Ekobonde sedan 1970-talet, internationell jordbruksrådgivare, en av de som startade Krav. Vi hälsade på Gunnar Rundgren på hans gård för att få ett samtal om hur jordbruk, matproduktion, finansiella system och samhället hänger ihop. Och se på de granna grödorna förstås. 

Av Johan Berggren

GUNNAR RUNDGREN ger oss en rundtur på sin gård.
– Ska vi börja med korna?
Sunnansjö ligger just söder om en liten sjö, mitt i Uppland på urgamla kulturmarker.
Gunnar Rundgren berättar att han och makan Anne-Helen Meyer von Bremen syftar till att ställa ordning gården för att småningom bli ekoodlingar och park, ett ställe för husbehovs-
odling, men också kurser, undervisning och lärande. De har bara haft Sunnansjö gård i två år, och allt är långt ifrån färdigt. Men överalllt på åkerlappar och i tegar blommar, fruktar,
lökar och växer det.

Med långa stövelkliv visar Gunnar Rundgren vägen ner till en hage. Ett dussin blandrasiga kor är inlånade för att beta undan sly för att återställa det som en gång varit hagar och strandängar. De kommer nyfiket emot oss.
– De är sex mammor och sex kalvar. Se upp, de kan vara lite lekfulla, den med tofsarna i öronen är ledarkossan.

Här på Sunnansjö är ekoodlingsnestorn Gunnar Rundgren åter bo- och gårdsfast, det har han varit förut på gården Torfolk i Värmland mellan 1977 och 2008. Som självvald bonde var han med och startade KRAV i mitten av 1980-talet, och drev det tills det vuxit sig stort. Sedan internationella uppdrag, inte minst för FN, som expert på det som kallas alternativa jordbruksmetoder, och ekologisk odling.
– Ja, det är så kallade köttdjur det här, berättar han medan vi hälsar på idisslarna. Det var inga problem att låna från en grannbonde. De ska tyvärr lägga ner, de är gamla och har ingen som tar över, det är knappt någon lönsamhet att ha betande köttdjur i Sverige idag om man inte har ärvt gård och mark.
– Investeringen per anställd i Sveriges lantbruk idag är två gånger så stor som  inom bilindustrin, berättar Gunnar Rundgren. Så har utvecklingen varit länge, det allt mer industrialiserade jordbruket rör sig mot färre människor, mer pengar, större och mer industriellt drivna enheter, för att få upp lönsamheten så de inte blir utkonkurrerade.

Gunnar Rundgren berättar pedagogiskt och i exemplifierad detalj i sina bok Den stora ätstörningen (Ordfront) om hur industrialiseringen och kommersialiseringen går hand i hand, och har lett till att jordbruket blivit en del i det globala investeringsfinansiella systemet, som har format det till det så kallat högeffektiva industriella jordbruk stora delar av världen har idag. Som många andra industrier i detta system är det lönsamt och effektivt att lägga kostnader för produktframtagning utanför sin ekonomiska enhet, om möjligt. Alltså som att inte betala för till exempel utsläpp eller miljöslitage. Detta är illa nog i industri, men inom jordbruk blir det dubbelt illa. Eller trippelt. Dels för att en så stor del av planetens marker, cirka en tredjedel, brukas, så miljöpåverkan blir enorm, dels för att produkten som tillverkas inte är en plastleksak eller ett kullager, utan det som vi stoppar i våra munnar och magar, som för näring och energi till våra kroppar. Dessutom utarmar det industrialiserade jordbruket sina egna förutsättningar, som framtida bördighet, för kortsiktig produktions- och lönsamhetsökning.

I det industriella jordbruket investerar företag, där förut bonden skötte sin odling. Investeringarna är kapitalstinna: maskiner, förädlat utsäde, och kemikalier: konstgödsel och diverse gift mot växter och djur som kan hota optimalt produktionsresultat. De är också energistinna: räknar man hela livsmedelskedjan kostar varje matkalori ett industrialiserat jordbruk ger, 16 kalorier från fossila bränslen.

Kostnaderna för försämrade så kallade ekotjänster, det vill säga sådant som ger oss grundförhållanden för att leva, som ren luft och rent dricksvatten, och fisk i havet, tas inte med i beräkningen, inte heller kostnaden för slitage och försämring av vår hälsa när produkten konsumeras.

Vad jag gärna vill få folk medvetna om, som grund för diskussionen, är att maten vi äter, hur den odlas och senare bearbetas, hur den distribueras och paketeras, hör direkt ihop med hur våra samhällen ser ut, och framför allt hur det numera formas av marknadens krav, och den ständigt ökande konkurrensen både i de rika delarna av världen, och i de mindre rika. Och hur detta leder till klimatförändringar, förlust av biologisk mångfald och annan ohållbar miljöpåverkan. Att odla, laga och äta mat knyter  samtidigt oss samman. I dessa dagar på ett globalt plan.

Gunnar Rundgren har visat i både teori och praktik, att ett alternativ finns: ekologisk odling. Ja, det kostar lite mer, när man måste ersätta fossil energi med mer mänskliga arbetstimmar. Däremot kan man med ekologiska odlingsmetoder få lika stor avkastning, är han noga att framhålla. Det går att föda mänskligheten även utan att förgifta jordar och och vattendrag och övergöda haven. Det går att odla så att jordarna inte utarmas utan brytning och långväga transporter av fosfor.

Gunnar visar ner mot sjön och berättar att han de har diskuterat att ha vattenbufflar, de gillar att gå ut i vattnet för att beta. Han berättar att kor och bufflar lätt tål att gå ute året runt (de måste dock ha vindskydd enligt lag i Sverige).

– Det är trevligt med betande djur, myser Gunnar med ett leende och ett vakande öga på den lätt stång-sugna ledarkossan. Och de är inte alls så klimatfarligt eller resursslösande, tyvärr ett stort missförstånd som många miljövänner bär omkring på.

Gunnar Rundgren reder ut begreppen: betesdjur använder traditionellt jordar som är för dåliga att odla mat på, som betesmarken på Sunnansjö. Här i Norden, till exempel, har vi på så vis brukat jord i årtusenden. På marker som annars inte gett någon mat. På så vis har hagar och ängar hållits öppna, och det är idag en del av det landskap som vi känner som »naturligt«. Det gäller dock att skilja på betesdjur och köttdjur som utfodras med grödor från högproduktiva åkrar, som kunnat ge mat till människor istället.
– Omvandling åt båda hållen kan gå mycket snett, berättar Gunnar Rundgren. I början av 1900-talet odlade man i USA upp betesmarker i stor skala, när nybyggare behöver åkerjord. Det gav de så kallade dust-storms, när den torra och fattiga jorden som inte längre bands av gräset som betesdjuren levt av, blåste bort.

Jordförstöring, missväxt, svält och folkförflyttningar blev resultatet. På Pampas och i Matto Grosso i Sydamerika idag odlas betemarker upp till sojaodlingar med liknande problem.

Omvänt är att odla djurfoder på prima åkermark illa. Dels är det tveksamt moraliskt: foderarealen går till att producera mycket mindre mat genom djuren, än det hade gett som vegetabilisk mat, spannmål, till människor. Marken skulle kunna vara vild natur om den inte användes för livsmedelsproduktion. Dels bidrar dessa djur till ökad miljöbelastning.

Det är framför allt kycklingkött som har ökat de senaste årtiondena. De enorma broilerfarmerna står för detta, och sedan griskött enligt samma mönster. Och numera också odlad fisk, som lax. Industriköttet blir billigare och utsätter det mer miljöriktiga och nyttigare, och för djuren mycket mer skonsamma, betesköttet för enorm konkurrrens. Så försvinner betesköttdjuren, inte bara i Sverige utan också i traditionella herdekulturer, samtidigt som soja och majs odlas industriellt och fraktas över hela planeten, som djurfoder i ett slösaktig och miljö- och klimatskadligt bruk.

Solen skiner skönt på sensommarens grönska. Rundvandringen, och lektionen i jordbruk, globalt och lokalt, fortsätter till växthuset. Gunnar Rundgren visar på rader av dill, sparris, persilja, basilika, vitlök, koriander chilifrukt, squash, brytbönor, vaxbönor och skärbönor, tomater, ja, flera sorter av många växter, som paprikan. Utanför växer purjolök, rättika, spenat, amerikansk te-mynta, unga äppelträd av dussinet sorter mangold, jag tappar räkningen.
– Med kryddorna har vi 60 till 70 sorters odlade växter, räknar vi med prydnadsväxterna är det nog 150, berättar Gunnar Rundgren, och har ett par meningar för varje planta (»mangold, god men svårsåld«).

De producerar en stor del av det de äter, och förädlar grönsaker med konservering, syrning och inläggning. De säljer en del av det de odlar, dels direkt från gården, dels genom lokala handlare. Det är förstås svårt att få någon större lönsamhet i detta, men lite drar det in. Hyggesfritt skogsbruk ger också en del inkomster, liksom betesbidrag.  Dock står för tillfället makans journalistjobb för hushållets största kontanta inkomster., kompletterat med konsultuppdrag och föredragsarvoden.  Det finns en poäng med att ta det lite lugnt och känna in ett jordbruk. Varje plats är unik, och har sina speciella förhållanden, och metoder och grödor som passar.

Det ekologiska jordbruk som Gunnar Rundgren arbetat i och med i årtionden handlar mycket om detta: att diversifiera bruket med många grödor och djur på samma gård, att känna in den lokala miljön, att engagera människor i det.

DEN LANTLIGA BRUKARIDYLLEN på Sunnansjö kunde inte vara i skarpare motsättning mot bilden av den globala jordbruks- och matindustrin som Gunnar Rundgren berättar om i sin nästan bibeltjocka bok Den stora ätstörningen.

OCH HÄR SLÄPPER GUNNAR RUNDGREN, en av de som grundade Krav och drev det till framgång, en liten bomb:
– Jag tror inte på konsumentmakt. Eller, rättare sagt, det är inte konsumenterna som styr vilken mat som odlas, produceras och säljs. Konsumenterna bad inte om glyfosat och broilerfabriker.

Men, menar Gunnar Rundgren, det är inte jordbrukarna som styr heller. De pressas att producera ständigt fler och billigare råvaror, och allt mer standardiserade, vilket ger färre och färre och större och större jordbruksenheter, med mer och mer homogena produkter. Vete, majs, ris och även köttprodukter skeppas över hela världen, skördar säljs på kontrakt som det i sin tur handlas med på anonyma börser där ingen någonsin tänkt använda dem, utan det är ren spekulation.  Samtidigt är det inte bönderna som får pengarna i denna växande globala matmarknad. Gunnar Rundgren skriver i Den stora ätstörningen att matsektorn totalt i USA lägger lika mycket pengar på marknadsföring av sina varor, som de betalar bönderna som levererar råvarorna. Pengarna stannar idag i allt högre grad i den så kallade förädlingsprocessen. Genom hantering och tillagning kan priset på en råvara öka många 100 procent mellan bonde och slutkonsument. Det är lönsammare och ger mer tillväxt att sälja chips än potatis.
– Naturligtvis måste vi hantera råvaror i flera led, menar Gunnar Rundgren. Men det har gått så långt att råvarorna ska vara standardiserade för att tåla diverse processer som handlar om att göra slutprodukten inte så nyttig eller bra som möjlig, utan så lönsam som möjligt. Därför används så billiga ingredienser som möjligt, kemikalier som ökar hållbarhet och tilltalande utseende prioriteras.

Grödor odlas för sin lönsamhet, inte för sin nyttighet, samhällsnytta eller goda smak. I länder där folk är undernärda exporterar man lyxvaror från plantager där arbetarna är dåligt betalda och besprutas med gift: vinsterna går till företagets ägare, investerare långt borta i finansmetropoler. Grödor odlas också med metoder som lägger alla kostnader som går att läggas utanför processen, utanför processen. Medborgare betalar via skattsedeln och med sin hälsa – och naturen själv betalar med artdöd och klimatförändringar. Som tveklöst kommer att drabba alla människor.

Marknadskapitalismen tvingar också bönderna att ständigt öka användningen av konstgödsel och gifter mot växter och djur som kan hota skördarnas storlek. Dock fungerar jordbruk inte som industriproduktion: efter en viss gräns kan inte jordar ge mer skörd, trots förädlade grödor, konstgödsel och konstbevattning. Tvärtom är tendensen globalt att vi behöver tillsätta mer insatsvaror för att få samma avkastning. Jordarna är slitna. Då höjs det röster för att öka matproduktionen på andra sätt. Ett är genom genmanipulerade grödor.
– GMO (genetiskt modifierad organism) är inte frälsningen för världens svältande, som förespråkarna tycks tro, säger Gunnar Rundgren. Det är inte heller i sig det enorma hot som många på eko-sidan har fått för sig.

I boken reder han ut hur det ligger till. Genmanipulation ger inte generellt större skördar. Det kan ge växtsorter som är tåligare i vissa miljöer, eller har andra fördelar. Men växtförädling har människorna sysslat med i tusentals år, och grödor anpassade till lokala jordar, miljöer och klimat finns redan, dock slås den mångfalden ofta ut av vår tids monokulturella odlingar. Genmanipulation är bara ett ytterligare verktyg för växtförädling. Tyvärr används det oftast och främst för att förbättra grödors lönsamhet – för företagen som har patent på dem. Storföretaget Monsanto tar till exempel fram grödor som är motståndskraftiga mot det egna  bekämpningsmedlet glyfosat. Med deras utsäde och gift kan bonden framställa billigare råvaror, åtminstone första året. Sedan kommer problemen: det patenterade utsädet måste köpas nytt varje år, det är inte tillåtet att ta utsäde från skörden. Ogräs utvecklar resistans mot glyfosatet, så giftdosen måste ökas. Glyfosatet sprids i naturen och grundvattnet. Och kommer med i skördarna och hamnar i våra kroppar. Genom patentbestämmelserna i USA är till och med forskning på GMO-grödor förbjudet om den inte godkänns av patentinnehavaren.

Jordbruket blir ytterligare industrialiserat, och vinsterna knyts ytterligare till andra än bönderna.

Vid fikabordet inne i bondköket över en smått fantastiskt lokalproducerad rulltårta med smultronfyllning, pratar Gunnar Rundgren om framtiden:
– På något sätt måste jordbruket lyftas ur det marknadskapitalistiska systemet. Det systemet fallerar på för många punkter. Nästan en miljard svälter trots att det finns mat i överflöd och mängder av mat slängs. Folk äter fel och blir sjuka trots att vi vet varför och vad de borde äta istället. Vi odlar fel grödor på fel ställen, vi plågar djur från födsel till död.

Dessutom missköter vi miljön. Gunnar Rundgren framhåller att inte minst klimatförändringarna är en anledning till att ställa jordbruket och matproduktionen under en annan regim än marknadens. Det talas om klimatingenjörskonst, men en tredjedel av planeten är redan odlad, ett mäktigt verktyg vi redan har som i samklang med naturliga kretslopp kan användas till att bekämpa klimatförändringar, och inte som idag, bidra till förvärra dem. Dessutom blir det än viktigare att säkerställa matförsörjningen åt en växande planetär befolkning. Det görs inte av det kapitalistiska systemet idag, så varför skulle göra det i framtiden, resonerar Gunnar Rundgren.
– Samtidigt kan inte stater göra stora planer ovanifrån om hur jorden ska brukas. Det har försökts med ganska dåliga resultat. Folk måste få bestämma och råda själva lokalt över naturresursernas förvaltning. Och på något sätt måste staten förse de lokala producenterna med skydd för marknades rovkrafter, för incitament att ta hand om ekotjänsterna, och att bygga en hållbar matförsörjning.
– Få inser hur bräckligt matförsörjningssystemen är idag, särskilt i den rika världen, säger Gunnar Rundgren. Kedjorna är mycket långa, och bräckliga. Vid en kris där någon länk briser, finns få om ens några buffertar som lager eller lokala produkter att ta till.

På ett sätt är det befriande att Gunnar Rundgren inte ger kommandosvar, inte har en exakt färdplan eller en modell som påstås kunna frälsa oss. På ett annat är det nedslående, inte ens han, med alla års erfarenhet och stora insikter, ser vägen härifrån klart:
– Kanske måste det bli värre först, innan förändringen kommer, men visst kommer den, ett ohållbart system är just inte hållbart, det faller sönder. Dock vore det förstås bättre om vi började slå om innan det kraschar helt, skadan skulle bli mindre.

Vad kan man göra, den eviga frågan?

– Köpa ekologiskt och närodlat är förstås bra, och  ett delsvar. Men jag har med åren sett att även ekologiskt, som Krav, anpassar sig efter marknadens logik: kravgårdarna blir större, produktionen effektiverad, solidariteten med nära producenter liten. Motsättningen lokalt- ekoodlat är förstås en illusion, ekoodlat bör tänka lokalt, och »lokalt« som inte är eko, kan ju vara vadsomhelst. Jag kan ju bo bredvid en broilerfarm, då är det inte så miljövänligt att köpa lokalt. Men vi måste också på andra sätt ta makten över maten som medborgare och människor, inte bara konsumenter.

Gunnar Rundgren går ut för att gräva dräneringsdike med sin 40 år gamla grävskopa. Han måste odla sin trädgård.

---

Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin.