Få har som psykiatrikern Nils Bejerot kommit att förkroppsliga den svenska narkotikapolitiken, med sin inriktning på att med tvångsmedel minska antalet
konsumenter. Men idag tonar Bejerots efterföljare ner hållningar hos läro-mästaren som inte stämmer med deras egna.

Av Daniel Wiklander

Under åren 1965–1967 genomfördes ett försök i mindre skala i Stockholm med legalförskrivning av amfetamin. Modellen kopierades från den etablerade brittiska praktiken att ge heroinister lagligt heroin. Det kan låta otroligt, i och med att såväl själva drogerna och den beroendeproblematik som åtföljer dem, som den kriminalitet de förknippas med var i stort sett väsensskilda. Medan fri tillgång på heroin i praktiken omintetgör heroinistens motivation att begå brott, så innebar fri tillgång på amfetamin för den lilla grupp som injicerade drogen något helt annat.

En som tog fasta på fiaskot med legalförskrivning var läkaren Nils Bejerot (1921–1988). Han byggde upp en egen teori kring hur narkotikabruk breder ut sig med inspiration från teorier om spridning av smittsamma sjukdomar. Hans tankar skulle få stor inverkan på narkotikapolitiken i Sverige från och med slutet av 1970-talet. Nils Bejerot undervisade under många år på polisutbildningen. Han grundade Riksförbundet narkotikafritt samhälle, RNS, och var en stark influens på Hasselarörelsen och Föräldraföreningen mot narkotika, FMN. Han fick med tiden hederstiteln professor av Sveriges regering.

»Detta folk blir idag utsuget inte bara från toppen, av en parasiterande grupp på några procent, överklassen, utan också från botten, av en kanske lika stor parasiterande grupp av trasproletärer…

Dessa två skikt har också, väl att märka, mycket likartade tänkesätt: att sko sig på andras arbete och slit.«

/Intervju med Bejerot i Studiekamraten 1978, återpublicerad i Missbruk och missförstånd (Ordfront 1981)

Nils Bejerot gick med i Sveriges kommunistiska parti, alltså Vänsterpartiets Moskvatrogna föregångare, sent 1940-tal. Han slutade arbeta för SKP i samband med Ungernrevolten 1956, och lämnade partiet 1963. Tiden i det stalinistiska SKP formade honom uppenbarligen ideologiskt – inte minst i synen på det Karl Marx kallade »trasproletariatet«. Citatet ovan sammanfattar väl en attityd till människor på samhällets botten, som mindre ofta kommer i dagen inom dagens vänster, men som likväl ingår i marxist-leninistisk ideologi.

Nils Bejerot var inte omedveten om att det kan finnas bakomliggande, psykologiska eller sociala, orsaker till att människor blir beroende av narkotika, men ansåg att den enskilt viktigaste omständigheten var exponeringen för narkotikabruk, det vill säga umgänge med narkomaner.
Av detta slöt han sig till att ett samhälle som ville bli narkotikafritt måste rikta in sig på brukarna. Hindra att ungdomar kom i kontakt med droger genom att plocka bort brukare och missbrukare med tvångsmedel och vänja dem av med inte bara beroendet utan själva tanken på att det skulle vara en god idé att berusa sig.
Den behandlingsmodell han föredrog utvecklades av Hasselakollektivet i Hälsingland, som grundades av socialdemokraten K-A Westerberg och som skulle komma att dra på sig massiv kritik för sina auktoritära metoder.

Journalisten och författaren Magnus Linton hävdar i sin bok Knark att både Bejerots teorier om hur narkotikaproblemet uppstått och hans vision om det narkotikafria samhället passade väl in i den svenska självbilden: Det var inget fel på samhället i sig, bara staten plockade bort och tvångsvårdade narkomanerna.  Dessutom, skriver Linton, verkade statistik över bruket – eller missbruket, som var den officiella termen – visa på att visionen faktiskt låg inom det möjligas gräns.

Nils Bejerot var en iskall teknokrat och erbjöd en slagkraftigt formulerad ideologi med enkla lösningar. Han influerade många, såväl maoister och socialdemokrater, som senare borgerliga politiker. Han kan sägas ha fått igenom en av sina hjärtefrågor när bruk av narkotika – som kriminaliserades 1988, samma år som han dog – 1993 fick fängelse i straffskalan.
Ändå vore det fel att lägga honom till last precis allt i den repressiva narkotikapolitik som Sverige i dag kritiseras för internationellt.

Björn Johnson, docent i socialt arbete vid Malmö Högskola, har forskat i narkotikapolitiska frågor i snart 20 år, bland annat på just Nils Bejerot. Han berättar att varken när det gäller motståndet mot substitutionsbehandling av heroinister eller i frågan om  fria sprutor till narkomaner så har Nils Bejerots efterföljare egentligen inget entydigt stöd att hämta från föregångaren.
– De organisationer Bejerot var med om att grunda, som Riksförbundet narkotikafritt samhälle, har aldrig velat lyfta att Bejerot faktiskt hade de här uppfattningarna, säger Björn Johnson på telefon.
– I Bejerots tidiga skrifter är han ganska medicinskt inriktad, han tyckte att vården i huvudsak skulle skötas av läkare och att politiken skulle utformas efter epidemologiska principer. Han ansåg att narkotikaberoende var en sjukdom.
– Men sedan ändrade han uppfattning på många av de här punkterna i takt med att han radikaliserades under 70-talet.

Något Nils Bejerot lade stor tyngd vid var bruk av droger som ett »normbrott«. Den som provade en illegal drog hade klivit över en gräns, det var därför det var så allvarligt att så mycket som dra ett bloss på en joint. En attityd som ännu finns kvar i svensk narkotikapolitisk praktik.

»Alla samhällen är mer eller mindre sjuka.
Men vad vi nu ser i Sverige är ett förfall i det sociala systemet, som vi tidigare inte sett maken till. Jag tillhör inte dem som tror att detta förfall automatiskt kommer att leda till socialism. Tvärtom så väcker ett växande trasproletariat fascistiska strömningar.«

/Nils Bejerot – Missbruk av alkohol, narkotika och frihet (Ordfront 1978)

Det finns ett starkt inslag av antimodernism i ideologin, anser Björn Johnson.

– Det finns en tydlig »skötsam arbetare«-moral i mycket av det han skriver. Han pratar om hur moderniteten leder till att den interna sociala kontrollen minskar. När man samtidigt släppt på den externa sociala kontrollen så får man den här typen av problem. Att man inte hade den sociala kontroll som fanns i det gamla bondesamhället längre, så var man tvungen att bygga ut den externa sociala kontrollen istället.

Nils Bejerot var en lika flitig som eldfängd debattör, och attackerade gärna sina motståndare – »popradikaler« och »knarkliberaler« – hårt. Det var ju själva det svenska samhället som stod på spel. Hans nattsvarta formuleringar i Folket i Bild/Kulturfront tidigt 1980-tal är talande:

»När elden är lös räcker det inte med att senfärdigt konstatera att vi borde ha byggt folkhemmet av hårdare material än spånplattor och fromma förhoppningar. Men medan vi funderar på hur vi skall bygga ett bättre folkhem får brandkåren hjälpa oss att se till att vi inte själva blir innebrända.«

Detta apropå att finländare sökt sig till Sverige, enligt Bejerot för att välfärdsstaten erbjuder »gott om tid, gott om alkohol och gott om pengar«.

Ändå var han pragmatisk när HIV-epidemin vid samma tid kulminerade: Kunde det minska smittspridningen var det rätt att ge narkomaner rena sprutor, ansåg Bejerot.
– Så länge samhället inte fullt ut ville tillämpa det program han förespråkade, och som han menade skulle göra slut på missbruket, så tyckte han det var orimligt att inte låta narkomanerna få möjlighet att skydda sig mot smittspridning, säger Björn Johnson. Förutom HIV handlade det även om hepatit.

Än i dag ligger Nils Bejerots ideologi och visioner tunga över svensk narkotikapolitik. Även om vi kommit en lång bit när det gäller sådant som substitutionsbehandling och sprututbyte – insatser han alltså inte var så starkt emot som myten hävdar – så har varje steg skett under starkt motstånd, inte minst från politiker som lärt sig att den enda godkända visionen är den om det narkotikafria samhället. För den som inte ställer upp på det får fortfarande höra Nils Bejerots brännmärkande »knarkliberal«.

---

Daniel Wiklander är redaktör på Ordfront magasin.