Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet och för en god levnadsmiljö.

/Sveriges grundlag: Regeringsformen 2 kap 1§

Sverige slog in på en ny väg under tidigt 1990-tal. Inflationen skulle bekämpas, inte arbetslösheten. Och bostäderna lämnades successivt över till marknaden att sköta. Två av välfärdsstatens grunder var därmed rubbade. Marschen mot ett ojämlikare samhälle har pågått sedan dess. Först slopades statligt stöd till allmännyttan och byggherrarna fick allt mer makt över vad som skulle byggas och till vem. Sedan såldes allmännyttan ut. Generationers skatt hade betalat för en gemensam fastighetspark åt kommande generationer – nu lottades värdet ut bland ett lyckligt fåtal.
I en omvänd fördelningspolitik har det blivit allt lönsammare att äga sin bostad och allt dyrare att hyra den.
»Buy it. Fix it. Sell it« är multinationella Blackstones motto och affärsidé. Riskkapitalbolagen har upptäckt hur lönsamt det blivit i Sverige att köpa, fixa och sälja människors hem. De lyxrenoveras för profit. Att folk fördrivs från sina hem är inte företagets problem.
25 års nyliberalt experiment visar tydliga resultat: »Marknadens styre har visat sig vara ett styre som är fullständigt ointresserat av att erbjuda bostäder i den form och utsträckning som behövs åt befolkningen«, som Kristoffer Olofsson skriver på sidorna som följer.
Vår sittande regering har gjort en blygsam ansats att öka det statliga stödet till bostadsbyggande, men det är blott en snöboll i en nyliberal majbrasa. Stora reformer behövs för att återföra makten över boendet till politiken – det vill säga medborgarna.
För det åligger det allmänna att trygga rätten till bostad. Det står i grundlagen.

---

Johan Berggren