Den globala ekonomiska omvälvning som följer på coronakrisen blir utan tvekan den största i våra livstider, skriver Daniel Berg. Pandemins egenskaper gör den svår att möta med medlen från krisen 2008. Vi får gå tillbaka till världskrigen för att hitta en liknande situation.

Av Daniel Berg

Den virala ekonomins reala verklighetscheck

För blott tre veckor sedan ringde redaktören med en enkel beställning.
– Förklara varför oljepriset blivit så lågt de senaste åren. Vad beror det på geopolitiskt, vad har det för ekonomiska konsekvenser?
– En sida bara, du gör det på en halvdag med knäna!
Oljepriset hade sjunkit från stabila 60 dollar fatet i början av januari till oroande låga 50 dollar i slutet av februari. Den omedelbara orsaken verkade vara ett litet virus.
Kinas oljekonsumtion föll drastiskt i samband med att man bekämpade epidemin. Medan vi pratade hade ett priskrig mellan Ryssland och Saudiarabien just utbrutit. Oljepriset föll under 30 dollar. Jag började skriva.
Prisfallet på olja får idag mycket annorlunda geopolitiska effekter än vad det skulle ha fått för tio år sedan, trots att oljan ännu är världsekonomins oundgängliga drivmedel. Fram till nyligen skulle så låga oljepriser ha gynnat den ekonomiska aktiviteten i industriländerna och sänkt inflationen. Idag kan tvärtom ett så lågt oljepris utlösa en ny ekonomisk kris. Historien fram till denna omkastade situation är fascinerande.

Oljemarknadernas omvända värld

Under de första fem åren efter krisen 2008 bestod de skyhöga oljepriserna världen sett sedan millennieskiftet. Detta skyddade de oljeexporterande länderna undan den kapitalflykt som annars hotar länder långt ner i den globala handelsordningen.
Råvaruproducenter och exportörer av enklare industrivaror som Brasilien eller Mexiko drabbades av sådan kapitalflykt när dollar drogs ut ur länderna och in mot världsekonomins centra. Kina kunde hålla sin ekonomi rullande och efterfrågan på olja uppe med finansiell stimulans, USA likaledes genom penningpolitiskt stöd åt sitt banksystem som kunde låta skuldsättningen i USA fortsätta öka.
Andra stater drabbades hårt av denna krishantering: kapitalflykten till en stark dollar försvagade deras valutor, höga oljepriser fördyrade all ekonomisk aktivitet samtidigt som det blev allt svårare att konkurrera med Kinas statsstödda industrier. Statsfinanser urholkades. Bankkrisen i centrum ledde till folkliga uppror i semiperiferins bankrutta stater, de som stod utan hårdvaluta eller sinande oljefyndigheter som Egypten eller Syrien.
Denna första period efter krisen 2008 avslutades när upproren kvästes med petrodollar – genom ekonomiska eftergifter i de ännu rika oljeländerna och militärt i länderna utan olja kvar, där USA eller någon av de regionala stormakterna stod för militärens nota. Men detta geopolitiska läge stod inför en väldig omvälvning.
2014 föll oljepriserna snabbt till en tredjedel av de föregående 10 årens extremt höga nivå. Orsaken var inte fallande efterfrågan, tvärtom fortsatte oljekonsumtionen öka genom Asiens ekonomiska tillväxt. Orsaken var istället att USA med ny teknik och enormt billigt kapital till investeringar lyckades öka sin inhemska produktion från 2012. Redan några få år senare är USA självförsörjande på olja. USA drar sig då gradvis tillbaka militärt från Mellanöstern, i takt med att landets nettoimport av olja avtar.
Ett maktvakuum uppstår efter USA:s nära 70 år som största militärmakt i regionen. Ett vakuum som suger in de ännu oljerika producentländerna Iran, Saudiarabien och gulfstaterna tillsammans med regionala stormakter som Israel och Turkiet i allt hetare konflikter. Kvästa uppror utvecklas till proxykrig mellan dessa makter, krig som kommer att hindra Opec från att koordinera oljeproduktionen som tidigare.
Under slutet av 2010-talet blev det tydligt att Opec alltmer behövde komma överens med Ryssland för att få tillbaka makten över oljemarknaderna. Landet är en av världens tre stora oljeproducenter och vid sidan av Suadiarabien den största exportören. Med USA:s reträtt i kölvattnet av de omkastade import-export-relationerna på oljemarknaden får och tar sig så Ryssland en allt större roll militärt och diplomatiskt i regionen.
Så långt var ramberättelsen till vinterns priskrig mellan Saudiarabien och Ryssland klar i huvudet. Historien om oljepriset efter finanskrisen var historien om en värld i radikal omvandling. Två faktorer var avgörande nu: hur skulle USA:s finanssystem klara en branschvid kollaps av sina högt skuldsatta nya oljeproducenter och hur skulle det påverka det sköra internationella finanssystemet? Skulle en ny global åtstramningspolitik tvingas fram när krediter börjar dras in, i dominoliknande rörelser genom världens finanssystem?
Men det ska faan vara historiker i historiska tider.
Viruset i öst var nu en blågrön Melancholia-planet på himlen. Den växte för var dag den vandrade västerut. När dess sjukliga ljus träffade priskriget på olja falnade dess färger. Historien om de senaste tolv åren var plötsligt inte historien om en annan tid så mycket som från en annan tid. Redaktören hängde med sin tid:
– Ändra! Skriv om coronakrisens förhållande till det där om energins geopoliska historia! Nej, mer allmänt, om alla dess implikationer för världsekonomin, alltså bums! Chop chop!
Historikern hängde med huvudet. Men drog ett djupt andetag och försökte. (Du läser försöket).

Coronakrisens kaos och oklara hot

Corona-krisens ekonomiska hot hade redan börjat överskugga virusets hälsovådliga effekter i mångas medvetanden.
Myndigheternas tydliga och enda budskap de första veckorna – trängs inte och tvätta händerna! – följdes av att folk trängdes för att bunkra toalettpapper. Hotet uppfattades som på samma gång ekonomiskt, existentiellt och oerhört oklart.
Jacob Wallenberg delade med sig av sin hotbild i Financial Times:

»Om krisen blir för långvarig kan arbetslösheten nå 20-30 procent.«
Han fortsatte i alarmistisk ton förklara sina värsta farhågor:
»Det blir ingen återhämtning. Det blir uppror. Det blir våld.«

Historiker är vana vid tanken att historien alltid rör på sig. Också den historia ingen längre läser om, den som vilar på källor ingen längre känner till, rör på sig som tektoniska plattor, omärkligt men obönhörligt, med plötsliga jordskalv som skakar fundamenten för vad vi trott oss veta. Att ge en historisk kontext till corona-krisen är som att skriva på ett levande tangentbord.
Oljepriset är nu, en dag innan deadline, nere på 20 dollar. I desperation har USA börjat stödköpa olja. De företag som gav dem deras nyvunna självständighet från röran i Mellanöstern hotar att gå omkull.

Coronas karantän inom dollarsystemets ramar

Det är möjligt att covid-19 hinner skada så mycket under sin pandemiska ungdoms vilda dagar att de institutionella ramar som i över 70 år stabiliserat och homogeniserat de mest väsensskilda ekonomiska kriser går under innan viruset makar sig till ro som en mild endemisk plåga bland andra i antropocens utmärglade biosfär.
Möjligt, men hur troligt? En sådan uppskattning måste rimligen först göra klart vilka dessa ramar för ekonomin är. Vilka är de bärande pelare som står emot alla stormar? Åtminstone sedan Andra världskriget. Att börja med att bygga en sådan förståelse framstår i vilket fall för mig, nu när allt verkligen stormar, som det enda sättet att få en stabil grund till nästa steg, att bedöma corona-krisens ekonomiska hot.

Hela artikeln är publicerad i Ordfront magasin 2 2020

Läs fortsättningen (Bara 100 kr för ett helt år)