnberg-rättegångarna 1945 och framåt, men då enbart som en beskrivande term, ännu inte som en formell juridisk term.
Men det framstod nu som avgörande att skynda på arbetet att få till stånd en internationell lagstiftning.
Den 9 december 1948 antog FN:s generalförsamling enhälligt Konventionen om förebyggande och bestraffning av folkmordbrott. Konventionen som trädde i kraft den 12 januari 1951, definierar folkmord i juridiska termer.

I konventionens andra artikel definieras vissa uppräknade gärningar som folkmord »under förutsättning att de förövats i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp som sådan«:

1. Att döda medlemmar av gruppen
2. Att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada
3. Att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor, som är avsedda att medföra dess fysiska undergång
4. Att genomföra åtgärder, som är avsedda att förhindra födslar inom gruppen
5. Att med våld överföra barn från gruppen till annan grupp.

Idag kan vi tycka att dessa grundläggande principer är självklara och de har också utgjort grunden för en rad internationella processer. Men i detta tidiga skede var diskussionerna hårda kring grundläggande definitioner. De statligt utsända delegater som inom ramen för FN skulle utarbeta konventionen om folkmord var karriärdiplomater vars första prioritering var att främja och skydda sina regeringars och staters intressen.
Dessa prioriteringar gick före den humanitära ambition som användes för att legitimera behovet av en internationell lag mot folkmord.

I den vanliga historieskrivningen kring hur konventionen kom till fokuseras ofta på den sovjetiska sidans ansträngningar att slippa drabbas av anklagelser om folkmord, som den politiskt skapade mass-svälten i Ukraina där omkring tre miljoner människor beräknas ha svultit ihjäl 1942-33, men också massmorden på politiska motståndare, som massakern på drygt fyratusen polska officerare i Katyn 1940. Men liknande politiska ambitioner fanns även från övriga länder – att formulera definitionen av folkmord så att den drabbade andra men inte en själv.
De amerikanska delegaterna ville förbjuda grymheter som i Nazityskland, men var oroliga för att USA också riskerade att anses skyldigt till folkmord mot sin egen ursprungsbefolkning och mot amerikaner med ursprung i Afrika.
Amerikanska tjänstemän var särskilt upptagna med konventionens eventuella konsekvenser i den amerikanska södern. Sovjet utnyttjade den amerikanska regeringens rädsla för detta ansvar under förhandlingarna och insisterade på en koppling mellan folkmord och rasism. Det amerikanska utrikesdepartementet underströk att lynchningarna av amerikaner med ursprung i Afrika –»sporadiska utbrott mot negerpopulationen« – måste falla utanför folkmordsbegreppet.
Senatens utrikesutskott för folkmord gick så långt att rekommendera ratificering av konventionen enbart med vissa reservationer – däribland att uttryckligt utesluta »lynchningar, rasupplopp och segregation«. Syftet var att lugna sydstatsenatorer som såg konventionen som ett hot.

Liknande tveksamhet präglade de flesta andra länder:

• Storbritannien vägrade stödja principen om kulturellt folkmord på grund av brittisk rädsla för kopplingar till brott under kolonialismen.
• Kanadas delegation var beordrad att inte acceptera kriminalisering av massakrer på landets egen ursprungsbefolkning.
• Den franska regeringen kämpade för att lagen inte skulle tillämpas i koloniala territorier och försökte förhindra att enskilda individer skulle kunna hållas ansvariga för folkmord.
• Den sydafrikanska delegationen ansåg generellt att ett förbud mot folkmord skulle hindra deras förmåga att hantera problemen med sin egen stats »underutvecklade« folk.
• Brasiliens delegation ansåg att folkmord på politiska motståndare var en del av latinamerikansk kultur, och att detta borde bevaras som en rättighet för alla regeringar när den behövde hantera hot mot statens existens.
• Och Sveriges delegater fick instruktioner att konventionen inte skulle gå att tillämpa på den svenska statens behandling av samerna.

Alla delegationer kunde således komma överens om att folkmord skulle förbjudas i princip, och att grymheter som Förintelsen aldrig skulle upprepas. Men arbetet kom att präglas av paradoxen att varje land ville ha en lag som inte kunde tillämpas på deras egna handlingar, men samtidigt tillämpas på de massmord som skadade deras egna nationella intressen.

Och slutresultatet präglas av kompromisser:

• USA och Kanada såg till att konventionen inte kunde tillämpas på infödda folk
• Storbritannien och Frankrike såg till att det inte kunde tillämpas på de tidigare kolonierna, och
• Sovjetunionen såg till att det inte kunde tillämpas på politiska massmord – vilket fick konsekvenser i samband med de röda khmerernas systematiska massmord på 1970-talet.

Folkmordskonventionen var i hög grad också en återspegling av det kalla kriget.
Den grundläggande sovjetiska inställningen återspeglade uppfattningen att varje rättsordning är politisk, och att juridiken inom varje land är ett instrument för statlig politik. Internationell rätt är enligt detta synsätt ett politiskt instrument som används av de starkaste aktörerna i internationell politik. Denna uppfattning om internationell lag var på kollisionskurs med den dominerande uppfattningen i västliga länder, som såg lagarna som giltiga bara när de var politiskt neutrala. Politik och juridik måste hållas isär.
Men enligt den sovjetiska uppfattningen var all lagstiftning politisk. Att tro något annat var antingen villfarelse eller hyckleri.
Här uppstår en paradox som är närmast tragisk.
För det agerande som dessa västliga länder i praktiken följde under förhandlingarna om folkmordskonventionen ligger ganska nära den sovjetiska inställningen. De länder som påstod sig vilja hålla isär politik och juridik – och därför inte delade Sovjets synsätt – hade tillräckligt mycket egen smutsig byk för att ändå göra förhandlingarna till politik. Semantik, ordval och argumentation styrdes av politik också från de västliga länderna.

Det har gått 30 år sedan Sovjet föll samman. Och landets strävan att slippa kritik för den politiskt skapade massvälten i Ukraina och massmorden på politiska motståndare borde vara historia.
Detta borde idag också innebära en större beredvillighet att tala klarspråk kring de exempel på folkmordspolitik som andra länder har velat dölja. Att använda Lemkins begrepp när vi skriver historia – även om det rent rättsliga ansvaret inte kan utkrävas.
Framför allt kolonialismens månghundraåriga folkmordspolitik, där ansvaret bör läggas på alla de europeiska stater som deltog. Men också den politik gentemot den egna ursprungsbefolkningen som har kännetecknat länder som USA och Kanada, och USA:s politik mot sin egen befolkning av afrikanskt ursprung.
Även i Sverige borde det vara självklart att ta avstånd från att svenska delegater gavs i uppdrag att begränsa folkmordsbegreppet så att den svenska statens politik mot samerna inte skulle räknas.
Det är viktigt att understryka att det totala utplånandet av ett folk aldrig har varit en förutsättning för att något ska räknas som folkmord. Inte heller förutsätts att det alltid måste handla om regelrätt dödande av fysiska individer.
Men däremot är en nödvändig förutsättning att de handlingar som stipuleras »har förövats i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp som sådan.«
Det är samtidigt inte förvånande att hela frågan är präglad av diskussioner kring vad som ska räknas till folkmord och vad som inte ska anses höra dit. Att det därutöver finns högljudda röster i extremhögern som på alla sätt vill förneka eller förminska Förintelsen och hellre fokusera på andra massmord i historien är inte heller oväntat.
Som polsk jude kom Raphael Lemkin personligen att drabbas mycket hårt av det mest ökända av alla folkmord i historien. Men hans engagemang i frågan var principiellt och startade långt före Förintelsen och bottnade i insikterna kring folkmorden på armenier och assyrier.
Och det är här som den viktigaste insikten ligger. Frågan om folkmord kan aldrig reduceras till enskilda nationalstaters eller etniska gruppers intressen. Folkmordet på armenier angår oss alla, liksom den nazityska Förintelsen.

---

Maria Robsahm är filosof, journalist och politiker och jobbar i dag som personlig assistent till sin son. Hon skriver på Facebook och bloggar om statistik och fakta när det gäller brottslighet och hotet från nazismen – både den med och den utan kostym.