Under en presenning, genom radion klev en kosmonautfru in i Jona Elings Knutssons huvud. Hon hade problem med krokodiler i badkaret. Hon flyttade inte ut förrän hon fått plats i en roman.

Om kosmonautens fru bara aldrig fastnat med håret i avloppet hade jag sluppit skriva min bok. Det är faktiskt inte konstigare än så. Jag ska förklara mig.
Våren 2015 stod jag under presenningen och slipade på min träbåt och lyssnade på radio. På nyheterna berättade de om Skansens krokodiler. De hade fått tio ungar som skulle flygas till Kuba och placeras ut i naturen, eftersom kubakrokodilen numera är sällsynt i det vilda. I en bisats nämnde man hur krokodilerna kom från Kuba till Stockholm. Fidel Castro gav 1974 bort dem nykläckta till sovjetunionens trettonde kosmonaut som var i Havanna på statsbesök. Kosmonauten tog hem dem till Moskva där de fick bo i familjens badkar tills de var en meter långa och frun ställde ett ultimatum.
Det var Aleksijevitjs år, på hösten fick hon nobel-priset, jag hade redan läst henne och där under presenningen kom jag på den lysande idén att göra en maffig intervju med kosmonautfrun. Under sommaren skrev jag långa listor på allt vi skulle prata om och jag mailade ambassader och konsulat för att få fatt i frun. Men jag fick ingen hjälp. Och egentligen hade jag inte tid för min vilda idé, jag tog hand om mina tre barn och jobbade mer än heltid som kvinnoläkare. Jag fick släppa det.
Men kosmonautfrun släppte inte mig. Vad jag än tog mig för dök hon upp i mitt huvud. Varje gång jag gick in i badrummet tittade jag ner i badkaret för att förvissa mig om att det var tomt. I ett desperat försök att bli fri förbannelsen började jag skriva svaret på den första frågan jag hade tänkt ställa henne: Var tvättade du håret 1974? Och det ville sig inte bättre än att hon tvättade håret i handfatet och fastande framstupa i avloppet. Där kunde jag knappast lämna henne, jag behövde skriva vidare.
Men allt jag skrev var förstås mina egna vilda fantasier. Får man hitta på vad som helst? Ja, hävdar Zadie Smith i essän Fascinated to presume: in defence of fiction i The New york review of books (24.10, nr16 2019). Hon menar att hon aldrig kunnat skilja på sig själv och de personer hon läser, lyssnar på eller skriver om. »Vi glömmer vilka författare är: människor med röster i våra  huvuden och med en stor dos opassande nyfikenhet kring andra människors liv«*.
Mina föreställningar visste inga gränser. Under fem års tid har jag upplevt samma vinterveckor i en lägenhet utanför Moskva. Min man har varit kosmonaut och själv har jag strävat på som jordbruksarkitekt med målet att skilja missväxt från fyllda lador. Denna skamlösa nyfikenhet tvingade mig samtidigt att skildra skrivandets drivkrafter. Jag var helt enkelt tvungen att nysta upp varför berättelsen om krokodilernas tid i Moskva drabbade mig med sådan kraft. Men också den berättelsen tillhör fiktionen. Snart kan du läsa båda dessa berättelser och då kan också du fundera på var du ska tvätta håret och på varför det är så livsavgörande att få fantisera. På bokens sista sidor tar berättelsen i vanlig ordning slut. Men krokodilerna lever vidare på Skansen.
Kanske hade du redan hört talas om krokodilernas besynnerliga uppväxt. De blev världskändisar nu i slutet på sommaren 2019 då en av dem bet av armen på en farbror som tagit stöd mot glasväggen till krokodilernas hägn för att sjunga Vår bästa tid är nu för sina herrklubbsvänner som höll kräftskiva på akvariet. Men det är alltså alldeles sant. Det dramat får någon annan författa, med så mycket fiktion hon finner lämpligt. Ibland överträffar verkligheten dikten, men jag vill tro att det omvända är vanligare.

*We also forget what writers are: people with voices in our heads and a great deal of inappropiate curiosity about the lives of others.

---

Jona Elings Knutsson är författare, läkare och ibland sjukvårdspolitisk debattör. I slutet av januari kommer hennes debutroman Krokodilens vändkrets på Albert Bonniers Förlag.