När public service går ihop med polismyndigheten och gör ett drama med ett högerpolitiskt doftande namn blir det reklamfilm för polismakten, skriver Carl-Michael Edenborg. Det vore bra om dess finsminkade »realism« kunde bli förebild för den verkliga polisen.
Av Carl-Michael Edenborg
SVT-serien Den tunna blå linjen hade premiär den 17 januari 2021. Det här är ingen recension: jag är inte filmkritiker, dessutom har bara fem av avsnitten visats vid den här artikelns egen tunna deadline. Så jag skall inte skriva om haltande dialoger och logiska luckor, eller bitvis skicklig karaktärsutveckling.
Fem avsnitt räcker dock för att diskutera serien som ideologiproduktion. Hur skildrar den svensk polis? Och hur (och varför) skildrar den samhället utifrån polisens perspektiv?
Den tunna blå linjen saknar inte föregångare, inte bara i filmerna om fiktiva kriminalare som Beck och Wallander. På 1990-talet gick SVT-serien Aspiranterna. Men framför allt har den alla former av 2000-talets favoritgenre true crime att förhålla sig till och konkurrera med.
I TV4:s reality-serie Stockholmspolisen 2019 fick vi följa patrullerande polisers dagliga arbete. Serien fick hård kritik då det avslöjades att vissa av dess påstått dokumentära scener var iscensatta.
Den tunna blå linjen är dock fiktion: lite spännande, lite smårolig, lite mänsklig, lite tårar, lite medkänsla. Den handlar lika mycket om sina sex Malmöpolisers yrkesvardag som om deras vardagsliv, kärlekshistorier, familjeproblem, ätstörningar och körsång i kyrkan.
Men eftersom 2000-talet utmärks av en i allmänhet gränspsykotisk blandning av fakta och fiktion vill serien också vara realistisk samtidsskildring. Alla inblandade, från regissör till skådespelare, har givit mängder av intervjuer, bland annat i ett stort uppslaget reportage i magasinet Filter (nr 1 2021) och dessutom i en lång radda artiklar i kvällstidningen Expressen. Just Expressen, av någon anledning.
Alla som uttalar sig upprepar att serien vill skildra verkligheten. Skådespelaren Gizem Erdogam har sagt att serien »är äkta – det är livet på riktigt«. Man har också haft poliser som rådgivare vid varje inspelning – vem betalade dem förresten? Ser polismakten serien som bra reklam och ställer upp gratis? Det gör ju i och för sig ingen skillnad för skattebetalarna?
De flesta håller med om att inget dokumentärt verk är rent och oskyldigt, en neutral och objektiv spegling av verkligheten. Precis på samma sätt som att inget konstnärligt verk är frånkopplat från världen och historien, upphöjt och tidlöst.
Så även om teamet inte kavat hade hävdat att serien avspelar verkligheten, öppnar sig Den tunna blå linjen för att läsas som ideologi eller propaganda.
Först: är valet av titel bara idioti och dålig smak, eller ett medvetet politiskt ställningstagande? Uttrycket »Thin Blue Line« är amerikanskt och uppstod i början av 1900-talet, då det knöt an till det militära uttrycket »The Thin Red Line« som ursprungligen syftade på den brittiska arméns skyttelinjer under Krimkriget, men senare blev titeln på en berömd roman om de blodiga striderna på Guadalcanal under andra världskriget – som senare också blev film.
I USA skildrade teveserierna »The Thin Blue Line« och »Dragnet« Los Angeles-polisens arbete under 1950-talet. En polischef vid namn Parker hjälpte teveprogrammet på alla vis, de fick till och med tillgång till utredningsmaterial, men han såg noga till att hålla bort alla anspelningar på korruption och regelbrott. Den som läst (eller sett filmen) James Ellroys roman LA Konfidentiellt glömmer nog inte skildringen av Parker och teveserien. Den var naturligtvis ren och utmärkt propaganda för ordningsmaktens betydelse och förträfflighet.
Jag antar att SVT:s serie spelades in coronasommaren 2020, som utmärktes av ytterligare ett stort skeende som ekade i debatter och demonstrationer: Black Lives Matter. Inom USA:s polismakt uppstod uttrycket »Blue Lives Matter”, som en anspelning på den gamla tunna blå linjen-symbolen som syftar på polisen och särskilt hyllar poliser som dödats i tjänsten.
»Blue Lives Matter« kopplades genast av många till rasism. Och flera polisdistrikt i USA förbjöd faktiskt användandet av den tunna blå linjen på till exempel ansiktsskydd, eftersom symbolen bedömdes vara politisk. Den användes också mycket riktigt flitigt av Donald Trumps anhängare under den smutsiga valkampanjen i USA höstas.
Så hur tänkte SVT när de döpte sin serie? För tänkt måste de ju ha gjort. Alla intervjuer och reportage kring serien vittnar ju om att produktionen tänkt jättemycket kring hur den ska framställa poliser och deras samhällssyn.
Ändå fick titelns elefant stå kvar i rummet. Antingen var det ingen som såg den eller så hoppades de att tittarna är dumma i huvudet. Eller att blinkningen till politiska krafter till höger skulle vara bara lagom diskret för att gå under radarn men ändå fungera.
Det är förvisso inte helt fel att koppla den tunna blå linjen till den tunna röda linjen: militären och polisen har samma historiska bakgrund. Den svenska polisens symbol innehåller fortfarande två korsade »fasces«, symbolen för polisen i det klassiska Rom: spöknippen kring yxor. Symbolen gav namn åt en känd högerextrem rörelse på 1900-talet. Fascismen sitter fortfarande präntad i pannan på varenda polis i båtmössa.
Ett litet tips till polisens PR-avdelning: skippa era fasces. Mussolini är död.
Kanske är det dessa djupauktoritära konnotationer som gör att till och med jag, en medelålders laglydig medborgare, som träffat en del justa poliser och jobbar extra som mentalskötare inom rättspsykiatrin, ändå fortfarande blir lite rädd när jag träffar en polis? Delvis säkert för att det väcker dunkla skuldkänslor: när en polis kastar en intresserad blick på mig blir jag darrig, kanske har det med 70- och 80-talets Kling och Klang att göra (manliga poliser var tvungna att vara minst 175 cm långa och jag är kortvuxen), jag vet inte, det får psykoanalytikerna förklara.
Delvis kanske det skall vara så med den demokratiska statens våldsmonopol: polisen har trots allt skarpladdad pistol, batong, handklovar, pepparspray, de har i princip rätt att omhänderta mig och slänga mig i en cell om de tycker jag ser stirrig ut – vilket jag för övrigt gör om en polis tittar extra länge på mig eller kör upp bakom mig och börjar ställa frågor när jag åker in för att köpa en korv på en bensinstation.
Jag är inte en av ungarna från orten. De har det av allt att döma värre. Men jag hoppas att polismakten har reformerats åtminstone en del sedan jag jag växte upp, då Linköping patrullerades av långa och blonda machopoliser. Så vitt jag vet har den perversa initiationsritualen för aspiranter, då det gick våldsamt till inne i avvisiteringsrummet vid Plattan, upphört. Nuförtiden patrullerar kvinnor, öppet homosexuella, människor med sitt ursprung utanför Sverige på gatorna. Sedan 1990-talet har polismakten aktivt rekryterat kvinnor och personer med »invandrarbakgrund«.
Tyvärr verkar en hel del av dem byta karriär när de väl har gått ut polishögskolan och börjat jobba. Kanske beror det på den berömda »kårandan«. Den som bidrar till att svenska poliser ytterst sällan döms för brott och tjänstefel. Jag är inte alldeles säker på att svenska poliser hade stängts av och åtalats om det varit de som dödat George Floyd. Delvis kanske det hänger ihop med att den svenska poliskåren är så sammansvetsad och inte uppdelad i olika delar som i många andra länder.
Ett exempel kunde vara de tre poliserna som för ett par år sedan mitt i Stockholm med tjugofem skott dödade en man med Downs syndrom och vattenpistol: de friades och fortsatte att jobba. Eller polisen som i oktober 2020 stod åtalad för att ha drivit bordell ihop med sin fru: hon dömdes till tre och ett halvt års fängelse, han friades och kunde fortsätta att arbeta som polis.
Inga sådana tokigheter återges i den »verklighetstrogna« Den tunna blå linjen. Däremot förekommer scener som minner om tidigare, omtyckta realistiska polisteveserier. Varje avsnitt av Den tunna blå linjen innehåller ett morgonmöte med en medveten blinkning till den gamla polisserien Hill Street Blues. Poliserna påminner en lite flamsig svensk gymnasieklass. Den mjuka, lite olyckliga, etiskt och psykologiskt medvetna fadersfiguren, som är yttre befäl, planerar snällt dagen, hyssjar sina poliser och uppmanar killarna att gråta ut hos honom vid behov. Såväl aspiranter som veteraner utgör ett välkvoterat utsnitt av den svenska befolkningen.
Det ser riktigt skojigt ut. Det kunde vara en reklamfilm för polishögskolan. Det kanske det delvis är.
* * *
Min allvarligaste kritik mot Den tunna blå linjen handlar inte så mycket om det som faktiskt händer. Utan om det som inte sägs och visas.
Till att börja med har jag inte sett till några ordningsvakter i serien. Dessa är annars en rätt vanlig del av polisens vardag. Ordningsvakterna utbildas, om nu knappt två veckor kan kallas för utbildning, av polismakten och anställs sedan privat. Yrket infördes under fåfänga protester av riksdagen som ett provisorium i början av 1980-talet. Planen var att avskaffa ordningsvakterna så snart polisbristen åtgärdats. De har istället blivit allt fler, trots att de kritiseras hårt, gång på gång.
Att frågan om de långa svenska häktningstiderna inte tas upp är kanske inte lika konstigt, eftersom serien handlar om poliser i uniform och yttre verksamhet, men den är värd att nämna och upprepa: Europarådet och FN har sedan länge grans-kat och hårt kritiserat de ovanligt långa häktningstiderna med restriktioner som drabbar misstänkta brottslingar i Sverige. Grannländerna i Norden reformerade sina regelverk för 20 år sedan. Sverige gör ingenting trots att landet av tunga internationella institutioner upprepade gånger anklagats för tortyr. Karaktärerna i serien tycks obrydda eller omedvetna.
Skildringen av missbrukare, människor med beroendesjukdomar, är framträdande i serien: en av huvudpersonerna är via sin familj involverad i problemen, på sin fritid umgås poliserna ganska obekymrat med folk de vet begår narkotikabrott, trots att poliser har anmälningsplikt. Här blir jag positivt överraskad. Knarkare har oftast skildrats som smuts i svenska media. Men är det realistiskt?
I en scen försvarar en grupp poliser placeringen av en central för sprutbyten mot uppretade och oroade medborgare. Och ja, boende protesterar ofta i sådana fall. Men vad jag vet har polisen konsekvent vänt sig mot alla former av skademinimerande insatser för människor med beroendeproblem, vare sig det är sprutbyten eller substitutionsprogram. För polisen som helhet verkar nolltoleransen självklar, även om reformer i mänsklig riktning långsamt sker.
Känsliga tittare behöver heller inte förskräckas över starka exempel på den svenska polisens i internationell jämförelse mycket stora makt att kränka individers integritet på svaga misstankar. Det gäller kroppsvisitering, arrestplaceringar utan förklaringar, oändliga förhör. Det kryllar av vittnesmål om sömndeprivering, skrämsel och lögner: om vakthavande som ständigt väcker den omhändertagne genom att tända alla lampor och banka på plåtdörren. Sådant ser vi inget av i teveserien.
Det osynligaste av allt, självaste mammuten i rummet, handlar om den enklaste och svåraste frågan: varför är polisen så ofta avskydd? Under inspelningen i Malmö uppstod enligt skådespelarna flera gånger hotfulla situationer, då folk trodde att skådespelarna var verkliga poliser. SVT försökte vända polishatet till bra PR. Utan att slås av att det kanske vore en intressant vinkel – vadan detta? Men det görs inte ens ett försök att svara på den grundfrågan i serien.
Kanske kan avskyn för poliser förklaras med en kumulativ effekt, sprungen ur mängder av smärre incidenter: varje polishäst som rusat in i en demonstration, varje batongslag och avlossad kula, varje onödigt omhändertagande. Det finns så många olika berättelser och känslor. Vittnesmål om trakasserier utifrån hudfärg och ursprung. Överdrivet våld vid omhändertagande av någon berusad. Okänsliga bemötanden. Och vetskapen hur sällan någon svensk polis själv ställs till svars – vad den än gjort. (Se ovan för exempel).
Men det verkar ändå som ordningsmakten är medveten om sin delvis låga popularitet. Och jobbar på den. Till exempel genom att hjälpa Sveriges Television att göra en dramaserie som visar poliser som människor. Bra människor med ett viktigt jobb.
Även om deras egna fotsoldater saboterar försöket genom inlägg i dissociala medier, som i »slutna« grupper med tusentals medlemmar på Facebook, så märks en tydlig vilja från polismakten i stort att fila på sitt slitna rykte.
I annonser använder polisförbundet slogans som »Vi efterlyser fler hjältar«. Helt i linje med budskapet i Den tunna blå linjen. Reklambyrån liksom teveproducenten skapar idén om välutbildade yrkesmänni-skor som omhändertar vidriga våldtäktsmän och sköter pappersarbetet perfekt, så att förundersökning blir fläckfri och den vidrige slutligen kan bli straffad och inlåst, och offret få återupprättelse.
Samtidigt är en vanlig uppmaning bland utryckningspersonal och andra högriskyrken: »försök inte att spela hjälte«. 2000-talets publik älskar ju som bekant inte bara äkta brott (på tryggt avstånd) utan även superhjältar med mantel. När Den tunna blå linjen skildrar poliser som människor, hävdar den precis som polisreklamen, att även du kan bli hjälte, göra gott, vara behövd, hjälpa de utsatta, bli älskad.
Jag vill ändå pröva att vara försiktigt positiv till Den tunna blå linjen. TT:s Gunnar Rehlin skriver i en recension att den är »ett välkommet bevis på varför public service-tv behövs«. Jag håller delvis med, men inte för att serien skulle vara ett så fantastiskt bra tevedrama.
Utan eftersom jag tror att propaganda kan vara positiv. Offentliga lögner lever, påverkar. Även sin upphovsmyndighet. Påståendet att varje människa föds fri och har oförytterligare rättigheter är förstås en lögn, men den förpliktigar, är med och formar vår fragila demokrati.
Och om nu den svenska polisen skildras som ett folkrepresentativ kollektiv av kämpande välgörare, de utslagnas bästa vän, de papperslösas försvarare och narkomanernas bästa kompisar, kanske en sådan serie, om än orealistisk, kan knuffa verkligheten i en mycket önskvärd riktning.
Carl-Michael Edenborg är idéhistoriker, kulturjournalist och författare, och jobbar ibland extra som mentalskötare inom rättspsykiatrin.
