Den sedan 2016 ständigt hårdnande politiska linjen mot asylsökande har skadat Sverige på djupet, menar Ingrid Eckerman. Inte bara de ensamkommande unga har farit illa, utan alla de tiotusentals som försökt hjälpa dem. Priset för »stram invandringspolitik« är högre än de flesta inser.
Av Ingrid Eckerman
Svenskar har ofta uppmärksammats för sitt engagemang för flyktingar och mänskliga rättigheter. Vi har Per Anger, Raoul Wallenberg, Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld, Agda Rössel och Harald Edelstam. Civilsamhället ställer upp även när landets ledning inte gör det. Under andra världskriget skeppade civilpersoner flyktingar över Öresund och hjälpte de estniska flygarna som landat på Gotland att snabbt få av uniformen.
Hösten 2015 synliggjordes detta engagemang. Volontärer och organisationer slöt upp för att möta och hjälpa flyktingar och nyanlända. Lena Nyberg, generaldirektör på Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, säger i tidningen Hem & hyra: »När krisen blev mer påtaglig klev civilsamhället in för att lösa en situation som den offentliga sektorn aldrig hade klarat på egen hand«.
Ingen behövde bo i tält, alla fick kläder och mat. Volontärer ordnade sovplatser och lyssnade. »Jag gick in i mina nyanländas verklighet, så främmande från min; tiden före flykten i krig, med tortyr, våld och ibland svält.«
Barn och ungdomar fick familje- och hvb-hem. De började skolan, fick läxhjälp, fotbollslag och körer. Familjer fick leksaker och möbler. Studiecirklar och språkkaféer uppstod. Arbetsgivare gav jobb. Staten gav civilsamhället pengar som stöd för integrationsarbetet, kommuner delade ut utmärkelser till dem som jobbat med mottagande av flyktingar, stöd till asylsökande och integration.
Som frivillig hjälpare var tanken att tillfälligt stötta flyktingarna tills de kunde klara sig på egen hand. Arbetet kunde vara tufft, men kändes positivt och konstruktivt. När den tillfälliga lagen och nya regler trädde i kraft sommaren 2016 förändrades verkligheten.
Lärarna mötte en annan uppgift efter sommarlovet 2016. De glada, motiverade skolbarnen, lyckliga att få studera, var nu oroliga, ledsna, okoncentrerade. De hade förstått att den nya lagen rejält minskade chanserna att de skulle få stanna. Arbete för integrering övergick i livräddningsarbete för utvisningshotade. »Det knyter sig i min mage. Hur skall jag kunna hjälpa alla som nu hör av sig? Jag är en person som vill hjälpa men nu börjar det bli ohållbart. Fler och fler ungdomar i nöd.« säger en hjälpare.
Gode män som åtagit sig att stötta barn och unga tvingades se hur deras skyddslingar plågades. En före detta god man: »Har ni förberett godemannen på att hen helt utan eget psykologiskt stöd har att möta en annan människas djupaste förtvivlan, en älskad människa som förtärs av skräck och hopplöshet? Och att hen får räkna med att till slut förlora den som hen tagit till sitt hjärta?«
Våren 2017 kom nödropen från de ensamkommande ungdomarna allt tätare. Vi fick ingripa, ofta per distans, vid självmordshot, vi fick hejda självmordsförsök – och vi fick konstatera fullbordade självmord.
Nu gällde det att få ungdomar från framför allt Afghanistan att överleva, att stå ut med osäkerheten. För ungdomar med alla avslag handlade det också om att ge dem tak över huvudet, mat i magen och kraft att fortsätta skolan. Professionella engagerade sig långt över sina uppdrag. Lärare blev kontaktpersoner eller frivilliga familjehem. Kuratorer och socialsekreterare gjorde allt de kunde, men bröt ihop då de inte kunde hjälpa. Anställda på stadsmissioner, Röda korset, Rädda barnen, i kyrkor och församlingar vände ut och in på sig för att hjälpa. BUP fick en ny patientgrupp.
När hjälpare gråter, uttalar näst intill förbannelser över regeringen, politikerna och myndigheterna, då har det gått långt. När hjälpare får tigga pengar av andra hjälpare för att kunna köpa mat åt svältande ungdomar, då har det gått för långt.
Hjälpverksamheten pågår fortfarande. Den utövas i flyktinggrupper, Röda kors-kretsar, Rädda Barnens lokalföreningar, stadsmissioner och de olika kyrkornas alla församlingar. Lokala stödgrupper har bildats på snart sagt varje ort i Sverige.
Hjälparna fyller i blanketter, förmedlar kontakter och delar ut mat. De bidrar ur egna fickor till mat och livets nödtorft. Släkt och vänner rekryteras som frivilliga familjehem. Många är de som skänker pengar, mat, kläder, bohag till flyktingar med eller utan uppehållstillstånd.
Utan dessa vanliga människor som stödjer utsatta flyktingar skulle desperationen bland de hem- och papperslösa vara större och antalet självmord högre.
Nya grupper som behöver stöd kommer till allt eftersom politiken skärps ytterligare. Nu vill man utvisa småbarnsfamiljer och ensamma kvinnor och flickor till Afghanistan. De som bedömts som minderåriga utan skyddsskäl fyller 18 år och kan utvisas utan ordnat mottagande. Ungdomar som fått tillfälligt uppehållstillstånd enligt gymnasielagen klarar inte kraven och ska utvisas. Barnfamiljer lämnas på gatan då kommunen och Migrationsverket träter om betalningsansvaret.
Vi vet inte hur många flyktingar som göms av civilsamhället. I hemliga grupper på sociala media diskuterar man läget. Man »byter« ungdomar för att de inte ska ha adress där de bor. Man hyr ödehus och möblerar upp dolda rum bakom butiker för att härbärgera dem som annars skulle ha deporterats. Skolor låter papperslösa ungdomar över 18 år gå kvar.
Kampen för de unga fortsätter
Planering och samordning sker framför allt på Facebook. Två personer startade 2016 en sluten facebookgrupp för professionella (#Vi står inte ut men slutar aldrig kämpa). En öppen Facebookgrupp startades, dit både hjälpare och ungdomar snabbt hittade (Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar!). En mängd olika grupper och trådar för olika behov startades – och startas fortfarande. »Bostadsförmedlingar« arrangerades för att ungdomarna skulle kunna stanna på sin ort, fortsätta skolan, ha kvar sitt sociala nätverk. Insamlingar drogs igång. Aktioner planerades, namninsamlingar spreds.
En av de första manifestationerna var Röda tråden på Medborgarplatsen i mars 2017, med uppskattningsvis 3 000 deltagare. Fram till coronan har en mängd stora och små manifestationer ägt rum, i Stockholm såväl som runt om i landet. Flyktingarnas egna manifestationer, framför allt sittstrejkerna Ung i Sverige 2017 och barnfamiljernas Liv utan gränser sommaren 2019, fick stöd av civilsamhället.
Nya nätverk och upprop startas, som Nu är det nog! och Håll ihop Sverige. Kyrkklockor ringer klockan fem i tolv på tisdagar. Skor ställs ut på torg – »Var är Ali?« På Riksbron samlas en coronasäker grupp varje onsdag kl. 16. Motsvarande sker i Göteborg.
Under de här sex åren har det skrivits hundratals upprop, debattartiklar, faktaartiklar, insändare av politiker, kändisar, organisationer, enskilda. Tusentals brev, digitalt och på papper, har skrivits till riksdagsledamöter och andra politiker. Böcker har delats ut till varje riksdagsledamot. I mars 2019 tvingades migrationsminister Morgan Johansson ta emot 1 000 papper – flera upprop, skrivelser, debattartiklar och en rapport – via Christina Höj Larsen (V).
Diskussionerna i sociala media handlar också om stöd till dem som deporterats till Afghanistan. Några reser dit och organiserar boenden. Vi »hjälper på plats« – skickar pengar som de kan använda för att överleva där de är, eller fly vidare till andra länder. Uppskattningsvis 3 000 ensamkommande svenskafghaner och kanske 100 barnfamiljer har flytt vidare till andra europeiska länder, främst Frankrike. Diskussioner förs om bästa flyktvägen till Paris och hur man förmedlar pengar till sina skyddslingar. Insamling för tågbiljetter, någon som tar emot i Paris planeras. En svensk-fransk förening har bildats för att ge stöd av olika slag.
Vi tiotusentals, kanske hundratusentals, hjälpare känner att de som kom 2015 var så många och så unga att de blivit en del av det svenska samhället. Svenskfödda barn, ungdomar och vuxna har lärt känna nyanlända i förskolor, skolor, språkkaféer och studiecirklar, i fotbolls-, boxnings- och simklubbar, i körer och teatergrupper och som grannar och arbetskamrater. Barn har fått storasyskon, ungdomar småsyskon. Vuxna har fått nya barn eller barnbarn. Par har bildats och barn har fötts. Många är nu desillusionerade. Vi har inte bara förlorat tilliten till Sverige som ett land med rättssäkra myndighetsprocesser. Vi tvivlar också på Sverige som ett land styrt av humanism och rationalitet.
En före detta god man berättar hur »frustrationen övergår till vanmäktig vrede när godemannen tvingas åse vad som görs mot den unge«. Ibland har hjälparnas nya barn inte orkat. »Jag åkte med dig i ambulansen och satt dag och natt med dig på sjukhuset, strök din rygg.« – »Sjukhuset berättade att fem personer nu lever vidare tack vare min sons organdonation. Fantastiskt, men det var ju vi som familj som skulle leva vidare …«.
Hjälpare har ibland farit mycket illa. En socialarbetare för ensamkommande barn säger: »Familjehemmen har trasats sönder av den behandling deras barn har utsatts för under asylprocessen. Nu tvingas vi be dem ställa upp som ’förvar’ tills barnet blir 18 år och utvisas. Ingen av dem kommer att ställa upp igen!«
Hur hanteringen av barn och ungdomar påverkar de nya syskonen, skolkamraterna, fritidskompisarna vet vi inte. Kanske får de aldrig tillit till systemet. Kanske kommer de inte att gå till valurnorna? »Nu har jag en sista fråga till dig (Stefan Löfven), en av de frågor som håller mig vaken om nätterna: Vad ska jag säga till min sexåring när han frågar vart hans storebror tagit vägen?« säger en familjehemsmamma.
Min generation läste Anne Franks dagbok som unga. Idag har svenska barn egna upplevelser av att det knackar på dörren i gryningen och gränspolisen stormar in.
Vilka signaler sänder »signalpolitiken«?
Asylrättsrörelsen efter 2015 sägs vara den största folkrörelsen i Sverige sedan antikärnkraftsrörelsen. Då märktes de stora demonstrationerna. Idag är hjälparna upptagna med att ta hand om sina flyktingvänner och nya familjemedlemmar. Opinionsarbetet pågår i insändarspalter, debattartiklar och sociala media. Många vanliga människor har träffat flyktingar i vardagen. Frågar man dem »tycker du att NN ska utvisas?« får man svaret »nej«. Enligt två undersökningar av Röda Korset, Rädda Barnen och Svenska Kyrkan vill majoriteten av befolkningen att barn och sjuka ska få stanna och att familjeåterförening underlättas.
Att ge de flesta flyktingarna från 2015 uppehållstillstånd vore ett rationellt beslut. De är i åldersgrupper som Sverige behöver. Efter fem – sex år i landet är de integrerade, jobbar, hämtar barn på dagis, tar studenten, bildar familj. Några har inte klarat påfrestningarna och har hamnat på samhällets skuggsida. Även de som fick avslag är i hög utsträckning kvar i landet. »Sverige är det jättebästa landet«, som en ung man i Frankrike säger.
Idag uppges det finnas 30 000 papperslösa i Sverige. Därtill kommer ännu fler som är utvisningshotade: Barnfamiljer som lever under existensminimum. Ungdomar som snart helt försörjer sig på arbete. Vuxna som prickfritt skött sina arbeten. Andra som trots att de saknar uppehållstillstånd försöker integrera sig i samhället.
Det som pågår är, förutom inhumant, ett stort slöseri. Bara att tvångsutvisa
10 000 ungdomar till Afghanistan kan ta 10 – 20 år och komma att kosta över en miljard kronor. Det är personer som gått i svensk skola, talar svenska och inget hellre vill än att arbeta och betala skatt. Enorma investeringar kastas bort.
Varför förs då den politik som förs? Socialdemokraterna har idag regeringsmakten. För S är de väljare som gått över till SD viktigare att locka tillbaka än rösterna från oss hjälpare – de flesta av oss kommer aldrig att rösta blåbrunt. Vi behöver inte lockas till urnorna och kan offras, liksom de flyktingar vi ägnat omsorger sedan sex år tillbaka.
Forskning visar att de medborgare som inte redan har en klar åsikt lyssnar på signaler som kommer uppifrån. Vilka signaler sänder socialdemokraterna till medborgarna med den politik som förs?
• Till vården och omsorgen är signalerna: »Eftersom ni går runt trots personalbrist så kan ni säkert klara er på ännu mindre personal i framtiden.«
• Till civilsamhället: »Solidaritet, generositet och medkänsla är nu ute ur samhället och politiken.«
• Till dem som i sitt arbete möter ensamkommande och andra flykting- barn: »Era upplevelser och stre-symptom kan samhället utan vidare negligera«
• Till Sveriges barn och unga: »Bry er inte om de mörkhåriga, de har i alla fall ingenting här att göra«.
• Till Sverigedemokraterna: »Ni har rätt, främmande element kan skada den svenska kulturen och bör avlägsnas«.
Kan dessa signaler ha bidragit till att Sverigedemokraterna har vunnit väljare från Socialdemokraterna? Vilka signaler behöver Socialdemokraterna sända ut för att visa att de står för ett solidariskt och humant samhälle?
I arbetet med bokprojektet Den onödiga flyktingkrisen – rättssäkerheten, civilsamhället och flyktingarna 2015 – 2021 har vi sett hur Sverige begår systematiska brott mot konventionen om mänskliga rättigheter och barnkonventionen. Den bilden sprids nu över världen. Är det den bild som vi svenskar vill att omvärlden ska ha av vårt land?
Ingrid Eckerman är före detta allmän-och folkhälsoläkare. Hon grundade 2016 uppropet, hem- och Facebooksidan Stoppa utvisningarna till Afghanistan!
