Genren som berättar om verkliga brott, true crime, är ständigt aktuell. Det handlar om rån, våldtäkter och mord. Spänningen lockar miljonpublik till teveserier, böcker och poddar. Men hur okej är det egentligen att underhålla sig med någon annans olycka?

Av Hanna Gisslén

Succéteveserien Making a murderer är inne på sin andra säsong. Den berättar om den amerikanske skrothandlaren Steven Avery och hans systerson som båda sitter fängslade på livstid för ett mord som det är oklart om de verkligen begått. Serien har fått enormt genomslag, och människor från hela världen engagerar sig för att få dem fria.
Även i Sverige är genren true crime vital. Efter att den amerikanska podcasten Serial släpptes år 2014, gjorde Aftonbladet Fallet i samma stil, där de försökte (spoiler alert: och även lyckades) få en dömd mördare frikänd. Poddar som Mordpodden, Spår och En mörk historia är mycket populära. Under hösten har två böcker om mordet på Olof Palme getts ut, med (halv)nya teorier om vad som egentligen hände på Sveavägen den där februarifredagen 1986. Sommarstugemordet, som begicks av den så kallade Arbogakvinnan och hennes pojkvän, har avhandlats i teveserier, böcker och radiodokumentärer. En av de böckerna är skriven av juristen och politikern Thomas Bodström, som under Bokmässan i Göteborg i slutet av september var en av talarna under temat Crimetime. Trots ett uppsving sedan podcasts och Netflix blev vardag är genren inte ny.
– Den är urgammal. Redan på medeltiden fiktionaliserades verkliga brott. Om man ser tillbaka på journalistikens historia började den delvis med rapportering om kriminalitet. Charles Dickens bevakade rättsfall i Storbritannien på 1800-talet. De verkliga personerna blev sedan karaktärer i hans böcker, säger Ester Pollack, forskare i mediestudier på Stockholms universitet.

Det dramatiska berättandet kring verkliga brott fick alltså tidigt storpublik. Historiker har pekat på ett samband mellan att kvällstidningarna sålde stora mängder nummer med Jack the Rippers mord i London på 1800-talet. Ester Pollack lyfter också fram Truman Capotes Med kallt blod, om mordet på en lantbrukarfamilj i Kansas, från 1966 som en pionjär inom genren.
– Där var en del dock fiktion, men man visste inte hur mycket, säger hon.
Genren beskriver ofta grova mordfall, väldigt ingående med detaljer om styckningssätt och våldtäkter. Dock var det än mer detaljerat förr, i den tidiga journalistiken.
– De pressetiska reglerna kom delvis till på grund av att mord och andra brott beskrevs onödigt ingående. Det var extremt rått, säger Ester Pollack.
Forskning har visat att kvinnor är särskilt intresserade av true crime-genren. I en intervju med Sveriges Radio 19 september sade Amanda Vicary, docent i socialpsykologi vid Illinois Wesleyan University: »Vi har upptäckt att kvinnor gärna vill höra en psykologisk diskussion om varför en mördare utför sitt brott och hur det går att undvika eller överleva brottet. Kvinnor är också mer benägna att vilja läsa om kvinnliga offer, än män är. […] Det är ofta ovanliga brott som dyker upp i true crime-genren, men det är samtidigt brott som kvinnor i större utsträckning råkar ut för. Därför kan det ses som mer relevant för kvinnor att intressera sig för genren. Som ett omedvetet sätt att söka sig till genren som en överlevnadstaktik.«

Enligt Ester Pollack har den psykologiska diskussionen i genren funnits med länge och varit en viktig del av journalistiken.
– Charles Dickens till exempel hade en tanke med sin kriminaljournalistik: det var kritik mot rättssystemet och genom enskilda fall lyfte han fram orättvisor och klassfrågor.

Misstron mot myndigheter och juridiska institutioner går som en röd tråd genom många true crime-verk. Den 15 december 2017 skrev kulturjournalisten Markus Larsson i Aftonbladet om det positiva med genren: »Det krävs att någon tittar på grundmaterialet med oberoende och källkritiska ögon, någon som undersöker arkiven igen, gör nya intervjuer och gräver fram nyheter, avslöjar och publicerar en story som kan trollbinda publiken i avsnitt efter avsnitt. Arbetsmetoden bakom The Jinx, Making a murderer, Serial och alla mer eller mindre kända efterföljare har ett utskällt och baktalat namn. När true crime är som bäst är det en revansch för journalistiken.«

Den psykologiska diskussionen och analyserna finns dock inte alltid med i true crime-verken. Enligt Ester Pollack är det stor skillnad på verk och verk, som framför allt är uppdelade i två kategorier, där den ena är den analyserande och diskuterande, ofta grävande reportaget.
– Den andra är det engagerande och personnära på ett dramatiskt och spännande sätt. Då är det ofta väldigt spekulerande och man blir osäker på hur dokumentärt det verkligen är. Sedan finns det ju grader, vissa har gjort det till en metod att fiktionalisera medan vissa undviker det. En hel del visuellt fiktivt görs även, som i till exempel Efterlyst på TV3 där man dramatiserade för att få oss att förstå brottskontexten, säger hon.

Ester Pollack anser att den typen av true crime som bara vill underhålla är ganska platt, meningslös och ofta inte håller sig till sanningen.
– Man vill berätta en begriplig historia och då måste man gå in i huvudet på sina karaktärer och säga vad de tänker utan att man egentligen har en aning. En historia ska ha början, mitt och slut samt vissa roller för att fungera. Det är hjältar, offer, poliser och förövare. Att använda sig av stereotyper betyder att böckerna är lätta att skriva, man behöver inte bekymra sig över livets alla gråskalor eller svara på besvärliga frågor om vad som driver mördaren. Det blir bara ondskan som förklarar, eller så har man ingen ambition att förklara alls.

Hur okej är det mot anhöriga, offer och gärningsmän att vi gottar oss i riktiga mord?
– Som enbart underhållning är det inte okej. Och det ger oss ingenting annat än lov att förfasa oss. Det är inte bra för oss att bli underhållna med vidriga saker utan ha någon reflektion över vad det är. Moraliska domar är dock svåra att utge; jag vet inte om den typen av true crime ger skada eller gör nytta egentligen. Men, när det kommer till den andra formen, som analyserar och får oss att förstå samhällskontexter, finns det verkligen en poäng. Då blir det ofta också riktigt bra.

---

Hanna Gisslén är redaktör på Ordfront magasin.