I en tid då nazister åter marscherar på svenska gator och tredje största partiet diskuterar »återvändande« av svenska medborgare är Bernt Hermeles bok viktig läsning.

Min farmor brukade ofta berätta drömmen hon drömde om och om igen under kriget. Tyskarna kom. Hon flydde genom någon slags skog med småbarnen i famnen, gossarna som skulle bli min pappa och farbror, när Stukaplanen kom dånande över henne. Bakom sig hörde hon steg, hon visste att det var SS.
Ett par år innan hon maniskt drömde sin flyktdröm var hon en ung kvinna som bodde och studerade hos bekanta i Tyskland. En dag hade helt tvärt hennes bästa vän i skolan slutat prata med henne. När hon förbryllat frågade vad som stod på, fick hon det i ansiktet: »Du är ju en smutsig judinna!«. Farmor återvände kort därefter hem till Sverige. Familjen hon bott i fick, trots rekommendationer från svenska vänner, inte komma efter. De försvann i världskriget, varenda en i den stora familjen.
Så jo, jag kände väl lite bättre än genomsnittssvensken till det som Bernt Hermele effektivt och noggrant beskriver i sin bok. Hur svenska judar hanterade antisemitismen före Hitler, och sedan under nazisternas välde och världskriget, då den stegrades till ett konstant akut hot. I min farmors föräldrars hus, de var rika, samlades många och talade om det som hände på kontinenten, svenskar och flyktingar. Att Sverige inte skulle känt till koncentrationslägren förrän efter kriget är något som farmor skulle skrattat argt åt. Där och då pratade man inte om mycket annat. Jo, det förstås, det som Bernt Hermele också beskriver: Vad man skulle göra. Vart man skulle fly, hur och när. Hur lång tid skulle man få på sig? Vilka vänner kunde man lita på?
I en tid då frågan »Var kommer du ifrån?« dag för dag får en allt mer sinister klang blir Hermeles bok en folkbildningsgärning, och en påminnelse om att även om svaret på frågan är »Sverige«, kan man inte vara säker under en viss sorts regim. Fredrik Marcus projekt att låta mer eller mindre nyinvandrade, en del så fjärran som tre generationer bort, enkelt berätta om sitt hela eller delvisa »osvenska« ursprung är rart, men också naivt. Jaså, då skulle du inte vara här? Men de kanske inte vill ha dig här? De vill inte att din farfar ska ha kommit, och nu har de chansen att fixa misstaget?
Min egen judiskhet är generationer av sekularitet bort, men nog fan hittar antisemiter, främst nazister, det ursprunget när/om jag yttrar mig i »fel«sammanhang. De vill inte ha mig här, trots att min farmor inte kom någon annanstans ifrån än Allmänna BB.
Bland judar diskuteras ofta det lilla flyktalternativet. Ett folk med dyrköpt erfarenhet av att det kan vara helt livsviktigt att ha väskan redo. Men även bland andra i Sverige, har jag hört på sistone. Muslimer. Latinos. Vänsteraktiva. All of the above.
Vart tar vi vägen när SD tar över? Paranoida? Tja, SD diskuterar nu öppet om hur »återvändande« ska organiseras. Tidigare har Jimmie pratat om att även svenskar skulle kunna behöva omskolas. Varför tror så många att tiden och folkhemmet utgjort ett evigt vaccin mot en rasistiskt färgad fascisms uppgång?
I Hermeles bok tvärdyker nazisympatierna efter världskrigets slut. De öppna. Idag ser vi att de lurat under ytan, krupit fram i kloaker, bidat sin tid. NMR marscherar och opinionen mot dem är stark. Men samhället, särskilt polisen, verkar tycka att ungdomar som ska utvisas är ett större hot. Lika lite som då bör man räkna med samhällets skydd i alla väder.

---

Johan  Berggren