Jag föddes in i denna värld som en främling, enbart bekant med min mammas livmoder.
Stockholms gator, restauranger, bibliotek, matbutiker, bänken i Vasaparken framför Astrid Lindgrens lägenhet på Norrmalm, första maj och augustiparader. En ö i Örebro där jag lånade min svenska familjs stuga för att åka och njuta av det svenska sommarvädret tillsammans med mina vänner. En by i Jämtland, Föllinge, och ett sjukhus i Östersund. Snöflingor och knarrandet från snön i Skellefteå. Julfirandet hemma hos min svenska mormor där jag fick äta laxen hon tillagat och lära mig om alfabetet. »L« i Jämtland uttalas inte som det görs i Stockholm.
Till och med månen i himlen har varit vittne till mina tankar kring mina existensiella frågor.
Den svenska luften har gett mig chansen att uttrycka mig fritt med det språk som känns som mitt hem, det svenska språket.
Mina ord har dansat galet när mina texter har skrivits klart och färgat sig vackra. Mina känslor har hamnat varmt i min själ och mina framtidsdrömmar under dessa år har varit stora. Jag har fått en identitet här. Men i debatterna, diskussionerna och för politikerna är och förblir jag »flykting«, något jag inte valde.
Stockholm bär mina berättelser på sina axlar. Här har jag planterat mina rötter, här hör jag hemma. Jag har redan landat och ätit av mina egna brödbitar, låt mig bygga min holk och låt de gröna bladen hänga runt mitt hem tills solen får flörta med träden där jag trivs att bo. Låt inte ångesten och dödspaniken fortsätta tortera mig mer.
Reza Rahimi
