Henrik Möllers Malmöskräckelbok räcker inte hela vägen, tycker Andreas Lundberg.

Henrik Möller är upphovsmannen till ett otal lika groteska som briljanta korta nollbudgetfilmer om framför allt hemskstaden Malmö. Filmerna, som kan avnjutas på YouTube är märkligt hypnotiska, med ett persongalleri av bisarra förlorare (småfifflare, folkölsalkoholister, »vinddrivna existenser«) som fångats på pricken – undertecknad tillbringade ett antal år i kvarteren längs den i skorrande strängar besjungna Nobelvägen och kan bedyra hur nära den så kallade verkligheten de ligger. De är både rasande roliga och djupt tragiska. Möller driver även den ofta intressanta podcasten »Udda ting« om skräcklitteratur, kreativitet, science fiction och fantastik.

Nu har hans debutroman utkommit, en hallucinatorisk kortroman fylld av »skräckel« för att använda ett förnumstigt ord från förra årtusendet. Handlingen börjar i Malmö, var annars, år 1712 där nattamannen Per ligger i luven med stadens hatade och fruktade bödel. Ett sällsamt ljusfenomen har uppenbarat sig på himlen och hettan blir alltmer helvetisk. Sedan skuttar boken fram trehundra år. Samma himlasken, samma hetta. På Dalaplan bor tioårige Lille-Per med sin pundarfarsa, råskinnet Nicko som går under namnet Bödeln. Ett slags demoniska varelser som kallas »skinnmaskerna« är på jakt efter dem, och trådarna från 1712 knyts ihop med handlingen i nutid. Jag ska inte spoila handlingen mer än så, men det är inte oävet gjort.

Denna artikel är låst
Vill du läsa – bli medlem i Ordfront

Är du redan medlem? Hör av dig till medlem@ordfront.se