Längtar mer efter att folk ska tvätta sin smutsiga byk än att de ber om förlåtelse för den. Jag menar, ska skitig tvätt förlåtas av andra än de som smutsat ner den, ska läsare, lyssnare, tittare, medborgare bli delaktiga i X:s lorthögar?

I ett dramaturgiskt uppskruvat debattklimat finns det många som har anledning att stämma in i 1800-talsordspråket »Gud ske lov att man inte har någon härva med i den byken«. I dagens alltmer offentliga byk är dock risken stor. Smutstvätthögarna ligger lite varstans, lätta att hitta, svåra att rengöra. Underskatta aldrig vikten av att tvätta i tid, när hela världens smutstvätt, men också den rena väldoftande, ryms i ett facebookflöde.

Nog finns det något heligt över tvätten, som sveper över kulturer och klasser.  Alla har ett förhållande till tvätt. Det är laddat. Det är intimt, att inte tvätta är nästan dålig karaktär. Många möten ställs in med förklaringen, »jag ska tvätta«. Tvätta kan också vara ett bevis för att man är en »riktig« människa, »jag körde tre maskiner«, säger/skriver någon, okej vi förstår, du är duktig.

Tvätta eller inte är också en symbol för hur någon mår, eller vill må. Det avspeglar sig i litteraturen som rymmer många skildringar av tvätt som markör för läget i tillvaron. Och tidsandan.

I en del samtidsskildringar skulle förhållandet kunna sammanfattas som: högar av tvätt på golvet, höga som hus, låga som fan. Vad är väl en topp för 500 spänn värd när ingenting annat är någonting värt. I Kate Zambrenos intressanta Green girl är Ruth den olyckliga, rotlösa, sökande unga huvudpersonen som kliver i sina tvätthögar, fiskar upp något plagg från golvet, luktar på det och drar på sig det igen.

En del tar hand om sin tvätt, kanske ett inövat gammalt mönster; hur risigt det än är så är det en liten rest av »normalitet«. I Birgitta Stenbergs bok Rapport är författaren hemma hos en kompis som har legalt knark, bor i en fuktig källarvåning. Hela lägenheten är tropiskt ångande. Kompisen har tvättat och hängt våta kläder överallt. Det är en lysande liten snabbskildring av hur en människa som strax ska ut på gatan för nästa torsk ändå håller fast vid resterna av det som en gång var.

I Moa Martinsons Mor gifter sig går Moas mamma till  pantbanken med ett rent och nymanglat lakan. Det är värt något.

I HC Andersens socialrealistiska berättelse Hon dugde inte är den olyckliga modern tvätterska, i det iskalla vattnet klappar hon tvätten och dricker brännvin för att hålla värmen, och dör för tvätten och försörjningen av sin son.

I Lucia Berlins novellsamling Handbok för städerskor, är den gravt alkoholiserade kvinnan, i »Angels tvättomat«, och hennes olyckssyskon, så fyllesjuka att de inte kan öppna luckan till tvättmaskinen. Men tvättar gör de. Och ingen skildrar tvättandets sociala dimensioner som Lucia Berlin.

Hur beter man sig då med den offentliga och privata »tvättsäcken«? Ska lorttvätten hängas ut för offentlig vädring, eller tvättas och sedan hängas ut? En avvägning, vissa ingrodda fläckar går inte bort. Och även den mest personliga tvätt kan bli politisk. Den minsta tvätthög kan hamna i den offentliga byken, eller på facebook.

Marianne Steinsaphir