Var ligger ansvaret för att kroppfixerade tonårspojkar, medelålders män i lycra och elitidrottande gubbar blivit allt mer upptagna av sina spegelbilder? Vad har Sankt Sebastian och de gamla grekerna med den svenska träningshetsen att göra? Sonia Hedstrand skärskådar manliga kroppsideal på gymmet, i kalsongreklamen och i konsthistorien.

Artikel ur Ordfront magasin 1.2016

Skulptera din kropp till en grekisk gud! Uppmaningen florerar på flera självhjälpssajter som dyker upp under sökordet calisthenics eller kroppsviktsträning. Denna metod, som egentligen bara betecknar armhävningar, situps, handstående och andra övningar med den egna kroppen som enda vikt, är den senaste heta trenden i träningshysterins Sverige. Begreppet calisthenics myntades på 1800-talet av grekiskans kálos, skönhet, och sthénos, styrka. Det stämmer att denna typ av funktionella träning liknar de gamla grekernas. I antikens Grekland tränade nakna unga män brottning, diskus, spjut, löpning och längdhopp i så kallade i gymnasier, föregångarna till våra gym, ett namn som kommer av det grekiska ordet gymnos, naken. Den manliga delen av befolkningen odlade en kroppskult och en man med kontroll över sin kropp ansågs även besitta själslig styrka.

Dagens ideal med smala höfter, pumpade bröst, svällande biceps och rutor på magen är en bisarr variant av denna vältränade manskropp. Denna extrema uppvisningsversion av den virila manskroppen anses vara en produkt av mannens inträde i modesfären under 90-talet.

Allt tar sin början år 1982, då Calvin Klein revolutionerade kalsongmodet genom sina »boxerbriefs«, en hybrid av de luftiga längre shortsen och den tajta Y-fronten. Men Klein förändrade även reklamen då han lät modefotografen Bruce Weber marknadsföra de nya kallingarna med bilder av vältränade unga män, passivt poserande med en sex appeal hämtad från gayvärlden. Det hade inte setts tidigare. Resultatet inspirerade under 90-talet till en helt ny marknad för överprissatta underkläder och en uppsjö reklamuppslag av pin up-karaktär. Detta sammanföll med en ny fitnesstrend i Sverige.

Om 70-talets gymkultur präglats av en liten grupp besatta kroppsbyggare med Hulken-ideal så blev nu magrutor var mans pojkdröm. Det talas om att mannen i gemen »återupptäckte« sin kropp på 90-talet. En ofta återberättad anekdot från den här tiden handlar om den svenske supermodellen Marcus Schenkenberg som fotograferades i duschen av nämnde Bruce Weber för CK år 1991. Tre år senare hånades han för sitt misslyckande i underhållningsserien Fångarna på fortet. Hans muskler var byggda för att se bra ut på bild, inte för att vara funktionella.

Samma år, 1994, myntade den engelske journalisten Mark Simpson begreppet metrosexualitet som beteckning på denne nye fåfänge storstadsman, ett ideal som normaliserades med hjälp av fotbollsidoler som ställde upp i underklädesreklam. Inte minst svenske  Fredrik Ljungberg och David Beckham. När Simpson i höstas intervjuades i Sveriges radio P1:s modeprogram Stil sade han: »förr skulle mannen vara ett fort, nu är han en hoppborg.« Under de tjugo år som gått sedan den metrosexuelle mannen gjorde entré har sportidealen blandats med ett annat ideal: bilden av porrskådisen som via en flod av pornografi sprids över internet.

Simpson lanserade häromåret etiketten spornosexuell på denne extremt självupptagne, vältränade och renrakade man som gör sig själv till ett objekt inte bara för andras blickar, utan även för sin egen. En brittisk undersökning visade nyligen att män tillbringar mer tid i badrummet än kvinnor, beundrande sig själva i spegeln. »Killarna är de nya tjejerna« säger en talangscout i SVT:s reality-serie Modellpojkar, där unga killar dricker proteindrinkar, bränner magfett och oroar sig för att inte duga. Så är det modefotots, fotbollsspelarnas och porrens fel att de speglande männen inte är nöjda med det de ser?

Idag översköljs vi av bilder från alla håll. Men för inte så länge sedan fanns det bara
bilder på ett område; i konsten. Den samtida konsten har i dag en närmast pådyvlad uppgift att vara normkritisk. Statliga fonder sanktionerar endast konstprojekt som är »nyskapande, innovativa och experimentella«. Men under större delen av den västerländska historien har det varit tvärtom, konsten handlade om ideal skönhet. Och allting går tillbaka till de kroppsfixerade gamla grekerna.

På 400-talet före Kristus angav skulptören Polykleitos i sin text Kanon de ideala mate-matiska förhållandena mellan mannens kroppsdelar. Till exempel skulle huvudet vara 1/8-del av kroppens längd. Polykleitos egen skulptur Doryphoros, Spjutbäraren, skildrar denna eftersträvansvärda skönhet: en skägglös atlet med rak näsa och symmetriska drag. De unga män som avbildades kallades epheboi, och var 17–18 år då de utsattes för en initiationsrit, isolerades från sina mammor för att lära sig jaga, strida och bli män. Pederasti, alltså kärlek mellan en vuxen man och en tonårspojke, var en institution applåderad av samhället. Det skulpterade ideal som kommit att prägla västerlandets syn på manlig skönhet har alltså sitt ursprung i denna homoerotiska blick på en fettfri elitidrottande tonårspojke.

Polykleitos matematiska uträkningar om idealkroppen gällde enbart män. Han skrev ingenting om kvinnokroppar, de var underlägsna och oviktiga. Kvinnornas oattraktiva kroppar doldes under kläder och skildrades inte nakna förrän på 300-talet före Kristus. Kvinnor fick inte ens vara publik under olympiaderna, då män från hela Grekland kom för att titta på när de unga männen tävlade till Zeus ära (att en inte oansenlig skara smet in iklädda lösskägg är en annan historia). Sport togs på blodigt allvar. I pankration, en föregångare till romarnas gladiatorspel, gällde det att döda eller bli dödad. Med andra ord var den så kallade europeiska kulturens vagga ett brutalt och militariserat patriarkalt samhälle. Vår tids explosionsartade intresse för den pankrationinspirerade kampsporten MMA, där liksom i antiken (nästan) nakna, ytterst muskelskulpterade män går lös på varandra, är kanske också delvis ett utslag för den ökande muskelkroppskulten, och en fingervisning på dess arv.

Under medeltiden var den nakna kroppen mindre förekommande i den europeiska konsten bland annat på grund av stränga kristna värderingar. Svepskäl för att skildra manlig skönhet under århundradena har dock alltid existerat. Som en sensuellt hängande Jesus som tas ned från korset. Eller det bildsköna helgonet Sankt Sebastian, som kan ses i tusentals målningar genom historien, genomborrad av pilar och fastbunden vid ett träd. Från och med 1700-talet har Sankt Sebastian agerat gayikon, åtrådd för sin skönhet och utsatthet. En sentida iscensättning gjordes 1966 av den homosexuelle japanske fascisten och författaren Yukio Mishima, vars samurajinspirerade träning fick som resultat att han när han efter sin misslyckade militärkupp år 1970 medelst svärd skulle begå rituellt självmord, seppuku, knappt lyckades tränga igenom sina egna hårda magmuskler.

När den antika konsten återupptäcktes under renässansen fick Polykleitos kanon om kroppsideal åter stort inflytande. År 1490 inspirerade den Leonardo da Vinci till teckningen Kanon över människans proportioner, även kallad den vitruviska mannen, som blivit en verklig ikon i den västerländska bildvärlden. Dess regler gestaltades skulpturalt av bland andra Michelango i David år 1504, en fem meter hög välformad karl stående i grekisk kontrapost på Akademien i Florens med en krigisk blick vänd mot fienden Rom. Att den ideala människan är en muskulös man utan underhudsfett ansågs för sant eftersom konst och vetenskap inte separerades. Intressant nog verkar inte Polykleitos och da Vincis mätande och räknande på den perfekta kroppen ha nåtts av de senaste decenniernas kritik av 1800 och 1900-talets rasbiologi.

Det grekiska skönhetsidealet fördes alltså vidare genom århundradena. År 1665 föreslog den inflytelserike italienske arkitekten och skulptören Bernini till och med att den nystartade Konstakademien i Paris skulle skicka efter grekiska atleter för att användas som teckningsmodeller i undervisningen »eftersom modellerna i det här landet är för svaga«. Av praktiska skäl fick de nöja sig med en italienare vid namn Francesco.

Från akademiernas instiftande fram till mitten-slutet av 1800-talet fanns endast manliga modeller att teckna av för de lika manliga konsteleverna. Kvinnliga modeller förekom bara i konstnärers privata ateljéer. De manliga modellerna var ofta atleter eller soldater som beundrades för sin fysik, medan kvinnorna hämtades från bordeller, ofta mot sin vilja. Dylika platser kunde förstås ej besökas av lärare vid Konstakademien, i alla fall inte på arbetstid. Att majoriteten av den manliga hälften av borgarklassen köpte sex av fattiga kvinnor på sin fritid talades det inte högt om.

Anatomiundervisning var viktig och här användes så kallade ecorchés, skulpturer av flådda kroppar, eller riktiga lik av avrättade brottslingar med rätt sorts fysik. Män med smala axlar och underhudsfett eller kvinnor ansågs inte relevanta för anatomistudierna.

Än idag illustrerar klassrummens anatomiplanscher människans muskler i form av samma välbyggda man som om han vore ett mänskligt genomsnitt när han i själva verket är så ovanlig att Bernini inte ens tyckte sig se honom i hela Frankrike.

Under 1800-talet uttrycktes de borgerliga målsättningarna karaktärsstyrka, självbehärskning och disciplin bland annat i den »svenska gymnastiken« som utvecklades av Pehr Henrik Ling, den svenska skolgympans fader, tillika gymnastiklärare på krigsakademien vid Karlberg i Stockholm. Ling arbetade, inspirerad av grekisk fysisk fostran och heroism, för införandet av gymnastik på läroverken, med syfte att forma en duglig kropp i fosterlandets tjänst. Ling ingick i Götiska förbundet, som bildats år 1818 av författare och konstnärer som reaktion på förlusten av Finland till Ryssland år 1809. Göticisterna vurmade för en skandinavisk patriotism och deras idéer uttrycktes i nationalromantisk konst som blickade tillbaka mot asatron. Ett exempel är den i dag bortglömde Erland Fogelberg, som år 1844 skildrar guden Tor som en manlig kraftkarl med knuten näve och släggan över axeln.

Även mer modernistiskt anstrukna konstnärer som mot slutet av 1800-talet protesterade mot konstakademiernas normer förde den antika devisen om en sund själ i en sund kropp vidare. Auguste Rodins tunga Tänkaren från 1880  väcker hos en nutida betraktare frågan hur mycket en man med den fysiken hinner sitta och tänka, eftersom han troligtvis måste ägna större delen av dagen på gymmet. Den store Rodin inspirerade i sin tur den svenske skulptören Carl Eldh till sitt helt vansinniga Strindbergsmonument från år 1916, som fortfarande vanpryder Tegnérlunden. Den lille matkäre, smalaxlade författarens litterära stormvind har här översatts till en muskelkropp med en superhjältes proportioner.

Hetsen kring den starka manskroppen ökade ytterligare kring sekelskiftet 1900. Vid denna tid florerade tankar om att urbanisering och industrialisering försvagat och degenererat den manliga kroppen. Dessutom började kvinnorna ta sig ton genom det som kallats den första vågens feminism, då de hävdade sina rättigheter i samhället, rösträtt, myndighet och utbildning. Detta ledde till en reaktion i form av en utbredd manlig hysteri kring hälsa. Riktiga män skulle ta härdande bad i både sol och isvak samt idogt bygga muskulösa kroppar. Kraftkarlar visade vid den här tiden upp sig på cirkusar och marknader. En av dem var engelsmannen Eugen Sandow, som hade inspirerats av grekiska och romerska statyer redan som barn. Som vuxen gjorde han allt för att likna sina förebilder, och försökte närma sig ett det ideala talet 1,6 i relationen mellan axlar och höfter. Siffran 1,6 betecknar φ, det gyllene snittet, en grekisk teori om estetik som tokhyllades under renässansen som nyckeln till fullkomlig estetisk harmoni. Sedermera gav Sandow ut de första instruktionsböckerna i hur man går till väga för att bygga upp sin kropp; Sandows system of physical training år 1894 och Strength and how to obtain it år 1897, en titel som lika gärna kunde publicerats i dag. På fotografier som spreds över hela Europa poserar han i skulpturliknande poser på piedestaler och iförd sandaler och kalsonger i leopardpäls. Muskelmän som Sandow blev även modeller för anatomiska bilder i läkarböcker, såsom illustrerande den europeiske mannens utseende.

År 1914 utkom handboken How to pose, för att atletiska män skulle lära sig de bästa tricken för att få musklerna att framträda bra på fotografier. Idag har förstås denna konst förädlats ytterligare tack vare tillgången på selfiepinnar och mobilkameror. Bilder av dejtingsuktande män i kalsonger, poserande framför badrumsspegeln är vardagsmat på nätet. Att bli professionell atlet och ställa ut sig själv på scen var vid förra sekelskiftet en karriärväg som kunde erbjuda arbetarkillar en klassresa. Dåtidens atleter kom, liksom samtidens många personliga tränare, oftast från arbetarbakgrund. Men idealet de skulle förkroppsliga styrdes ideologiskt från borgarklassen, som ansåg att kroppsarbetare med ensidiga arbetsuppgifter fick feldimensionerade kroppar. Ett fantasifullt och nationalistiskt präglat hopkok av klass, ras och kön styrde sekelskiftets bildvärld. Konstnärer använde sig ofta av unga ljushyllta arbetarkroppar och satte dit viktigare personers huvuden i sina nakenmålningar.

Många manliga konstnärer gav sig med liv och lust in i den nya sundhetsideologin i början av 1900-talet. I början av sekelskiftet befann sig konsten och idrottsrörelsen mycket närmare varandra än de gör i dag, vilket beskrivits så väl av konstvetaren Patrik Steorn i avhandlingen Nakna män – Maskulinitet och kreativitet i svensk bildkultur 1900 –1915. 1800-talets parisiska dekadenta konstnärsbohem à la Baudelaire, lungsjuk och absintberoende, var nu helt ute. Bruno Liljefors idrottade och Fröding, Heidenstam och Albert Engström badade nakna tillsammans i Sandhamn.

Eugen Jansson gav sig hän i den så kallade vitalismen, och målade unga blonda militärer på höjden av sin blomning, beundrande varandras kroppar på Flottans kallbadhus på Skeppsholmen i Stockholm. Tack vare en njursjukdom som krävde regelbunden motion hade Jansson där fri tillgång till manlig fägring och inspiration i form av atletiska flottister, som han även hade intima relationer med. Trots en till det yttre strikt heterosexuell ideologi vid denna tid låg förstås vurmandet för manlig styrka och skönhet ständigt nära ett homoerotiskt begär.

Efter att grekiska Olympia grävts ut i slutet av 1800-talet startade de moderna olympiska spelen i Aten år 1896. I Sverige kom förslag från idrottsrörelsen att kopior av antika skulpturer skulle ställas ut på skolor och idrottsanläggningar för att »uppfostra till fullkomlig form«. Renlevnad som en förutsättning för kreativitet predikades, bland annat med inspiration från den tyska filosofen Friedrich Nietzsche i Tragediens födelse (citerad av Steorn i Nakna män): »Människan är icke längre konstnär, hon är vorden ett konstverk (…) Den ädlaste lera, den kostbaraste marmor, människan, blir här knådad och huggen«. Idén om Övermänniskan som kan skapa sig själv för en ny, krävande tid tilltalade många, på ett liknande sätt som den gör idag, då en allt omänskligare arbetsmarknad kräver starka kroppar som svettas ut sin stress och indignation över orättvisor och påtvingad flexibilitet på gymmet istället för att organisera sig fackligt, eftersom otrygga anställningsformer gör det omöjligt.

I början av 1900-talet gladde sig många svenska konstnärer åt alla spännande dynamiska poser som idrottsmotivet erbjöd. Christian Erikssons nakne skridskoåkare gav inte upphov till några ironiska skämt på temat kylans inverkan på manliga genitalier år 1904. Förståsigpåare diskuterade ogenerat estetiska val av manliga kroppar vid utformandet av diverse konstnärliga bilder, affischer och kuriosa föreställande nakna starka män kring de femte olympiska spelen som hölls i Stockholm år 1912. Hårda muskler, hårlöshet och vit hy ansågs vackert. Inte särskilt annorlunda från 100 år senare med andra ord.

Intresset för grekernas idrottstävlingar eldades på ännu mer då Charles Darwins teorier populariserades och förvränges under första hälften av 1900-talet. Det tyska nazistpartiets officiella filmare Leni Riefenstahl gör i sin dokumentär Olympia direkta jämförelser mellan Myrons Diskuskastaren från 450 före Kristus och atleter under OS i Berlin 1936. Filmens två delar Fest der Völker och Fest der Schönheit frossar i kroppslig excellens och Riefenstahl iscensätter bilder med nakna atleter som kastar diskus och spjut liksom sina grekiska föregångare. Sista scenen med graciösa simhoppare filmade underifrån med endast himlen som bakgrund är berömd för sin skönhet och ligger nära estetiken i våra dagars modeannonser.

På 1930- och 40-talen kommer skivstången och hantlarna på bred front in på gymmen, verktyg som gör det möjligt att bygga upp svällande muskler. I Nazitysklands konst tar sig denna utveckling smått bisarra proportioner. Hitler utsåg själv Arno Breker till statsskulptör med uppgift att tjäna partiets idéer om den nya övermänniskan. Det gör han i skulpturer som Segraren från år 1939. Höfter och midja har nu blivit smalare och axlar och bröstkorg bredare än i antikens och renässansens mer funktionella ideal. Den raka ariska näsan och den höga pannan importerades från grekerna. Arno Breker var den sunda motvikten mot modernistiska konstnärers experimentella gestaltning av människokroppen, som sågs som degenererad, pervers, svag och sjuk.

De flesta av Brekers skulpturer förstördes av de allierade vid krigsslutet. År 1946 erbjöd Josef Stalin honom ett uppdrag, men han tackade trött nej med orden »En diktatur räcker för mig«. Trots till synes motsatta ideologier är det den av Stalin sanktionerade »socialistiska realismen« i kommunistiska länder som för Nazitysklands estetik vidare. Denna estetik är ofta lika okritiskt idoliserande, men i stället för övermänniskan är det det duglige Arbetaren som ska bygga landet med sina groteska muskler. Till minne av slaget vid Stalingrad formgav Jevgenij Vutjetitj år 1967 världens då högsta skulptur i Volgograd (som Stalingrad heter sedan 1961) med den deprimerande titeln Moderlandet kallar – bli stående till
döden.

Idag har kritiken mot förtryckande och övermänskliga skönhetsideal i reklamen pågått länge men hittills mest gällt bilder av kvinnor. H&Ms underklädeskampanjer i juletid väckte under mer än tio års tid så stor ilska hos befolkningen och gav företaget så mycket negativ uppmärksamhet att de för några år sedan upphörde med julflickorna. År 2004 lanserade tvålföretaget Dove sin »campaign for real beauty« med vanliga kvinnokroppar i ett försök att få kritiska konsumenter på sin sida.

Tio år senare har normkritiken börjat nå mansidealen. Förra året gjordes en Sifo-mätning på klädkedjan Dressmanns uppdrag som visade att en tredjedel av männen i Sverige och Norge har negativa känslor inför sina kroppar. De oroade sig mer för sitt utseende än för sina karriärer och relationer. Efter att ha begrundat dessa nedslående uppgifter lanserade företaget en kalsongreklam med manskroppar i olika former och storlekar. Slutsatsen var att manliga kunder inte längre orkar se reklam med pumpade magar och bröst. Den fungerar inte som lockbete på majoriteten män med lite mer alldaglig kroppstyp, som har själva svårt att bygga upp sådana former. Uttrycket »abs fatigue«, magmuskeltrötthet, har börjat florera i reklambranschen.

Artikeln »Why girls love the dad bod« blev viral i hela västvärlden under våren 2015. Här hävdar den 19-åriga amerikanska studenten Mackenzie Pearson att visserligen »älskar alla en skulpterad man«, men en »pappakropp« »framstår som mer mänsklig, naturlig och attraktiv«. Texten handlar om charmen hos en man som har fru och barn på det torra och inte längre behöver ta i så han spricker för att framstå som säljbar. Han är varken överviktig eller tokgymmad, utan ganska, tja, vanlig, med lätt rondör. En alltför vältränad man får kvinnan att bli osäker på sin egen kropp, menade Pearson. Och så är pappakroppen mer kramgo. Som om denna sanning från en ung kvinna inte vore nog vänder sig nu även forskningen mot den 2 500 år gamla grekiska normen.

År 1902 publicerade biologen och anarkisten Pjotr Kropotkin boken Inbördes hjälp som ett argument mot eller komplettering av Darwins teori om kampen för tillvaron och de starkares överlevnad. Efter studier i Sibirien hade han kommit fram till att människoarten har överlevt tack vare solidaritet och samarbete. De senaste åren har forskning presenterats som visar att kroppsliga skillnader mellan individer har haft evolutionära fördelar. Olika kroppstyper gynnas av olika sorters kost och träning. Vissa behöver mer protein, fett och explosiv träning, medan andra mår bättre av lugna promenader och kolhydrater. Stammens överlevnad gynnades troligen av att några kunde springa fort, andra hade uthållighet, och ytterligare andra kunde lagra fett så att de överlevde i kristid. Dagen hälsogurus som förordar hård träning och stenåldersdiet för alla med målet att nå något slags »naturlig« urtida muskulös kropp är alltså sannolikt fel ute.

Mot denna konsthistoriska bakgrund kan det år 2016 vara på sin plats att utfärda en varning till alla kämpande, svettande, svenska män som tillbringar sina kvällar på landets alla gym: För mycket speglande kan vara hälsovådligt. Detta enligt den grekiska myten om Narcissus, en underskön yngling som drog till sig fler beundrare än en deffad kille kan få högerswipes på Tinder en lördagskväll, men avvisade dem alla. När Narcissus en dag fick syn på sin spegelbild i en blank sjö blev han förälskad i sig själv. Det slutade förstås i olycka och död. Hans öde har gestaltats tusentals gånger, bland annat på 1590-talet av Caravaggio, välkänd skildrare och älskare av vackra pojkar.

---

Sonia Hedstrand är konstnär, filmare och skribent.
Ur Ordfront magasin 1/2016. Prenumerera här!