Den största stöten av alla pågår just nu, hela tiden. Flödet av pengar undanhållna skatt och samhällsnytta är så enormt att man måste kontrollräkna nollorna och gnugga sig i ögonen. Frågan är om vi ska låta de rika hållas, tycker Johan Berggren.
Av Johan Berggren
Kommer du ihåg Swedbankskandalen? Såklart. Det var ju bara häromåret. Den började som Danske Bank-skandalen 2017. Någon på insidan skvallrade: Danske Bank tillät enorma summor så kallat tvivelaktiga pengar från Ryssland passera genom sig. 2000 miljarder kronor nämndes. Svenska bankerna Swedbank och SEB drogs med i avslöjandet. Mönstret var detsamma: via storbankernas filialer i Estland hade pengar från Sverige och Ryssland »tvättats« genom bankerna.
Putinsläktingar, svenska finanslejon, kända kriminella och vanliga företag: det var pengar som förts undan från beskattning i Sverige, eller stulits från allmänheten i Öst, och var på väg till offshorekonton i skatteparadis. Man kan se vilken ickeskandal »skandalen« egentligen var på hur det statliga organet Finansinspektionen först reagerade när de upptäckte vad Swedbank och SEB gjorde-
De hade haft klorna i storbankerna och utrett dem länge och väl. Men Finansinspektionen är en beskedlig liten kissekatt, och bankerna är stora. Too big to fail, för stora att misslyckas, som vi får bevis för när det blir så kallad finanskris (det är när bankerna har lånat ut för mycket pengar de själva tillverkar inne i datorn, och behöver få ännu säkrare och mer pengar av staten så de kan fortsätta som förut.)
Ja, storbankerna är för stora för att stater i ett kapitalistiskt system ska låta dem gå under, då skulle hela pengaflödet komma av sig och all ekonomi haverera. Så det går inte. Därför blir kontrollen som den blir. Finansinspektionen upptäckte sådant som att en välkänd svensk näringslivsprofil som tidigare suttit som ordförande i ett större statligt bolag, hade ett privat företag som under ett år gjort insättningar för 144 miljoner kronor och uttag för 208 miljoner. Näringslivsprofilen stod som ensam ägare, men 17 personer hade behörighet att ta ut pengar från företaget. Hoppsan!
Där fanns ryssar bosatta på Cypern som gjorde massa spännande multimiljonuttag och -insättningar åt svenska mångmiljonärer. Ett bolag som i Sverige gjorde affärer med verkstadsprodukter investerade genom SEB i fastighetsprojekt i Moskva och italienska designprodukter. Och så vidare.
Finansinspektionen gav först bankerna en diskret lapp med råd om att inte hålla på med alla de här skumma affärerna. Sedan fick Svenska dagbladet och Sveriges television nys om saken, och en hel del fakta om vad som pågått kom på bordet i medierna. Då minsann! Fick bankchefer frågor som de lät bli att svara på, någon avgick. Till slut fick Swedbank 4 miljarder kronor i en sorts böter av Finansinspektionen våren 2020.
Med tanke på att Swedbank gick med vinst på sina utlåningar med 6,7 miljarder kronor bara under tredje kvartalet 2020 så verkar finansföretaget ta dessa böter med ro. Även det dipp … inhämtat. Too big to fail.
»Skandalen« var inte en skandal egentligen, därför att verksamheten som uppdagades i Danske Bank, Swedbank och SEB den här gången pågår hela tiden, varje dag, i varje storbank, över hela världen. Rika lägger beslag på pengar och för dem undan skatt.
De tas från produktiva företag genom uttag av vinst, försäljning av råvaror, aktier, eller, beroende på graden av korruption som råder i landet, undanfifflade ur offentliga medel. Skickliga jurister hjälper mot en bit av kakan de rika att föra ut pengarna genom storbankerna till slutstationen: så kallade skatteparadis.
Länder, ofta små, där lagarna genom att de styrande mutats ordentligt skrivits om till att kunna hysa banker där anonyma kunder slipper all insyn och skatt. Namn som Andorra, Bahamas, Belize, Bermuda, Caymanöarna, Guernsey och Jersey, Cooköarna, Isle of Man, Mauritius, Lichtenstein, Monaco, Panama, St. Kitts and Nevis ger en exotisk och avlägsen vibb. Men oroa dig inte!
De rika behöver inte åka dit för att komma åt sina undanstuvade pengar, som de nu slipper betala all skatt för och bidra till tråkiga saker som sjukvård, utbildningsväsende, infrastruktur, investeringar i klimatet med. De har råd att åka till Söderhavet för all del, men de behöver inte! De vill inte behöva någonting! Särskilt inte betala skatt!
Det kallas offshorekontosystemet, och började växa sig stort i början av 1970-talet. Dess existens är väl kartlagd, många avslöjanden har visat att i stort sett alla rika människor på jorden använder det. Det kanske borde kallas utsugningssystemet istället. Eller Det-enorma-ständigt-pågående-stölden-systemet? The Enormous Mega-heist?
En försiktig bedömning säger att ungefär en fjärdedel av mänsklighetens tillgångar återfinns i offshorekonton. Ju sämre ett land fungerar, desto mer av dess tillgångar blöder via rika skrupelfria »ledare« ur det, in i offshorekontona. Någon borde frågat Swedbanks ledning om de tänkte på alla de ryssar, som skulle fått sjukhus, skolor, nya bostäder för de tusentals miljarder som de hjälpte skurkar stjäla från folken i Öst.
Eller varför, egentligen? De gjorde bara vad banker gör. Vi bör fråga oss själva: varför tillåter vi det här fortgå? Räcker det inte med att de rika blir rikare på det lagliga planet, måste de bestjäla oss extra ovanpå det hela och gömma undan en så ofantlig del av jordens resurser att den rätt använd skulle kunna såväl stoppa all fattigdom och bromsa klimatförändringarna?
Politik är att vilja, sa Olof Palme. Vi vet precis vad som händer. Vi låter det hända. Vår styrande klass låter det hända precis varje minut. För att de vill det. Vill vi?
Johan Berggren
