Den bostadspolitiska debatten präglas ofta av en oförståelse för bostadsbristens orsaker. Och med en oförståelse för orsakerna följer bristfälliga lösningar.

Boverket tenderar att beskriva bostadsbristen som främst en effekt av en växande befolkning (Behov av bostadsbyggande, 2015, Boverket). Att hävda att bostadsbristen är en konsekvens av en växande befolkning är ungefär som att påstå att dålig sjukvård är en konsekvens av att fler har blivit sjuka. Det är troligtvis sant, men långt ifrån hela sanningen. Det är en föga uttömmande beskrivning som sannolikt bottnar i myndighetens ovilja att politisera frågan.
Bostadsbristen kan inte enbart beskrivas som en naturlig följd av urbaniseringen och den ökande befolkningstillväxten i våra städer. Under de senaste 30 åren har en historisk omdaning av den svenska bostadspolitiken ägt rum. En omdaning som har haft en avgörande inverkan på bostadsförsörjningen.
Det är mer korrekt att beskriva bostadsbristen som vår nuvarande politiska oförmåga att möta befolkningstillväxten i storstäderna, än som en naturlig följd av det senare. En oförmåga som bottnar i den bostadspolitiska utveckling som skett under de senaste tre decennierna och som inte bara resulterat i en brist på bostäder, utan i en bostadskris med omfattande sociala problem där trångboddhet, segregation och ekonomisk ojämlikhet har kunnat växa.

 

 DEN STORA OMDANINGEN AV SVENSK BOSTADSPOLITIK
Sedan början av 1990-talet har Sverige präglats av en nyliberal bostadspolitik. Denna politik har haft som huvudsyfte att öka marknadens inflytande på bostadsbeståndet. Det har inneburit en förskjutning av makten över bostadsförsörjningen från stat och kommun (som ända sedan 1940-talets reformer givits ett framträdande ansvar) till de privata byggherrarna. Inte sedan 1900-talets början har de privata byggherrarna haft ett så dominerande inflytande över vad som byggs, vilka upplåtelseformer som tillhandahålls, till vilket pris och i vilket skick.
Det är historien om den stora omvandlingen av ett av vårt lands största välfärdsprojekt. Historien om allmännyttans uppgång och fall.

 

STATEN AVSÄGER SIG ANSVARET
Den största förändringen ägde rum då den borgerliga regeringen avvecklade räntebidragen och det statliga stödsystemet till allmännyttan i början av 1990-talet. Det går knappast att överbetona hur centralt det statliga stödsystemet var för finansieringen och uppbyggandet av allmännyttan.
Under rekordåren gick socialdemokratins bostadspolitik ut på att staten, genom räntesubventioner och produktionslån, skulle ta det huvudsakliga finansierings-ansvaret för produktionen av allmän-nyttiga bostäder. Hur etablerat det svenska bostadssystemet än var vid början av 90-talet, så insisterade nyliberala ideologer på att det var vansinne att låta staten bekosta ett så omfattande välfärdsprojekt.

I och med dessa reformer avsade sig den dåvarande borgerliga regeringen statens finansiella ansvar för bostadsförsörjningen. Vidare förlorade allmännyttan sin sär-ställning och de ekonomiska fördelar den tidigare hade haft. Kommunerna blev av med finansieringsmöjligheterna och tvingades överta en stor del av den ekonomiska risk som staten tidigare tog.

Det var »via det statliga stödsystemet som begreppet allmännyttigt bostadsföretag definierades. När de särskilda finansieringsvillkoren för allmännyttan upphörde, upphörde också definitionen av allmännyttigt bostadsföretag« (allmännyttan.se, SABO). När detta stödsystem avvecklades så innebar det en rejäl ekonomisk försvagning av allmännyttan, som till viss del föranledde den eskalerande utförsäljningen av det allmännyttiga bostadsbeståndet under de kommande åren.

I jämförelse med det finansiella ansvar som staten tog under stora delar av 1900-talet är det statliga stödet till bostads-försörjningen idag ytterst begränsat. Under senare år har knappt 0,1 procent av den totala statsbudgetens utgifter gått till områden som över huvud taget rör samhällsplanering och bostadsförsörjning, varav en bråkdel av detta till direkta bidrag eller investeringsstöd för bostadsbyggande och standardhöjande åtgärder. Den nuvarande regeringen har gjort stora poänger av att de vill återupprätta ett investeringsstöd till bostadsbyggande, som föreslås uppgå till sammanlagt cirka  fyra miljarder årligen (prop. 2015/16:1 Utgiftsområde 18, Regeringen). Dessa stöd motsvarar ungefär 0,4 procent av statsbudgetens totala utgifter. Det är nivåer som är jämförbara med statens utgifter för bostads-stöd under 1940-talet, långt under de procentuella utgiftsnivåerna under rekordåren på 1950-, 60- och 70-talet. Jämfört med rekord-årens statliga bostadsinvesteringar så är det alltså ytterst blygsamma investeringar, som knappast kan förväntas ge några betydande effekter på bostadsbeståndet i stort. Trots att det är ett så pass blygsamt steg i rätt riktning så känner sig borgerliga ledarskribenter nödgade att säga ifrån. Lösningen är att släppa marknadskrafterna ännu friare. Högerskribenten Ivar Arpi påstår helt sonika att »det spelar ingen roll var eller vad som byggs« och att all statlig finansiering för att styra vad som byggs (läs hyresrätter) bör förkastas som »meningslösa subventioner« (citat ur »Regeringens dyra subventioner«, Ivar Arpi, SvD, 28 mars 2016). Det är en syn på bostadspolitik som tycks längta tillbaka till 1920-talet och en syn som är helt blind för fördelarna med den bostadspolitik som bedrevs under rekor-dåren, där statlig finansiering spelade en nyckelroll.

 

ALLMÄNNYTTAN OCH HYRESGÄSTERNA FÅR GE VIKA
Avvecklandet av de statliga finansieringssubventionerna följdes av en omfattande utförsäljning av allmännyttan. Utförsäljningen inleddes redan under 1990-talet, men nådde sitt klimax under åren 2008-2010. I särklass mest såldes av i Stockholmsregionen, där omkring 35 000 allmän-nyttiga lägenheter såldes av bara under dessa tre år. De flesta av dessa hyreslägenheter omvandlades till bostadsrätter.

I takt med den enorma avvecklingen av hyresrätter i det befintliga beståndet har byggandet av nya hyresrätter gått tämligen trögt. Effekterna av denna utveckling ser vi idag, då de genomsnittliga kötiderna för hyresrätter förmedlade via Stockholms stads bostadskö ökat kraftigt. I Stockholms stad ökade den genomsnittliga kötiden från 5,7 års kötid 2009 till 8,4 år i kö 2013. Under samma tidsperiod ökade antalet personer i Stockholms stads bostadskö med 67 procent (Korta Kötiderna!, Vänsterpartiet Storstockholm, 2014).

Samtidigt som marknaden getts mer inflytande innebär den nyliberala bostadspolitiken att kommunernas makt att styra över utvecklingen har inskränkts. Till denna utveckling hör bland annat den lagändring från 2011 som innebär att kommunala bostadsbolag hädanefter måste tillämpa »affärsmässiga principer«. Lagen innebär i praktiken att kommunala bostadsförvaltare ska gå med vinst och tillämpa marknadsmässiga hyror. En lag som i praktiken hindrar kommunala bostadsbolag från att erbjuda lägre hyror, på en bostads-marknad där de privata hyresvärdarna ständigt pressar upp hyrorna. Förevändningen bakom denna lag var att de kommunala bostadsförvaltarna skulle bedriva en snedvriden konkurrens genom att erbjuda lägre hyror – att dessa därmed skulle förhindra privata hyresvärdar från att gå med vinst och hindra dem från att hitta hyresgäster som är villiga att betala – och att detta strider mot EU:s konkurrenslagstiftning. Det är en logik som är lika fascinerande som den är absurd.

Fascinerande, för att den så tydligt blottlägger en ideologi som anser att bostäder först och främst ska vara en rättighet för (internationella) investerare att profitera på, på en (global) marknad. Absurd, helt enkelt eftersom man därmed menar att det systematiska problemet skulle vara att hyresnivåerna har hållits nere och dämpat investerarnas vinstmöjligheter, inte att hyresnivåerna tvärtom faktiskt ökat i rask takt och att hyresgäster idag lägger en större del av sin inkomst på boendet än någonsin tidigare. Ofta betydligt mer än vad bostadsrätts- och villainnehavare gör.

Enligt en ny rapport från Hyresgästföreningen kostar det idag 4 000 kronor mer i genomsnitt att bo i en nybyggd hyresrätt jämfört med en nybyggd bostadsrätt i Stockholm (Gelin, ETC Stockholm, 9/4 2017). Medan hushåll i bostadsrätt lägger ungefär 20 procent, och villaägare cirka 16 procent av sin inkomst på boendekostnader, så lägger hyresgäster i genomsnitt 28 procent av sina inkomster på boendet. Det är på bostadsmarknaden som klass-klyftorna idag är som allra tydligast. Hela 40 procent av befolkningen som har lägst disponibla inkomster spenderar idag ungefär 36 procent av sin inkomst på boendekostnader. De som hyr i andra hand spenderar i genomsnitt 40 procent av sin inkomst på hyran (Hur vi bor, Hyresgästföreningen, 2016). På en växande andrahandsmarknad blir det allt fler som spenderar över halva inkomsten på ett boende med jämförelsevis låg standard och liten boyta. Idag finns det i praktiken ingen gräns för hur höga hyror som privata hyresvärdar kan sätta, inte minst på andrahandsmarknaden, där vi sett chockartade hyreshöjningar över hela landet under de senaste åren. En etta som hyrs ut i andra hand i Stockholm kostade 2016 i genomsnitt 60 procent mer än en etta som hyrs ut med förstahandskontrakt (Färlin, ETC Stockholm, 20/1 2017). Det är en helt naturlig utveckling av att man har avyttrat det allmännyttiga hyresbeståndet samtidigt som behovet av hyresbostäder ökar. Den privata andrahandsmarknaden, i avsaknad av reglering, blir då ett allt mer lukrativt alternativ för dem som hyr ut. Samtidigt som bostäder har blivit en allt mer lönsam investering för de rikaste har den blivit en växande kostnad och fattigdomsfälla för allt fler invånare.

 

BOSTADSKRIS
Det är en utveckling som liknar den under 1920-talets andra hälft. Situationen efter att hyresstegringslagen avskaffades 1922 blev en bostadsmarknad som dominerades av fastighetsspekulation. Hyrorna höjdes kraftigt på mycket kort tid, samtidigt som arbetslöshet, sjunkande löner och ekonomisk kris plågade landet. En arbetarfamilj hade under denna tid på sin höjd råd med ett rum och kök. Ett sekel senare leder på ett liknande sätt kraftigt ökade hyresnivåer till ökad trångboddhet och försämrade livsvillkor.

Klasskillnaderna är idag mycket stora på detta om-råde, i synnerhet i storstad-s—-regionerna. Den genom-snittliga bostads-ytan för ny-anlända är knappt hälften av riksgenomsnittet (Boende-situationen för nyanlända, Boverket Regeringsuppdrag 2015:40, s.34-35). Trångboddheten är fyra gånger så vanlig bland låginkomsthushåll jämfört med hushåll med höga inkomster. Ensamstående och boende i hyresrätter är oftare trångbodda än andra och barn är särskilt utsatta. I vissa Stockholmsförorter som Spånga, Tensta och Flemingsberg är över 50 procent av barnen trångbodda (Trångboddheten i Storstadsregionerna, Boverket, 2016).

Samtidigt som de allmännyttiga kommunala bostadsbolagen har blivit allt mer kringskurna så har kommunerna begränsade möjligheter att styra över vad de privata byggherrarna väljer att bygga. Kommunerna har sitt planmonopol, men det är långt ifrån allt som kommunerna har rätt att reglera i en detaljplan. Kommunerna får exempelvis inte ställa krav på upplåtelseformer i detaljplanerna. Dock kan kommunerna ställa krav på att hyresrätter byggs när exploateringsavtal skrivs med byggherrar. Sådana avtal hindras av de marknadsliberala kommunpolitiker som insisterar på att kommunen inte bör ställa några som helst motkrav på marknaden.
Inte minst i Storstockholm har senare års kommunledningar många gånger betraktat sina kommuninvånares gemensamma bostadsbestånd och fastighetsinnehav som en lukrativ produkt, fri för försäljning, snarare än ett allmännyttigt och långsiktigt socialt ansvar som de getts i uppdrag att förvalta. Det som sker när nyliberalismen infiltrerar bostadspolitiken på den kommunala nivån är att den kommunala planeringen övergår från att vara ett av kommunens starkaste och viktigaste politiska styrmedel för en positiv samhällsutveckling till att användas som en kortsiktig ekonomisk kalkyl – en tävling mot klockan om att sälja av befintligt bostadsbestånd och kommunal mark till högstbjudande. Vad byggherrarna i sin tur väljer att bygga – i vilken upplåtelseform och till vilket pris dessa bostäder senare säljs eller hyrs ut till – det blandar sig kommunerna inte i. Förhoppningen är att marknaden själv kommer att se till att det finns bostäder åt alla.

Vi borde dock veta bättre vid det här laget. De senaste 25 årens marknadsstyre i bostadspolitiken har lett till att bostads-rätter idag står för en allt större del av det totala bostadsbeståndet, medan andelen hyresrätter har minskat och blivit allt dyrare. Under dessa år har antalet hyresrätter i landet ökat med cirka åtta procent, medan antalet bostadsrätter ökat med drygt 52 procent. I Stockholm har dock antalet hyresrätter minskat kraftigt. Från 1994 till 2014 minskade antalet hyresrätter i Stockholms kommun med 57 000. Den största minskningen skedde under det borgerliga alliansstyret i kommunen mellan åren 2006 och 2014. Under denna period minskade antalet hyresrätter i staden med 23 000 lägenheter (En bostadsmarknad i förändring, Hyresrättens andel av beståndet 1990 -2014, Fastighetsägarna).

Medan behovet av billiga hyresrätter har ökat i takt med befolkningstillväxt och urbanisering så har tillgången på marknaden minskat. Trots att efterfrågan på hyresrätter är enorm ges bostads- och äganderättsformerna ett övertag, då dessa typer i allmänhet är mer profitabla. Genom en rad faktorer så förstärks en ekonomisk efterfrågan på bostads- och äganderätter. Dels genom en lagstiftning som gynnar fastighetsspekulation, dels genom lågt ställda lånekrav och subventionering i form av ränteavdrag på bolån, slopandet av den statliga fastighetsskatten, avdrag på kapitalvinstskatt vid försäljning och andra gynnsamma faktorer.

Marknadens styre har visat sig vara ett styre som är fullständigt ointresserat av att erbjuda bostäder i den form och utsträckning som behövs åt befolkningen. På marknaden ställs privata bygg- och fastighetsbolag inför krav på vinstmaximering för att nå största möjliga framgång i konkurrensen. Att tillgodose alla människors behov av bra bostäder är knappast marknadens prioritering.

 

BOSTAD – RÄTTIGHET ELLER KAPITAL
Få förnekar att bra bostäder åt alla är centralt för ett rättvist och välfungerande samhälle. Det är också mot bakgrund av en sådan syn på bostaden som den anses vara en mänsklig rättighet. Under socialdemokratins gyllene era på 1900-talet var detta synsätt centralt för det socialdemokratiska samhällsbygget. I Sveriges grundlag och i en rad av FN:s konventioner om mänskliga rättigheter fastslås att det är det allmännas uppgift att se till att denna rättighet värnas och tillgodoses. Erkännanden av staters ansvar för att tillgodose bra bostäder åt sina medborgare finns i olika formuleringar med i sextionio olika länders konstitutioner (United Nations Housing Rights Programme, Housing Rights Legislation: Review of International and National Legal Instruments, 2002).

Bostadsbristens problematik är i grunden ideologisk. Vi har sett en politisk utveckling åt höger där bostadens sociala betydelse gått förlorad. Det är en utveckling som på inget vis är originell för Sverige. I en nyutgiven bok av sociologen David Madden och stadsplaneraren Peter Marcuse tecknar författarna ett globalt mönster av växande ekonomisk spekulation och finans-ialisering av bostäder och bostadskvarter, där lokala och sociala behov av fungerande bostäder ges allt mindre betydelse och där invånare ges allt mindre inflytande över sin boendesituation. Madden och Marcuse utgår ifrån åtskillnaden inom klassisk ekonomisk teori mellan en varas bruksvärde och dess ekonomiska bytesvärde. Aldrig förr har bostäders ekonomiska bytesvärde getts ett sådant företräde framför dess sociala bruksvärde. Konsekvenserna av detta, menar författarna, är inte bara en stor social misär som i allt högre grad har en direkt koppling till människors bostadssituation. Det syns också i form av att politiska protestaktioner och sociala rörelser i allt större utsträckning mobiliserar med bostadspolitiken i fokus, eftersom dessa rörelser ser just boendet som en rättighet som gått särskilt förlorad under den marknadsliberala politiska utvecklingen runtom i världen de senaste decennierna.

Även i Sverige har bostadsmarknaden fått en allt mer central roll i det ekonomiska tillväxtmaskineriet. För privata fastighetsinvesterare har detta lett till att man har kunnat ro hem vinster som aldrig förr. Den del av befolkningen inom medel-klassens bostadsrättsinnehavare och villa-ägare som också har varit med och tjänat (om än betydligt mindre än de förra) på denna utveckling, har också de gjort det på bekostnad av en rättvis bostadsmarknad och på bekostnad av förlorarna.
Förlorarna är alla hyresrättsinnehavare, de som tvingas hyra i andra hand och de som tvingas ut i hemlöshetens mörker. Förlorarna är också alla ungdomar som inom kort måste hitta en egen bostad och som kommer från familjer och föräldrar som omöjligen har råd att ta ytterligare bolån för att skaffa en bostadsrätt åt sin 19-åring och dess syskon. Dem väntar en lång tid i bostadskö och i bästa fall ekonomiskt och i värsta fall andra former av utnyttjanden på en allt mer vulgär andrahandsmarknad. I direkt motsats till vad dess förespråkare hävdar så förstärker den nyliberala bostadspolitiken i själva verket klassamhället och förhindrar rörlighet för en stor andel ungdomar från de lägre samhällsklasserna. Dessa får det allt svårare att få ett förstahandskontrakt och hålls kvar allt längre i andrahandsträsket.
I större skala är vi alla åtminstone potentiella förlorare. Gynnande av bostads- och äganderätterna har lett till en bolånebubbla som Riksbanken erkänner som ett av landets största samhällsekonomiska faror och som de internationella ekonomiska organen IMF och OECD gått ut och varnat oss för. Och vi såg alla med största tydlighet vad en alltför lånefokuserad bostadspolitik gjorde med den amerikanska bostadsmarknaden och ekonomin under krisen 2008.

Efter ett fjärdedels sekel av marknadsliberal bostadspolitik är det nu ett faktum att marknadsstyret har skapat en ohållbar bostadssituation. Men det vore falskt att påstå att det bara skulle vara högern som pockat på utvecklingen i denna riktning. Från 90-talets andra hälft har socialdemokratin kapitulerat inför den borgerliga bostadspolitiken. Därför bör man inte hysa några större illusioner om att en socialdemokratisk regering självmant ska komma att vända utvecklingen. För tillfället slår sig ledande miljöpartister och socialdemokrater för bröstet och skryter högljutt om hur de ökar det statliga stödet till bostadsbyggandet jämfört med den förra högerregeringen. Att jämföra sig med sin bästa granne alliansen har nu blivit partiets huvud-gren. Jämför man istället med sitt eget parti några decennier tillbaka i tiden eller med en än mer progressiv bostadspolitik så vittnar dessa tafatta åtgärder om föga mer än handlingsförlamning och kapitulation inför en borgerlig bostadspolitik. Det är en del i vad Kajsa Ekis Ekman har beskrivit som »det dilemma som alla progressiva regeringar hamnar i i dag. De säger ’Yes we can’ men de kan inte. De vågar inte ta makten över ekonomin, och kan då inte förändra särskilt mycket. De små skillnader de genomför räcker inte för att tillfredsställa befolkningar som minns hur det var under de gyllene åren – full sysselsättning och allmänt välstånd« (Kajsa Ekis Ekman, Arena 2014, #5).

Det som behövs är mobilisering och organisering av en folklig opinion som vågar säga ifrån och ställa krav på våra politiska ledare. För som Madden och Marcuse skriver: »de två mäktigaste aktörerna, fastighetsindustrin och staten, har aldrig haft absolut kontroll över bostadssystemet. De har alltid varit tvungna att strida, på ett eller annat sätt, med makten hos bostadssystemets invånare, i synnerhet när de tar formen av organiserade sociala rörelser.«

---

Kristoffer Olofsson är bygglovshandläggare, har en master i hållbar stadsutveckling​ och skriver ibland om bo- och byggpolitik, bland annat i Dagens
Arena.