I detta nummer av Ordfront magasin berättar vi om Ungern, ett land mitt i Europa, mitt i EU – eller i alla fall mitt i EU:s stora kris –  på rask marsch mot dikatur. Joakim Medin drar upp de stora linjerna, Sara Molnar vittnar inifrån de av den ungerska staten så hatade humanistiska NGO:erna, utpekade som bärare av utländska intressen mot Ungerns bästa.
Ungerns bästa, om man frågar premiärminister Viktor Orbán, är han och bara han. Opposition svartmålas som landsförräderi – tongångarna ekar i Sverigedemokratiskt tal.
Fideszregeringen har successivt och målmedvetet monterat ner den pluralistiska stat man en gång lovade EU att i alla fall försöka bli. Istället fick ungrarna en enpartistat som med paranoid propaganda bygger en extremnationalistisk världsbild för att skymma korruption och vanstyre. Ungern idag liknar i mycket Ungern åren innan östblocket föll, tyvärr. Den liberala demokratin hann inte få fäste.
EU försöker tackla de illiberala illbattingarna Ungern och Polen. Just i dagarna har Europaparlamentet tagit i med de största hårdhandskar de har: En granskning av Ungern i enlighet med artikel 7. När denna är klar ska den skickas till Europarådet. Går den igenom där kan Ungern få straff, som att förlora sin rösrätt i rådet.
Detta agerande kallas löjligt nog »Atombomben«, som om den byråkratiska mesigheten inte var tydlig nog redan. Och även om »Atombomben« skulle smälla Orbán på fingrarna, så passar den perfekt in i hans narrativ om ett Ungern ansatt från utlandet. Och »Atombomben« spikar faktum: det råder öppen konflikt mellan Bryssel och ett medlemsland.
Detta är dock bara en av alla kriser EU brottas med. Det är nog så att vi ser början på slutet på det stolta liberala och kvasidemokratiska frihandel och – rörlighets-projektet, som bara för två årtionden sedan var det segerrusiga Västeuropas svar på östblockets upplösning. Nu var historien slut! Marknadsliberalism skulle råda, och till alla lycka bära.
Nu gick det ju inte så. Unionen fallerar på grund av sina egna inbyggda svagheter. Frihandeln gick för långt när den släppte finansinstituten lösa på lågränterusiga regeringar. Den felkonstruerade valutaunionen gav hausseartad uppgång följd av ekonomisk ruin i Sydeuropa. Fri rörlighet? Visst, samtidigt har Schengen gett nya Berlinmurar, och solidariteten inom EU haltar rejält. EU lämnar till sina fattigaste sydliga medlemmar att sköta flyktingströmmarna över Medelhavet bäst de kan.
Europa kunde ha skötts bättre än av EU. Men det kunde också ha skötts sämre. Som fredsprojekt är det en relativ framgång, trots Balkankrigen. Betänk att världsdelen är den utan jämförelse mest krigiska och krigsdrabbade på planeten. Lyftet av de Östeuropeiska länderna ur östblockets spillror må ha skett med mallig marknadsliberal svansföring och iver, men Östeuropa kunde ha landat värre (jmfr Ryssland, Belarus, Ukraina). Överstatliga lagar om miljö och rättigheter är bra. EU är helt enkelt inte så dåligt att man vill ersätta det med vad som helst.
Vilket dock är vad Storbritannien håller på att göra. Deras utträde ur EU är värdigt ö-nationens berömda svarta humor. Folkomröstningen om det saken kom till som en taktisk fint i ett inrikespolitiskt gnabb mellan upper-class-twits i Torypartiet. Stollefascisterna i Ukip såg sin chans, och i en enda röra av läskiga miljardärer, irr-formation och botar bestämde sig en av unionens största medlemmar för att göra något annnat än EU, utan att alls veta vad.
Man behöver inte vara professor i statskunskap för att se att det idag är nationalchauvinism som sliter sönder EU. Krafterna bakom Brexit är såta vänner med Orbán. Sverigedemokraterna, som ofta uttalar sig uppskattande om Ungern, vill göra ett Swexit.
Men kriserna kommer också från en i grunden överskattning av marknadsliberalismens saliggörande kraft. Det fanns pengar att tjäna på öppna gränser och sjyssta regler, absolut, men det finns det också på att driva skurkstater och off-shore-hedgefonds-imperier. EU:s fall visar (igen) att kapitalismen inte alla är oskiljaktig från öppna samhällen, fria medier, och pluralistisk parlamentarism.

---

Johan Berggren