Av Johan Berggren

Joy Ngozi Ezeilo är en jätte inom människorättskamp, en veteran från många år av arbete i några av de tyngsta områdena. En internationell stjärna, om nu denna bransch hade haft stjärnor.
Tidigt i uppväxten i Nigeria blev hon varse förtrycket av kvinnor och många av de traditioner som tvingades på dem.
– När min far dog fick jag och min mor resa tillbaka till landet för begravningen. Där, som liten flicka, blev jag varse kvinnoförtrycket i mitt hemland. De rakade huvudet på min mor, och hon var tvungen att sitta på golvet hos min döde far – i 40 dagar. Det var tradition, otänkbart att vägra. Jag kom från en priviligierad familj, men det gällde oss också. En annan del av traditionen var att varken änkor eller döttrar kunde ärva en död man.
Joy Ngozi Ezeilo använde sin position för att utbilda sig, och utbildningen till att kämpa för rättvisa, genom juridiken. Hon var på demokratirörelsens och feminismens sida genom Nigerias turbulenta nutidshistoria. Under militärdiktaturen var det svårare, men hon koncentrerade sig på att stärka lagens skydd för kvinnor och barn.
– Vi var en förening jurister som försvarade tusentals kvinnor och barn per år, pro bono. Och arbetade politiskt för att ändra lagar och attityder.
Sedan 2001 har kvinnor laglig rätt att ärva i Nigeria, och förtryckande traditioner är mindre tvingande än förr.
– Men mycket är kvar att göra. Fortfarande är det sexuella våldet och våldet mot kvinnor mycket utbrett, även om fler flickor utbildas, gör karriärer och syns i politiken. Att vara afrikansk feminist är att vara pragmatiker. Att ta de strider som går att vinna, och gå från seger till seger, även om de är små, förklarar Joy Ngozi Ezeilo.

Den juridiska karriären blev internationell, med studier och titlar även i Storbritannien och USA. Det blev också kampen för mänskliga rättigheter. 2008 tillträdde Joy Ngozi Ezeilo tjänsten som FN:s speciella rapportör om human trafficking.
– Mitt arbete var att resa från land till land och kartlägga, och verka för förbättringar, främst genom att få statsmakter att se och erkänna problemen i sina egna länder. Problemen är många: slavhandeln är gränslös, staterna har bara makt inom sina egna gränser. Den är också mycket lönsam, och ofta har regimer ekonomiskt intresse av olika slag att låta den fortsätta.
Arbetet mot slavhandeln var krävande, med ständiga resor, stångande mot oförstående myndigheter, och ständigt för små resurser mot en mäktig, global bransch, som dessutom är helt laglös, så ofarligt var det inte heller.
– Men den som vuxit upp som oppositionell i Nigeria är inte lättskrämd, och jag hade ju skydd av att vara från FN, säger Joy Ngozi Ezeilo. Värre är det för de som är i slaveriet, de har inget skydd, de är utanför lagen, och det var det vi jobbade på att förändra.

Joy Ngozi Ezeilo beskriver human trafficking som en komplex företeelse:
– Vi pratar om »push« och »pull«-faktorer. Dessa förstärks ju större klyftorna är i världen. Så vill man minska modern slavhandel ska man förstås satsa på att minska den globala ojämlikheten. Push-faktorer får folk att ge sig av från sina hemländer, från fattigdom, osäkerhet, brist på framtidsutsikter och väpnade konflikter. Här behövs satsningar på utbildning och trygghet för främst kvinnor, regeringar som bygger skolor och skapar arbeten. Pull-faktorerna är hoppet om ett bättre liv någon annanstans, och det kan ju finnas i andra, rikare länder – men ofta lurar aktiva och sluga människohandlare sina offer. Man lovar arbeten som barnflickor eller servitriser, eller som avlönade jordbruksarbetare, men när offren är långt ifrån sina hemländer kidnappas de, passen stjäls, de misshandlas och våldtas och tvingas i träldom.

Joy Ngozi Ezeilo är noga med att understryka att slavhandeln sker på många olika sätt: individuellt och i större grupper, offer rekryteras i såväl fredliga städer som flyktingläger. Och att en viktig faktor är att gränser är stängda.
– Human trafficking kan beskrivas som migration som går fel. Vi ser det idag när Europa stänger passagen över Medel-havet, migranterna strandas i till exempel Libyen, där de blir lätta offer för grymma slavhandlare. För att få ner slavhandeln behövs trygga, säkra migrationsvägar. Till exempel behöver och använder jordbruket i södra Europa afrikansk arbetskraft – varför skulle de inte kunna få ansöka och resa dit legalt, med trygga förhållanden och skäliga löner?
Sedan 2012, när Joy Ngozi Ezeilo lämnade in sin slutrapport om human trafficking, har branschen vuxit. De motmedel som satts in av stater och överstatliga unioner som FN och EU, och hundratals NGO:s, har varit snöbollar i majbrasan av ökade flyktingströmmar och ökad global orättvisa, samt en allt njuggare migrationspolitik från den rika delen av världen.
– Men samma land kan ha både export och import av förslavade människor, och interna strömmar i länder finns också, säger Joy Ngozi Ezeilo. Och det är inte bara ett lands rikedom som avgör. Thailand är till exempel relativt rikt, men trafficking pågår i stor skala, av såväl thailändare som människor från kringliggande länder, för det är så lukrativt.
Joy Ngozi Ezeilo ser dock att motåtgärder fungerar, problemet är att det görs för lite. Och positiva exempel finns.
– Stödgrupper, särskilda avdelningar inom polisväsen, tillgång till sjukhus och boenden, allt sådant får alltid effekt, och individer kan räddas. Varje person räddad ur slaveri är en seger.

Med större välstånd kan också förbättring komma, Joy Ngozi Ezeilo nämner Polen. EU-medlemskap och förbättrad arbetsmarknad gör att handel med människor både till och från landet har minskat.
– Men globalt måste de makthavande, statschefer och regeringar inse, att det är ett problem som måste angripas på det stora planet. I Nigeria bor nästan  200 miljoner människor, 65 procent är unga och 40 procent är arbetslösa. Hur ska vi få dem att inte ge sig ut på osäker migration för att söka en bättre framtid? Och riskera att bli offer för slavhandeln?
Trots hjärtskärande historier om tonårsflickor i sexslaveri som bestjäls på sina barn, om flyktingar som lurats ur läger till prostitution, om människor som mist hela sin familj i medelhavets vågor och säljs på auktion, som Joy Ngozi Ezeilo sakligt berättar, förstår hon inte riktigt frågan om hur hon orkar och står ut.
– Om du är en kvinna som bestämt dig för att göra något åt kvinnors situation, då måste du vara stark – hela tiden. Men kampen ger också styrka. Du finner den i dina kamrater, och i det värdefulla som du gör, i att det är det rätta att göra. Och vi kommer ju framåt. Om än lite i taget, och det tar alldeles för lång tid.
Joy Ngozi Ezeilo är väl medveten om MeToo-rörelsen, och att hon besöker Sverige i en för oss lokalt turbulent tid för feminism och rättvisa.
– MeToo-rörelsen är mycket glädjande, men trots att den rör sig mellan vissa länder vill jag inte kalla den global – i varken Nigeria eller Västafrika, eller Sydostasien har den gjort något särskilt avtryck, hittills i alla fall.
Men hon ser detta som en möjlighet, inte en brist:
– Allt måste ha en början, det gäller bara att vara envis och se till att det får en fortsättning också. Jag ser hur MeToo-kampanjen sprider sig i Sverige och i Väst, från en del av samhället till en annan. På liknande vis kan vi få den att sprida sig till andra delar av världen. Mitt förslag är att folk i Sverige till exempel väljer ut två eller tre länder ni tror att ni kan påverka, och ge riktat stöd mot dessa, knyt kontakter med organisationer och personer i de länderna, uppvakta regeringar och makthavare. En tanke är att utnyttja den makt ni har som turister, till exempelvis i Sydostasien.

Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin.