Sverige har två system för bostäder. Dels den fria marknaden, dels statlig inblandning som regleringar, subventioner och bidrag. Resultatet blir ett monster med två huvuden, som slåss med varandra. Monstrets ena huvud, marknadslogiken, har de senaste årtiondena dominerat. Det har lett till fördjupad segregation och ojämlikhet.
Text: Dominika V Polanska. Illustration: Fabian Göranson.
Sverige har hyllats för den »överordnade modellen« för hyresgäströrelser där Hyresgästföreningen har en roll som förhandlingspart i hyressättningen, en roll som på många sätt är unik internationellt. De senaste tre-fyra årtiondena har vi dock rört oss bort från detta system, visar svenska forskare.
Ett tvehövdat monster
Kritiken har riktats mot de oförenliga logiker som råder. Och mot marknadstänkandets övertag. Antalet hyresrätter har krympt, de har blivit dyrare, och hyresgästers ställning har försvagats. Samtidigt har övergripande stadsplanering försämrats. Ojämlikheten i boendet i Sverige har blivit successivt större i snart 40 år.
Det var kulturgeografen Brett Christophers som först kallade den paradoxala kombinationen nyliberal logik och reglerande inslag i det svenska bostadssystemet för ”monstruös”. Han ser systemets hybridform som starkt bidragande till den ökande socioekonomiska ojämlikheten i landet, och med den ojämlikheten i boendet.
Att samtidigt tillgodose »ett gott boende för alla« och krav på vinst i så kallad
affärsmässighet är inte en lätt uppgift. Den monstruösa karaktären har under de senaste decennierna resulterat i en bostadsbrist som drabbat olika grupper olika hårt. Forskare har varnat för ökande bostadsojämlikhet, och tyvärr fått rätt.
Boformerna vidgar klyftorna
Kritik har även riktats mot den fördjupade segregationen i svenska städer. Allt fler med lägre inkomst koncentreras i det hyrda boendet, medan de med högre inkomster bor i bostadsrätt eller äganderätt. Det har under perioden, med låga räntor och ökande bostadsrättspriser, och stigande hyror, blivit allt mer ekonomiskt förmånligt att bo i bostadrätt jämfört med hyresrätt. De redan rikare får genom bostadssystemet det ännu bättre. Det svenska bostadssystemet har haft en aktiv roll i att öka de socioekonomiska klyftorna i landet.
Och boendesegregationen i Sverige har även en etnisk prägel. Den rumsliga åtskillnaden i städerna sammanfaller med både inkomst och etnicitet. Något förenklat tenderar fattiga med så kallad invandrarbakgrund att bo i bostadsområden där hyresrätter dominerar, i områden där fattigdom och arbetslöshet är som störst, medan välbärgade svenskar i högre utsträckning äger sin bostad i andra delar av staden. Att bo i ett utsatt område innebär även att hälsa, sysselsättning och skolresultat i genomsnitt är sämre än i andra delar av staden. Troligtvis är du även mer trångbodd här.
Statens tillbakadragande
Dagens bostadssituation är ett resultat av politiska beslut. Utvecklingen är skapad av politik och kan förändras med politik. Statsvetaren Bo Bengtsson poängterar i sina arbeten om den svenska bostadspolitiken så har denna i Sverige »främst förverkligats via hyresboendet« där allmännyttan spelat en särskild roll.
Staten kom att spela en central roll i utformningen av bostadspolitiken under 1900-talet – främst under efterkrigstiden och cirka 50 år framåt genom att reglera marknaden, ge finansieringsstöd till byggande och subventionera boendet.
Men det var via marknaden som bostadspolitiken förverkligades: privata bolag byggde bostäder med stöd av staten i form av regelverk, subventioner och frikostiga lån, även om ägandet i ökande grad var kommunalt eller kooperativt liksom bostads-
förmedlingen som verkade i kommunal regi. Den mest aktiva delen av denna bostadspolitiska utveckling skedde alltså med omfattande ekonomiskt stöd av staten, något som kraftigt skurits ner från 1990-talet och framåt.
1990-talet brukar beskrivas som tiden för omfattande avregleringar, ett systemskifte i bostadspolitiken. Men snarare ersättas gamla regler med nya. De nya stödde en marknadisering av bostadssystemet, som kulturgeografen Ståle Holgersen påpekar. Till den nya, marknadsvänliga diskursen hör nedläggningen av Bostadsdepartementet, slopandet av statligt stöd till nybyggnation, samt att bostadsbidragen successivt skurits ner.
Bostadsbidragen har överhuvudtaget inte reflekterat den allmänna löneutvecklingen, något som av Jämlikhetskommissionen påpekats som problematiskt, särskilt i tider då höga boendekostnader förväntas att täckas upp av statliga överföringar, det vill säga att staten går in och täcker en del av boendekostnaden för låginkomsttagare. Statsvetaren Anders Lindbom skriver att de finansiella förändringarna under 1990-talet lett till ökade boendekostnader och att boendet dessutom blivit en statlig »mjölkkossa«, och gått från att vara en utgift för staten till att vara en inkomstkälla. Med andra ord så har vi gått från ett system med generösa ekonomiska stöd av staten till det hyrda boendet till ett system där det överskott som det hyrda boendet skapar inom de kommunala bolagen går raka vägen till kommunkassan. En politisk prioritering som lagt grunden för flera av de problem vi observerar på bostadsmarknaden idag.
Den växande klyftan och ansvarsförskjutningen
Hyresrätterna och då främst allmännyttiga, det vill säga kommunalt ägda, hyresrätter, har i den svenska bostadspolitiken haft en viktig roll i bostadsförsörjningen, jämte bostadsrätter som inledningsvis spelade en viktig social roll, men som efter avregleringen av priser snarare bidragit till ökade bostadspriser, spekulation och att byggandet av hyresrätter inte setts som lika lukrativt som byggandet av bostadsrätter.
Var femte svensk bor idag i bostadsrätt. De som bor i hyresrätt betalar i snitt 3000 kronor mer i månaden för sitt boende än de som äger sin bostad. Vidare har vi ett skattesystem som premierar det ägda boendet med till exempel ränteavdrag för bolån och ROT-avdrag för reparationer och renoveringar, som dessutom gynnar framförallt ägandet i städerna (på grund av den större värdeökningen) och skapar en klyfta mellan stad och landsbygd, och vars utjämnande effekt är bristfälligt enligt Jämlikhetskommissionen.
Denna utveckling har i sin tur fördjupat klyftan mellan det hyrda boendet och det ägda, inklusive bostadsrätten, och fått en tydlig rumslig dimension i våra städer och även bidragit till en klyfta mellan städerna och landsbygden.
Avgörande för den här utvecklingen blev lagändringen som kom 2011 och kallades Allbolagen. Den bestämde att allmännyttan ska agera enligt »affärsmässiga principer«, och att de allmännyttiga hyresnivåerna inte längre ska vara normerande för resten av hyresbeståndet. Lagändringen ledde bland annat till det »tvehövdade monstrets« kontrasterande krav: att tjäna allmänheten och att gå med vinst.
Under de senaste decennierna har det skett en stegvis förskjutning av ansvaret för bostadsförsörjningen. Från staten till kommuner och på senare tid från kommunernas politiker till bostadsbolag, kommersiella aktörer och i slutändan till medborgarna som individer.
När politiken idag gör något blir det riktade punktinsatser, som inte ser till hela systemets dynamik. Bostadspolitiken blir direktiv på kommunal nivå som implementeras av allmännyttiga bostadsbolag, vars vanligaste lösning är att försöka åtgärda sociala problem med fysiska »lyft« av förortsmiljöer eller genom blandade upplåtelseformer för att bryta segregationen i fattiga områden i staden.
Genom att få människor i dessa områden att ombilda sina hyresrätter eller genom att förtäta med bostadsrätter hoppas man på att nya befolkningsgrupper ska bli intresserade av att flytta dit. Få av lösningarna utgår från ett strukturellt perspektiv eller ser boendesegregationen som relationell, och mycket få handlar om att skapa blandning i de segregerade områdena där rika bor.
Hyresgästernas kollektiva motståndskraft har samtidigt urholkats genom förändringar som lägger ansvaret på individen att på egen hand strida mot hyresvärdar som inte sköter sig eller renoverar bort hyresrätter med rimliga hyror. De individer som inte lyckas tillgodogöra sig en bostad på den ordinarie bostadsmarknaden – unga som vill flytta hemifrån, personer som nyligen separerat, ensamstående med barn, nykomlingar utan kötid, kvinnor som vill lämna våldsamma relationer, personer med osäkra arbetskontrakt, fattiga pensionärer eller personer med funktionsvariationer – osynliggörs och/eller skuldbeläggs för sina »misslyckanden«. De blir problemen, inte systemet.
Allt detta samtidigt som bostadsområden som kategoriserats som »utsatta« får möta selektiva, tidsbegränsade och platsbundna åtgärder där dessa områden enligt urbanforskaren Nazem Tahvilzadeh dessutom »pekas ut som syndabockar« för den misslyckade politiken. Fokus flyttas från en misslyckad bostads-, integrations- och välfärdspolitik och strukturella orsaker bakom boendesegregationen över till specifika områden, och befolkningsgrupper, och till och med individer som får skulden för det som egentligen är politikens bakslag.
Från trygghetssatsningar till marknadshyra?
De åtgärder som framförallt Stockholm, men även andra svenska storstäder, tillämpat för att bryta den tilltagande segregationen i förorterna är ombildning av hyresrätt till bostadsrätt (denna upplåtelseform ses som attraktiv för resursstarka hushåll) jämte utförsäljning av allmännyttan som motiverats med nysatsningar på resterande bostadsbestånd. Dessutom förnyelse och »lyft«, inkluderandes omfattande renoveringar av bostäder som riskerar att öka hyresnivåerna markant och tränga bort de allra fattigaste grupperna.
Om vi tycker att bostadsystemets roll ska vara att sörja för goda bostäder till rimlig kostnad för alla, och samtidigt se till att det finns en blandning av upplåtelseformer som inte nödvändigtvis speglar olika gruppers ekonomiska status, så kan vi säga att den svenska versionen inte fungerar särskild bra längre.
Marknadsorienteringen som präglat bostadspolitiken har bidragit till att förstärka segmenteringen mellan upplåtelseformerna och uppdelningen mellan vilka som bor i vilken upplåtelseform. Den har fördjupat ojämlikheten i tillgången till bostäder och förvärrat boendesegregationen – inkomster styr var vi bor i mycket större utsträckning idag än för 30 år sedan.
Dessutom ligger boendekostnaderna i hyresrätt i Sverige på relativt höga nivåer och drabbar de med lägsta inkomster hårdast. De som har svårast att skapa sig ett stabilt hem i dagens Sverige är framförallt de med låga inkomster och bland dessa är unga, nykomlingar, barnfamiljer och äldre särskilt utsatta. Brist på bra boende för dessa grupper skapar en alternativ, ”svart”, marknad för boende, med ännu högre priser och sämre villkor än den ordinarie. De svagaste förlorar dubbelt.
»Säkerhet« och »trygghet« är ofta ledord när fattiga bostadsområden ska »lyftas«. Så istället för att utveckla välfärdspolitiken och försöka utjämna de ekonomiska ojämlikheterna fokuseras insatser på specifika platser, under tidsbegränsade perioder och med fokus på ordning och reda. Det som inte går att råda bot på med marknadslösningar får kontrolleras genom olika säkerhets- och trygghetssatsningar. De som drabbats hårdast är de som fått flytta på sig när de inte längre haft råd att bo kvar i de »lyfta« områdena, och det är även dessa som kommer att drabbas av framtida försök att höja hyrorna.
Marknadshyror i Sverige?
Till exempel utreds idag på riksdagsnivå införandet av marknadshyror i nyproducerade bostäder. Detta skulle medföra risken för kraftiga hyreshöjningar på 30 till 50 procent på många platser i landet. Inom den nyklassiska ekonomiska diskursen är de som inte klarar av att bo kvar »förlorarna« i systemet, samtidigt som fastighetsägarnas vinster vid kraftiga hyreshöjningar ökar. Marknadshyror skulle åter se de redan ekonomiskt svaga som förlorare, ägare av sina egna bostäder som vinnare (deras boende skulle bli mer attraktivt), och de mesta vinnarna är förstås fastighetsägarna.
Hyresgäster mobiliserar
Hyresgästernas organisering har historiskt spelat en viktig roll i utformningen av det svenska bostadssystemet. Hannes Rolf beskriver i sin doktorsavhandling den stridbara svenska hyresgäströrelsens historia. Hans arbete visar hur kampen mellan fastighetsägarnas organiserade intressen och hyresgäströrelsen utspelade sig under det tidiga 1900-talet och vilken betydelse det fick för bland annat utformningen av det unika svenska hyressättningssystemet.
Idag råder det ambivalens inom Hyres-gästföreningen hur de ska bemöta de ovan beskrivna förändringarna i bostadssystemet. Föreningens strävan att behålla sin position som en god och förhandlingsduglig part krockar ibland med politiskt påtryckningsarbete, opinionsbildning och gräsrotsmobilisering.
Det är lokala skillnader i hur denna position balanserats. Hyresgäströrelsen i Göteborgsområdet har haft en framträdande roll i organiseringen av protester mot försämringar i form av utförsäljningar, renovräkningar och hot om marknadshyra. Och det är i Göteborg som staden köpte tillbaka en fastighet som sålts till en privat hyresvärd efter hyresgästernas påtryckningar, och där organisationen Alla ska kunna bo kvar föddes. Det är även från Göteborg som »18 aprilkommittén«, som koordinerat landsomfattande protester mot marknadshyra våren 2021, kommer.
Även forskarsamhället, som beslutsfattarna bara lyssnar till ibland, har skrivit kritiska analyser om utvecklingen och även om vilka lösningar på bostadskrisen som finns, och borde prioriteras. I antologin Bostadsmanifestet (Crush 2021) menar forskare och aktivister att bostaden inte är en marknadsvara utan en rättighet och kräver att hyresgäster och hyresrätt återigen står i centrum för bostadspolitiken, att stadsplaneringen fokuserar på kvalitet och rättvisa samt att ojämlikhet och segregation aktivt bekämpas.
Bostadsmanifestet går bortom problemanalyser, där finns en del förslag på lösningar som lyfter fram statens roll och ansvar, poängterar hyresrättens viktiga funktion och föreslår hyresgästernas stärkta ställning och ökade inflytande. En sak är säker, fortsätter vi att låta marknadshuvudet bestämma över bostadsmonstret så kommer segregation och ojämlikhet i boendet att fortsätta öka i Sverige.
Dominika V Polanska är docent i sociologi och lektor i socialt arbete vid Södertörns högskola och Institutet för bostad- och urbanforskning vid Uppsala universitet. Hennes forskningsintressen omfattar: bostadspolitik, urbana sociala rörelser, husockupationer, informell organisering, icke-traditionella former av civilsamhälleligt engagemang och hyresgästorganisering. Hon leder och medverkar i flera forskningsprojekt finansierade av Formas, forskningsrådet för hållbar utveckling, som undersöker den svenska bostadspolitiken och renoveringars konsekvenser på städer, bostadsområden och individer. Mer information och ett flertal av hennes arbeten går att ta del av på: www.dominikavpolanska.se
