Infångst och lagring av koldioxid kan fungera som komplement till fossilfria energikällor i den gröna omställningen. Både FN, EU och svenska industrier tror på tekniken, men utmaningarna är många. Är de för många? Clara Wanders om CCS, tekniken alla vill ha, men som verkar kräva för mycket för att faktiskt bli verklighet.
Att CO2-halten i atmosfären måste minska de flesta överens om. Men hur? Vi är inte ens eniga om vems ansvar det är att få till stånd nödvändiga förändringar. Än mindre om metoderna. Vi kan skönja två huvudinriktningar i tänkandet: antingen genom minska vår produktion och konsumtion, eller med ny teknik. Ett tredje spår är »både och«.
En teknik som är central i ny-teknik-spåret kallas CCS. Det står för Carbon Capture and Storage, eller på svenska: koldioxidinfångning och lagring. CCS finns med i de flesta dokument om klimatbevarande åtgärder. Såväl i FN:s klimatpanel IPCC:s rapporter som EU:s visioner och i Sveriges nationella planer, ges CCS en viktig roll i klimatomställningen.
Frågan är om tekniken kommer att finnas på plats i rätt skala och i rätt tid? På Island finns den och fungerar bra – men under högst unika förhållanden med nästan gratis fossilfri energi och perfekta lagringsförhållanen. I januari 2023 publicerar en forskargrupp en rapport om dagens CCS-forskning. Den summerar politiskt stöd för tekniken, och vilka utmaningarna är. Rapporten jämför också hur mycket koldioxiduppfångst världens länder räknar med, med vad som faktiskt krävs för att klara de klimatmål som har avtalats i till exempel Parisavtalet. Vi kan krasst konstatera att det finns ett stort glapp. Eller: ett enormt.
– Vid typiska IPCC-scenarier där vi klarar 1,5 graders uppvärmning, ska det varje år fångas in 16 gigaton CO2 redan år 2050. Idag fångar vi nästan inte in någonting, säger Christophe Duwig, forskare på avdelningen för processteknik på KTH.
Han menar att de två centrala frågorna som behöver besvaras är, kan tekniken skalas upp, och vem ska betala för det?
Att fånga och lagra koldioxid är en omfattande process, förklarar Cristophe Duwig:
– CO2 är en stabil molekyl och därför svår att bryta. För att få den att reagera krävs särskilda förhållanden och i CCS-processen ska man både fånga in, värma upp lösningen för att släppa CO2 igen och komprimera den. Därefter ska den fraktas i skepp eller ledningar – som inte finns – till en plats där den kan slutförvaras. Varje steg i denna process kräver energi.
Låt oss här redogöra för skillnaden mellan olika typer av CCS. Tekniken kan användas för att samla upp koldioxid direkt från skorstenar vid till exempel industrier – där är koncentrationen CO2 hög. För att utsläppen ska bli negativa måste man använda fossilfria bränslen, så kallade bio-CCS – annars blir effekten som bäst netto noll.
Den andra metoden kallas DACCS: Direct Air Carbon Capture and Storage. Det är vad som sker vid kraftverket på Island. Där tas koldioxiden direkt ur luften, där CO2-koncentrationen är låg.
Christophe Duwig berättar att DACCS kräver fem gånger mer energi än fångst av CO2 från en källa med hög koncentration. Han har räknat på det. Om man varje år lyckas fånga 10 gigaton (vilket är mycket, men inte tillräckligt) koldioxid från en källa med hög koncentration av CO2, skulle det kräva tio procent av all el som används i världen idag.
– Det kommer nog aldrig hända med el som energikälla, menar Christophe Duwig och säger att visionerna vi har idag kräver nya synergier, och en industri som inte finns idag.
Först och främst behövs ett regelverk som ger företag ekonomiska incitament att investera i CCS, menar Christophe Duwig. Sedan krävs också synergier mellan industrier och andra aktörer för att lösa de utmaningar som i dag stoppar många företag att satsa på tekniken.
Kan tekniken nå rätt skala i tid?
– Det är ingen som vet. Den kan ju spela en väldigt liten roll, men ändå spela roll. Och det är viktigt att tänka på att omställningar inom industri tar väldigt lång tid. Policy och regelverk kan ju dock ge ett bra läge och det som är rätt där är att de letar efter synergier. Då kan det gå väldigt fort.
Och hur fort utvecklingen gått de senaste åren poängterar Svante Söderholm på Energimyndigheten. Han säger att miljönkraven förväntas skärpas inom industrin, och att det nu finns en efterfrågan på mindre klimatpåverkande produkter.
– Jag kan titta i backspegeln, på år 2014, 2015 då vi internt på Energimyndigheten satt och skissade på en strategi för CCS. Den kom ju aldrig något vart. Nu har både allmänheten och politikens inställning till tekniken ändrats, säger han och berättar att det pågår insatser för att främja ett samarbete mellan aktörer längs hela värdekedjan.
– Jag ser ju, både på nationell och internationell basis, att det pågår mycket arbete för att ta bort en del oklarheter och legala hinder som funnits, och finns, för CCS, säger han.
De hinder som finns är inte bara energimässiga och ekonomiska – utan innefattar också nästa steg i processen: att lagra koldioxiden som är infångad i berggrunden. Ofta sker detta kilometer ner i marken, i havsbotten.
Men här uppstår problem i nationella och internationella regelverk som gör det svårt att frakta CO2 mellan olika länder. Delvis därför saknas också infrastruktur – ledningar och fartyg – för att göra så. London-konventionen förhindrar dessutom att avfallet »dumpas« i havet.
– Där finns också ett tillägg som gör att det inte går att exportera koldioxid för permanent lagring under havsbotten. EU-komissionen föreslås att det ska bli möjligt att binda avtal, men vi vet inte i dag hur parterna i konventionen ställer sig till det, berättar Svante Söderholm.
I nuläget finns inga lagringsplatser för CO2 i Sverige. Och det är få länder som har både geologiska och rättsliga förutsättningar att börja bygga anläggningar. Men i Norge är arbetet i full gång. Både Christophe Duwig och Svante Söderholm nämner Northern Lights, lagringsanläggningen utanför Bergen. Det gör också Amanda Hagerman, klimatanalytiker på Naturvårdsverket:
– Men i dagsläget är det en ganska liten anläggning om man tänker på att det är flera länder och företag som vill använda den för lagring. Ungefär två tredjedelar av utrymmet är i dag fulltecknat av företag och verksamheter, som inte är svenska, säger hon.
Amanda Hagerman berättar att hon jobbat mycket med den svenska industrisektorn och har sett att det är flera företag som har börjat titta på CCS som en del av att nå sina egna satta klimatmål. Hon säger också att det, i Sverige, finns ett fåtal pilotanläggningar för infångning av koldioxid – bland annat vid Stockholm Exergi vid Värtaverket.
– Anläggningarna här är inte fullskaliga. Det finns dock flera som i närtid är på gång att installera avskiljningsanläggningar, både för fossilt och biogent koldioxid. Men det är inte detsamma som att man har alla bitar på plats för lagring, poängterar hon.
Tror du att CCS har en roll att fylla för de behov Sverige har?
– Jo men det tror jag, frågan är bara hur lång tid det kan ta för det finns ju fortfarande några hinder på vägen. Det behövs mer lagringsutrymmen – då efterfrågan är hög från många länder – samt tillstånd och ledningsnät som krävs därtill. Lagringsmöjligheter i Sverige ska ses över av Sveriges Geologiska Undersökning, SGU, men det tar tid tills allt finns på plats för en sådan anläggning.
Men trots de uppenbara ekonomiska, energimässiga, tekniska och logistiska utmaningarna med CCS påpekar Christophe Duwig att Sverige har större potential vad gäller tekniken i förhållande till resten av världen.
– Jag tror att vi har en väldigt strikt definition av CCS och att det är till för negativa utsläpp, och inte bara för att fånga upp CO2. Resten av världen är lite mildare med detta. De har en annan ambitionsnivå. Och då är Sverige ett land där det är relativt lätt att fatta beslut, säger han och tillägger:
– Men vi har ju inte fattat några beslut. Så det handlar snarare om att vi har större potential att ställa om rent allmänt. Bättre läge. Men Sverige är ett litet land och det är hela världen som behöver ändras.
Clara Wanders är frlansjournalist.
