I Israel utnyttjar Benjamin Netanyahu en evig konflikt för att hålla sig kvar vid makten. Blir coronakrisen för honom vad kuppen 2016 blev för Erdoğan? undrar Tobias Gisle.

Av Tobias Gisle

Även om Coronakrisens politiska följder förstås ännu är oklara världen över, så har kriser generellt en tendens att avslöja sanningen om ett land. Donald Trump visar vad inkompetens kan kosta, Sydkorea tar chansen att lansera en Green New Deal –  och så har vi Israel.
Corona i Israel kan komma att bli för Netantahy vad den misslyckade kuppen 2016 i Turkiet blev för Erdoğan. Det kan bli den kris som innebär slutet för demokrati i Israel. Benjamin Netanyahu uppträder varje kväll på nyheterna som landsfader, men stundtals blir hans ton hotfull: »Jag har bett er stanna hemma, ni har lyssnat men inte tillräckligt, nu är det inte ett förslag utan en order!« dundrar han.
Israel har, såsom många länder, utlyst närmast totalt utegångsförbud. Vad som är speciellt i Israel är att enligt premiärministern och hans allierade får inte mer än 10 personer mötas på ett ställe, regler som även gäller för ledarskapet, vilket gör att parlament och domstol bara fungerar stundtals och delvis.

Korruptionsåtalen mot Netanyahu som skulle ha gått till rättegång under april kan nu, behändigt nog, inte börja. Israel leds av en regering som inte fick majoritet i valet som hölls 3 mars. Detta har lett till en penibel situation. Oppositionspolitikern Yair Lapid påstår att Israel inte längre är en demokrati, Presidenten (ett ämbete utan reell makt) Rubin Rivlin kallar Netanyahus beteende för »skadligt för demokratin«, medan tidigare premiärministern Ehud Barak kallar det »inte ännu en fullskalig kupp, men mycket nära«. Den världsberömde israeliske historikern Yuval Noah Harari twittrar att Netanyahu kan bli »den förste coronadiktatorn«. Det återstår att se om detta är överdrivet.

Vad vi vet hittills är att regeringen, mitt i natten, godkände en lag som gör det möjligt att massövervaka israelers rörelser genom deras mobiltelefoner för att förhindra smittspridning. Detta är intressant i relation till ockupationen. Denna åtgärd har länge använts mot palestinier, vars rörelser och sociala medier övervakas under antiterrorlagstiftningen. Yuval Noah Harari har tidigare påpekat att den digitala övervakningen gör ockupationen tillräckligt billig i termer av blod och pengar för att tillåtas fortgå.
Oavsett vart undantagstillståndet för oss, kan det vara dags att ta lite räkenskap. Hur har vi hamnat här? Vilken typ av politiker är Netanyahu? Vilka tjänar på ockupationen? Vilka rörelser stödjer regeringen?
Populism-forskare har försökt fånga dess essens på olika sätt. Timothy Snyder har myntat termen »The politics of eternity«, evighetspolitiken. En benämning som skapad för Netanyahu. Snyder menar att detta begrepp är vad som förenar moderna nationalistiska högerpopulister med 1900-talets totalitära regimer.
Evighetspolitiken innebär att man före-ställer sig en evig kamp mellan nationen och yttre och inre fiender. I detta tillstånd förändrar sig samhället varken ekonomiskt eller politiskt, utan bara står still, kämpande. I denna värld är nationen alltid oskyldig, vad den gör för skada är oviktigt och oundvikligt i och med det oerhörda trycket från fienderna.

Ser vi på ockupationen med denna blick så är det exakt här Israel befinner sig, i ett status quo där det råder en ändlös kamp mellan det oskyldiga Israel och terroristerna. Netanyahu har sagt rakt ut att Israel för evigt kommer att behöva »live by the sword«, förlita sig på militär makt, snarare än att bygga fred.
En särskild grupp av utvalda »inre fiender« är de palestinier som har israeliskt medborgarskap, icke att förväxla med de palestinier som bor i de ockuperade områdena på Västbanken och i Gaza. De tillhör samma folkgrupp, men lever under helt andra förhållanden. Palestinier utgör cirka 20 procent av alla Israels medborgare.
Netanyahu kallar konsekvent det största majoritetsarabiska partiet för »terrorparti«. Han har även kallat Israel för en stat som »inte är till för alla sina medborgare« och 2018 infördes en »nation state law« som innebär en grundlagsstadgad rätt till diskriminering till förmån för judiska intressen.
Denna lag försöker Indiens Narendra Modi nu härma, något som triggat massdemonstrationer. I Netanyahus retorik återfinns de andra viktiga »inre fienderna«: rättsväsendet och i media. Netanyahu pratar liksom Donald Trump ofta om »fake news«, särskilt när det kommer till rapporter om hans diverse åtal kring korruption. 2018 menade han att de största medierna i Israel »ljuger för er dag och natt« om rättsfallen.
Det är också slående hur lik den ekonomiska politiken är hos alla populister, de fortsätter på den nyliberala banan, bara mer hänsynslöst, med en slags »nyliberalism i ett land«. Israels ekonomi har växt explosionsartat under Netanyahu men ojämlikheten är brutal, den värsta i OECD och en fjärdedel av alla israeler har genomlevt perioder då de inte haft råd med mat.
Många forskare menar det som främst utmärker populism är uppdelningen av samhället mellan »folket« och »eliten«, som till exempel Donald Trump och Jimmie Åkesson gör. Detta är idén om »verklighetens folk«, de bortglömda folket, de förbisedda och hederliga – det folk som tryckts ner av eliten. I detta narrativ har den Israeliska högern ett trumfkort. Inte bara en grupp som definieras av geografi eller utbildning, såsom i USA, nej här pratar vi om en etnisk grupp. För att förstå det måste vi gå tillbaka i tiden.   

Israel grundades av europeiska (ashkenazi) judar och den ursprungliga planen för tidiga sionister, såsom Theodor Hertzl, var att alla judar från Europa skulle lockas till Mellanöstern. Fram till 1948 var detta också fallet. De flesta judar som flyttade till Brittiska Palestinamandatet, som det hette på den tiden, var pionjärer och flyktingar från förintelsens Europa.
Efter att Israel utropats som stat 1948 och efter kriget som följde (som Israel kallar Självständighetskriget och palestinierna kallar Al Nakba, katastrofen) så förändrades Israels demografi drastiskt. Kring en miljon judar kom till Israel, ibland frivilligt men ofta genom förvisning, från Norra Afrika och Mellanöstern (denna grupp kallas mitzrachi och tsafardi). Medan det europeiskt vinklade Israel växte fram under socialdemokraten Ben Gurion, så var Israels tidiga politik grym mot dessa nykomlingar som inte alls passade in i den sionistiska visionen.
De sattes i interneringsläger där de sprutades med DDT och rakades av håret. De fick sedermera bo i de fattigaste områdena i Israel och deras erfarenheter räknades som mindre värda. De sekulära, urbana, ofta ljushyade ashkenazi bodde i finare kvarter och fick mer resurser. De ofta mörkhyade, ofta mer traditionella och religiösa mitzracherna bodde i småstäderna, det som fortfarande kallas »periferin«.  Många familjer hade dessutom förvisats från arabländerna och flera regimer där hade bestulit dem på deras egendom, något som senare skulle försvaga hoppet om fred med palestinierna. Eftersom »eliten« inte bara var ashkenazieuropéer, utan också överväldigande röstade på socialdemokratiska partier så öppnades ett politiskt utrymme till höger.

På ryggen av denna etniska grupp formades Likud, partiet som numer leds av Netanyahu, även om han själv är urtypen för ashkenazi-elit. Fortfarande idag är det etniciteten snarare än någon annan faktor som påverkar vilket parti israeler röstar på. Det är inte deterministiskt såklart, även en välutbildad och liberal akademiker som Harari har delvis mizrachipåbrå, men om man tittar på hela samhällen så ser man var majoriteten lägger sin röst.
Just denna känsla, att man som grupp har blivit förbisedd och kulturellt utesluten är guld för en populist. Så vad har allt detta att göra med ockupationen? Den frågan går inte att svara direkt på, bosättarna kommer från alla segment av Israels judiska befolkning och tenderar att rösta på mer extrema nationalistiska eller religiösa partier än Likud. Det är snarare så att Likud skickligt marknadsfört den orättvisa behandlingen som de österländska judarna fått utstå, både i förhållande till de västerländska judarna och till de arabländer som de en gång kom från, och kopplat detta till nationalistiska idéer om Stor-Israel.
Ockupationen är märklig eftersom den inte följer vanlig logik om makt, rikedom eller geopolitik. De ockuperade områdena må drivas som 1800-tals kolonier men kontrasten till vad indiska halvön gav Storbritannien och vad Västbanken ger Israel kunde knappast vara större.

Västbanken har inga naturresurser, inte ens åkermark finns mer än på några få ställen. Många av bosättarna arbetar inte heller och skapar på så sätt ingen tillväxt. Tvärtom är det staten som subventionerar bosättarnas liv. Ofta får bosättare dubbelt så mycket bidrag som andra israeler – för ett par år sen upptäcktes att ett bosättarsamhälle fick hela 12 gånger mer bidrag per person än vad exempelvis de israeliska samhällena nära Gazaremsan fick – de som träffas av nästan alla raketer som skjuts från Gaza.
Slutsatsen blir de som hetsar till krig får bidrag medan de som tvingas utstå krig blir utan. Även militärt är ockupationen en mardröm, såsom tidigare säkerhetschefer har påpekat och varnat för. Så, nej, ockupationen gynnar inte Israel, utan är snarare en påfrestning. Allt Västbanken har att erbjuda är kullar och städer vars namn man kan hitta i Bibeln, vilka politiserats av en radikal minoritet.

Så varför envisas Israel med ockupationen? Det lättaste vore att ge styret till den Palestinska myndigheten och att fokusera på att bygga upp Israel utan denna huvudvärk. En del av förklaringen ligger i demokratin i sig. USA visste att Vietnam-kriget var omöjligt att vinna redan på 50-talet, men ingen president ville dra sig ur Vietnam och därmed riskera att förlora nästa val.
I stället drog Nixon USA ur Vietnam först 1975, nästan 20 år senare, när Nordvietnameserna till slut helt enkelt vann kriget. Detsamma gäller Israel – att dra sig tillbaka från ockupationen har aldrig varit speciellt populärt. Trots det har varenda premiärminister sedan 1992 förstått att det legat i Israels intresse att separera från palestinierna och låta bosättarna flytta tillbaka till Israel.
Alla utom Netanyahu. Som evighetspolitiker så inser han det värdefulla i att ha en evig fiende, en ändlös ockupation, en ändlös konflikt, ett permanent tillstånd av omedelbar fara och rädsla. Inte konstigt att han vet att ta vara på coronakrisen – hot och rädsla är något han arbetat med under hela sin karriär.

Förutom ockupationen så har Netanyahu en explosiv cocktail av andra ingredienser. Dels en blandning av reella och överdrivna yttre hot i form av Iran, Hizbollah, Hamas och BDS. Dels långt mindre reella inre hot från araber med israelisk medborgarskap till juridiken och»liberala« medier. Dels en del av befolkningen som ser sig som »hunsade« och förbisedda som utgör Likuds bas. Netanyahu har därmed allt han behöver till att utforma en auktoritär populistisk stat.
Erdoğan sa en gång att demokratin är som en spårvagn, för »när man kommit till sin station så kliver man av«. Det är möjligt att Netanyahu nu har nått sin station.

---

TOBIAS GISLE är cirkusartist och engelskalärare och har en egen spalt i Times of Israel. Han bor med sin familj i Israel sedan 2009