Samtidigt som den stora statliga utredningen om en nationell biblioteksstrategi, Demokratins skattkammare, överlämnas till regeringen aviserar Stockholms stadshus omfattande besparingar på sina bibliotek. Utredningen vill »stärka och utveckla hela det svenska biblioteksväsendet«. Men Stadshusets »blågröna« allians med Jonas Naddebo som nybakat kulturborgarråd (utan relevanta meriter) vill dra ner.

Stockholms finanser är inte dåliga. Så varför dessa neddragningar? Stockholm är inget unikum, trots de stolta statliga ambitionerna. Uppåt en fjärdedel av landets bibliotek har fått minskad budget efter valet 2018.

Den statliga utredningens fromma förhoppningar om folk- och skolbibliotekens välgörande effekter måste manglas genom en rad kommunala pärleportar för att bli verklighet. Internationella biblioteket (IB) i Stockholm är ett skräckexempel på denna paradox, och på kommunal bibliotekspolitisk okunnighet. Det hotas av nedläggning i sin nuvarande form. Därmed splittras samlad kompetens och resurser för mångspråkig litteratur. IB:s verksamhet finansieras av två huvudmän: staten genom Kungliga biblioteket och Stockholms stad. IB är lånecentral och publikt bibliotek. Dess uppgift är att möta behov som finns i ett mångspråkigt samhälle och att stödja andra bibliotek i detta arbete.

Bibliotek är komplexa system, sinnrikt uttänkta för att kunna ge alla medborgare likvärdig, ofta avancerad, service. Att för en krass liten ideologisk? besparing slå sönder detta vittnar om okunskap och nonchalans mot det demokratiska biblioteksuppdraget.

Kulturborgarrådet Jonas Naddebo (C) ser inga problem: »Det är en flytt och en nystart för att vi ska kunna öka intresset och besöken. I dag har vi också mångspråkig litteratur i alla delar av staden, vilket inte var fallet när Internationella biblioteket startades«, säger han till Dagens Nyheters reporter.

Kulturborgarrådet hade vid intervjutillfället bara varit chef över Stockholms kulturverksamhet en kort tid, så hans bisarra avsaknad av insikt är delvis begriplig. Obegripligt är däremot att han vill slå sönder den.

Man kan fråga sig hur den andra huvudmannen, Kungliga biblioteket, reagerar på detta beslut.

Biblioteken har mycket att kämpa emot. Sverigedemokraternas »intresse« för kultur inte minst.  I deras ögon är förmodligen IB en svensk kvarnsten. Låt mig citera ur SD:s motion om biblioteksfrågor 2016/17:2208: »De svenska
biblioteken är en verksamhet som är finansierad av svenska folket, och bör primärt rikta sig mot svenska medborgare«.

Intresseorganisationen Sveriges kommuner och landsting, SKL skriver i Dagens nyheter (11/3) att den statliga utredningen » … har en snäv syn på vad ett skolbibliotek är«, eftersom Demokratins skattkammare skriver att varje skola bör ha minst en halvtidsanställd bibliotekarie.

Nej, SKL, där har ni fel. Utredningens syn på skolbibliotekens betydelse för lärande, läsande och demokratiutveckling, är grundad i forskning. Läs på, så skulle ni förstå varför det inte är effektivt med »skolbibliotekariestöd på distans«, eller att använda »folkbiblioteket runt hörnet«, som ni föreslår.

Så hur löser man denna gordiska knut där kommunerna drar ner sina kulturbudgetar och stänger filialer samtidigt som staten tilldelar biblioteken allt fler uppgifter? Är förstatligande en möjlighet? Ja, kanske. Men var den än kommer ifrån, så behövs en politik som förstår att biblioteken erbjuder läsningens fantasi och kunskap genom information. En demokratisk närservice för ett öppet samhälle.

---

Marianne Steinsaphir

Läs Demokratins skattkammare i sin helhet