Den sedan 2016 ständigt hårdnande politiska linjen mot asylsökande har skadat Sverige på djupet, menar Ingrid Eckerman. Inte bara de ensamkommande unga har farit illa, utan alla de tiotusentals som försökt hjälpa dem. Priset för »stram invandringspolitik« är högre än de flesta inser.

Av Ingrid Eckerman

Svenskar har ofta uppmärksammats för sitt engagemang för flyktingar och mänskliga rättigheter. Vi har Per Anger, Raoul Wallenberg, Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld, Agda Rössel och Harald Edelstam. Civilsamhället ställer upp även när landets ledning inte gör det. Under andra världskriget skeppade civilpersoner flyktingar över Öresund och hjälpte de estniska flygarna som landat på Gotland att snabbt få av uniformen.

Hösten 2015 synliggjordes detta engagemang. Volontärer och organisationer slöt upp för att möta och hjälpa flyktingar och nyanlända. Lena Nyberg, generaldirektör på Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, säger i tidningen Hem & hyra: »När krisen blev mer påtaglig klev civilsamhället in för att lösa en situation som den offentliga sektorn aldrig hade klarat på egen hand«. 

Ingen behövde bo i tält, alla fick kläder och mat. Volontärer ordnade sovplatser och lyssnade. »Jag gick in i mina nyanländas verklighet, så främmande från min; tiden före flykten i krig, med tortyr, våld och ibland svält.«

Barn och ungdomar fick familje- och hvb-hem. De började skolan, fick läxhjälp, fotbollslag och körer. Familjer fick leksaker och möbler. Studiecirklar och språkkaféer uppstod. Arbetsgivare gav jobb. Staten gav civilsamhället pengar som stöd för integrationsarbetet, kommuner delade ut utmärkelser till dem som jobbat med mottagande av flyktingar, stöd till asylsökande och integration.

Som frivillig hjälpare var tanken att tillfälligt stötta flyktingarna tills de kunde klara sig på egen hand. Arbetet kunde vara tufft, men kändes positivt och konstruktivt. När den tillfälliga lagen och nya regler trädde i kraft sommaren 2016 förändrades verkligheten. 

Lärarna mötte en annan uppgift efter sommarlovet 2016. De glada, motiverade skolbarnen, lyckliga att få studera, var nu oroliga, ledsna, okoncentrerade. De hade förstått att den nya lagen rejält minskade chanserna att de skulle få stanna. Arbete för integrering övergick i livräddningsarbete för utvisningshotade. »Det knyter sig i min mage. Hur skall jag kunna hjälpa alla som nu hör av sig? Jag är en person som vill hjälpa men nu börjar det bli ohållbart. Fler och fler ungdomar i nöd.« säger en hjälpare.

Gode män som åtagit sig att stötta barn och unga tvingades se hur deras skyddslingar plågades. En före detta god man: »Har ni förberett godemannen på att hen helt utan eget psykologiskt stöd har att möta en annan människas djupaste förtvivlan, en älskad människa som förtärs av skräck och hopplöshet? Och att hen får räkna med att till slut förlora den som hen tagit till sitt hjärta?« 

Våren 2017 kom nödropen från de ensamkommande ungdomarna allt tätare. Vi fick ingripa, ofta per distans, vid självmordshot, vi fick hejda självmordsförsök – och vi fick konstatera fullbordade självmord. 

Nu gällde det att få ungdomar från framför allt Afghanistan att överleva, att stå ut med osäkerheten. För ungdomar med alla avslag handlade det också om att ge dem tak över huvudet, mat i magen och kraft att fortsätta skolan. Professionella engagerade sig långt över sina uppdrag. Lärare blev kontaktpersoner eller frivilliga familjehem. Kuratorer och socialsekreterare gjorde allt de kunde, men bröt ihop då de inte kunde hjälpa. Anställda på stadsmissioner, Röda korset, Rädda barnen, i kyrkor och församlingar vände ut och in på sig för att hjälpa. BUP fick en ny patientgrupp.

När hjälpare gråter, uttalar näst intill förbannelser över regeringen, politikerna och myndigheterna, då har det gått långt. När hjälpare får tigga pengar av andra hjälpare för att kunna köpa mat åt svältande ungdomar, då har det gått för långt. 

Hjälpverksamheten pågår fortfarande. Den utövas i flyktinggrupper, Röda kors-kretsar, Rädda Barnens lokalföreningar, stadsmissioner och de olika kyrkornas alla församlingar. Lokala stödgrupper har bildats på snart sagt varje ort i Sverige. 

Hjälparna fyller i blanketter, förmedlar kontakter och delar ut mat. De bidrar ur egna fickor till mat och livets nödtorft. Släkt och vänner rekryteras som frivilliga familjehem. Många är de som skänker pengar, mat, kläder, bohag till flyktingar med eller utan uppehållstillstånd.

Utan dessa vanliga människor som stödjer utsatta flyktingar skulle desperationen bland de hem- och papperslösa vara större och antalet självmord högre.

Nya grupper som behöver stöd kommer till allt eftersom politiken skärps ytterligare. Nu vill man utvisa småbarnsfamiljer och ensamma kvinnor och flickor till Afghanistan. De som bedömts som minderåriga utan skyddsskäl fyller 18 år och kan utvisas utan ordnat mottagande. Ungdomar som fått tillfälligt uppehållstillstånd enligt gymnasielagen klarar inte kraven och ska utvisas. Barnfamiljer lämnas på gatan då kommunen och Migrationsverket träter om betalningsansvaret.

Vi vet inte hur många flyktingar som göms av civilsamhället. I hemliga grupper på sociala media diskuterar man läget. Man »byter« ungdomar för att de inte ska ha adress där de bor. Man hyr ödehus och möblerar upp dolda rum bakom butiker för att härbärgera dem som annars skulle ha deporterats. Skolor låter papperslösa ungdomar över 18 år gå kvar.