Alf Hornborg om varför de nygamla positivisternas evangelium är falskt – hur uppmuntrande och populärt det än må vara.

Jag har följt den bortgångne hälsoforskaren Hans Roslings uppmaning i boken Factfulness (2018).  Han ville att vi skulle bekanta oss med perspektiv som är diametralt motsatta våra egna. Efter årtionden av ansträngningar att förstå varför världsekonomin är så ojämlik, och varför den driver på miljöproblem och klimatförändringar, har jag nu noggrant satt mig in i hur de så kallade »nya optimisterna« ser på världen. Förutom Rosling är den mest framträdande författaren bland dessa nya optimister psykologiprofessorn Steven Pinker, vars bok Enlightenment Now: The Case for Reason, Science, Humanism and Progress (2018)  vill få oss att förstå att världen blir bättre och bättre. Detta är också Johan Norbergs budskap i boken Progress (2016).

Jag medger att jag från första stund har känt mig misstänksam mot böcker som hyllas av Bill Gates. Han som nyligen var världens rikaste människa beskriver Factfulness som »en av de viktigaste böcker jag någonsin läst«. Pinkers bok utser han till sin absoluta favoritbok. Det kan knappast vara en tillfällighet att böcker som hyllar världssamhällets nuvarande utveckling får beröm av en av dem som tjänar mest på den. Men det vore orättvist att reducera Roslings och Pinkers resonemang till ren ideologi. Låt oss därför börja med sådant som vi är överens om och därefter fokusera på det som de nya optimisterna utelämnar.

Rosling, Pinker och Norberg framhåller att människor över hela världen under de senaste två seklerna har fått bättre hälsa, trygghet, utbildning och levnadsstandard, samtidigt som världsbefolkningen nästan har fyrdubblats. Visst, det är det ingen tvekan om. Pinker övertygar oss också om att det är vetenskap och förnuft som ligger bakom dessa förbättringar. Här är vi helt överens.

Men det finns några stora luckor i de nya optimisternas världsbild. Roslings statistik om världens allt bättre hälsa framställs som de enda fakta vi behöver. Han förordar en pragmatisk blandning av marknad och stat men verkar betrakta en helhetsbild av världsekonomin som överflödig. Trots att han vill att vi ska tänka på hur »systemet« fungerar är den totala frånvaron av samhällsvetenskap iögonfallande. Detta är lika tydligt i hans sätt att återge historiska förändringar som i hans sätt att beskriva ojämlikhet i dagens värld. De flesta av hans historiska diagram börjar med året 1800, alltså efter att världen har formats av sekler av europeisk exploatering, slaveri och erövringskrig. Men kolonialismen nämns över huvud taget inte. Att mäta framsteg i förhållande till en punkt i tiden som för större delen av världen var ett extremt lågvattenmärke är att göra det felaktiga antagandet att genomsnittlig livskvalitet år 1800 kan ses som representativt för mänskligt liv genom hela vår arts förflutna. Om genomsnittliga afrikaner inte skulle ha fått det bättre sedan kolonialismens höjdpunkt så skulle ojämlikheten i världen ha varit ännu mera skandalös – och politiskt provocerande – än den är idag.

Men de nya optimisterna lyckas med konststycket att hylla en extremt ojämlik världsekonomi genom att visa att ojämlikheten inte är fullt så oanständig som den var för två hundra år sedan.

Dessutom kan man tillägga att Roslings återkommande råd till företagare tydligt visar att förbättringarna i köpkraft, hälsa och utbildning i de fattigare delarna av världen är något som även gagnar en global kapitalism på jakt efter nya marknader och pålitlig arbetskraft. Är det verkligen ett tecken på att nyliberalismen vill de fattiga väl?

Ännu mera problematiskt är Roslings sätt att beskriva den globala ojämlikheten idag. Sju miljarder människor avbildas som uppställda i en kö på väg genom fyra »nivåer« som påminner mycket om Walt Rostows  moderniseringsteori från 50-talet. De fyra nivåerna handlar om skillnader i inkomst och levnadsstandard, från extrem fattigdom (mindre än två US-dollar per person och dag) till välstånd (mer än 32 US-dollar per person och dag). En miljard människor har inte ens skor, tre miljarder kan på sin höjd köpa en cykel, två miljarder har lyckats skaffa rinnande vatten, elektricitet, kylskåp och kanske en motorcykel, men bara en av de sju miljarderna har råd att köpa en bil. I Roslings berättelse – liksom i Rostows, Pinkers och Norbergs – är alla människor på väg mot den översta nivån och framsteg är en fråga om att »komma ikapp«, som om ojämlikheten i världen handlar om skillnader i tiden snarare än i rummet.

Det finns i den berättelsen ingen egentlig klyfta mellan rika och fattiga – tydligen bara en illusion som bygger på att vi tänker fel – utan ett kontinuum av sju miljarder människor som alla är på väg åt samma håll. Det underförstådda budskapet är att vi kan hjälpa alla människor nå fram till målet genom att fortsätta att göra det vi har gjort de senaste två hundra åren.

Men vad Rosling bortser ifrån är att de sju figurerna i hans diagram inte bara står i kö utan har relationer till varandra. De är delar i samma globala system, och det systemet präglas av motsättningar och maktrelationer. De låga lönerna på nivå 2 och 3 är vad som gör det möjligt för de som befinner sig på nivå 4 att köpa en bil – och vad som gör det omöjligt för dem på nivå 2 och 3 att göra det. Även om vi inte kan urskilja en enkel klyfta mellan rika och fattiga finns det alldeles tydligt en polarisering mellan de som har mycket pengar och de som har lite, och den polariseringen drivs fram av globaliseringen.  Som länder som Kina har upptäckt är låga löner bra för affärerna. Men åter igen nämns inga ojämnheter i världshandeln. De av oss som har råd att köpa en begagnad bil kommer att fortsätta att betrakta de sex miljarder människor som inte har råd med det som »fattiga«. Klasskillnaderna försvinner inte genom att några av dessa miljarder omdefinieras som »medelinkomsttagare«. Enligt Roslings egen statistik har en majoritet av världens befolkning – fyra miljarder människor – varken tillgång till rinnande vatten, avlopp eller regntäta tak. Förbättringarna när det gäller hälsa och utbildning har inte avskaffat ojämlikheten. Tvärt emot vad Rosling, Pinker och Norberg hävdar har den globala ojämlikheten ökat mellan 1980 och 2016.  Den är en del av den globaliserade marknadens logik snarare än något som marknaden kommer att motverka.

Nej, statistik och »fakta« räcker inte för att förklara världen. Det sätt på vilket siffrorna sammanställs kan förvränga och osynliggöra de underliggande relationerna. De fyra inkomstnivåer som ligger till grund för Roslings statistik är godtyckliga kategorier. Varför dra en gräns mellan de som tjänar 31 dollar och de som tjänar 32 dollar om dagen, samtidigt som »nivå 4« inkluderar alla från de som nätt och jämnt har råd att köpa en begagnad bil till multimiljardärer som Bill Gates? Sådana kategorier hjälper oss inte förstå hur Bill Gates tjänade ihop sin förmögenhet genom att använda sig av lågavlönad arbetskraft runt om i världen.

De nya optimisternas berättelse om mänsklighetens framsteg fungerar som ett försvar för det sätt på vilket världsekonomin fungerar. De vill bemöta den utbredda oron över miljöproblem och missnöjet över ojämlikheten i världen. När Björn Lomborg  för många år sedan med hjälp av statistik försökte övertyga oss att alla världens miljöproblem egentligen var överdrivna kände många att det han sade var ett ideologiskt budskap maskerat som vetenskaplig forskning. På liknande sätt tvekar inte de nya optimisterna att hävda att deras budskap gäller allt ifrån hälsa, fred, utbildning och levnadsstandard till befolkningstillväxt, energi, biologisk mångfald och klimatförändring.  Vi måste nog vara beredda att förstå att de ojämnt fördelade globala förbättringarna i hälsa, trygghet, utbildning och teknik har urholkat vår hållbarhet och biosfärens framtida livskraft. Vår arts ökande kollektiva välstånd år 2017 bör inte förväxlas med sannolikheten för dess överlevnad om två hundra år. Vilken av dessa frågor har högst prioritet för de nya optimisterna? Att fira att några saker har förbättrats under två sekler ger oss inte skäl att anta att helt andra saker kommer att bli bättre i framtiden. Liksom den biologiska evolutionen saknar människans historia en övergripande riktning. Frågan om världen blir bättre kan inte besvaras med ett enkelt ja eller nej.

Att titta på satellitbilder på nattlig belysning är som att titta på de bilder som brukar användas för att illustrera optiska illusioner. En klassisk sådan teckning kan antingen tolkas som en hare eller en fågel. Satellitbilderna kan få oss att se ekonomisk och teknisk tillväxt antingen som ett ymnighetshorn eller som en ansamling av resurser från andra delar av världen. Eftersom framgångsrik miljöpolitik brukar korrelera med tillväxt är det lätt att dra slutsatsen att tillväxt gynnar miljökvalitet. Rosling, Pinker, Norberg och andra nyliberala optimister tänker sig därför att tillväxt och teknikutveckling är bra för miljön, snarare än en destruktiv kraft. Ju högre BNP, desto bättre för miljön. Men tänk om det är precis tvärtom? Tänk om det är just drivkrafterna bakom människans framsteg som samtidigt gör oss så sårbara? En andra titt på satellitbilden kan få oss att reflektera över hur världsmarknaden och den globaliserade tekniken gör det möjligt för rikare länder att förskjuta arbets- och miljöbelastning till fattigare länder. I stället för att skylla biosfärens utarmning på de fattiga kan vi inse att det är de som utför det smutsiga arbetet med att framställa billiga varor för oss att konsumera. »Fakta« är desamma, men tolkningarna diametralt motsatta. Pinker varnar oss för att härleda orsakssammanhang ur en korrelation, men som andra nyliberala ekomodernister ser han teknisk intensifiering – de lysande områdena på satellitbilderna – som nyckeln till global rättvisa och hållbarhet. En av hans optimistiska förutsägelser som genast kan avfärdas är att teknikutvecklingen skulle leda till avmaterialisering – att vi nu kan »göra mer med mindre«. Denna vision motsägs bestämt av en rapport från United Nations Environmental Programme (UNEP) som visar att den ekonomiska tillväxtens materialintensitet i stället har ökat under det senaste årtiondet.

När det gäller hur vi ska undvika dramatiska klimatförändringar är det knappast förvånande att Pinkers främsta förslag är att bygga ut kärnkraften. Den närmast universella tilltron till tekniska framsteg – som illustreras av Pinkers och Norbergs fantasifulla vision om kärnreaktorer som drivs av sitt eget avfall – utgår från ofullständiga insikter om vad modern, globaliserad teknik egentligen är, ur ett globalt perspektiv. Standardberättelsen utgår ifrån att snillrika personer sedan industriella revolutionen har upptäckt nya teknologier för att utvinna energi ur naturen. Men i den berättelsen ingår inte världsekonomins ojämlikhet som en del av förutsättningarna för att utveckla och anamma sådana teknologier.  Investeringarna i ångkraft i 1700- och 1800-talens Storbritannien skulle ha varit omöjliga utan den atlantiska slavhandeln, de koloniala bomullsplantagerna och ansamlingen av kapital i det Brittiska Imperiets kärna. Arbets- och miljöbelastning försköts i stor skala till periferin, vars billiga arbetskraft och mark användes för att producera varor som gjorde köpmän och fabriksägare rika. Eftersom en del av rikedomen investerades i nya maskiner blev de asymmetriska flödena av nedlagd arbetstid och ianspråktagen mark mellan kärna och periferi allt mera ojämna.  Än idag fordras det mycket pengar för att utveckla och anamma ny teknik. Det är inte en tillfällighet att det är de rikare länderna som har kommit längst när det gäller övergången till förnybar energi. 

Det betyder att teknik och energianvändning inte är politiskt neutrala, »naturliga« företeelser utan har samhälleliga fördelningsaspekter som både ekonomer och teknologer brukar bortse ifrån.

Som vi har sett på senare år hänger Europas benägenhet att investera i solpaneler eller etanolbilar till stor del på priset på kinesisk arbetskraft och brasiliansk odlingsmark. Detta är inte att förneka att teknikutveckling har medfört ovärderliga förbättringar av de flesta människors villkor sedan 1700-talet, utan att – tvärt emot de nya optimisterna och ekomodernisterna – hävda att den samtidigt har inneburit svårgripbara kostnader i form av ojämlikhet och miljöförstöring. Modern teknik brukar spara tid och rum för dem som har råd med den, men – och detta gäller även Roslings hyllade tvättmaskin – på bekostnad av människotid och naturutrymme för dem som inte har det. Därmed inte sagt att jag förordar angrepp på maskinerna av det slag som de så kallade ludditerna gjorde sig kända för, utan att vi bör utvidga våra insikter om teknik som en total, socioekologisk företeelse som är lika beroende av relativa marknadspriser som av mänsklig uppfinningsrikedom. Det är att vända Upplysningen mot sig själv genom att fastställa det moderna förnuftets gränser. Det är ju varken rationellt eller upplyst att låta den nyliberala nationalekonomins logik driva på biosfärens utarmning. Även jag är nog ytterst optimist, men i det avseendet att jag hyser förtröstan att det nu förhärskande ekonomiska förnuftet – som innebär att överlämna världens framtid till marknaden – kommer att omvärderas som djupt irrationellt. Det är denna Upplysning vi nu behöver.

Det finns en annan källa till optimism som utgår från den statistik och de diagram som de nya optimisterna presenterar. Att Rosling gratulerar de fem miljarder människorna på nivå 2 och 3 till sina framsteg bekräftar att det går att leva friska, trygga och meningsfulla liv med bara en bråkdel av de inkomster som människor har på nivå 4. När man tänker på de stora ekologiska fotavtryck och koldioxidutsläpp som hör till de överkonsumerande livsstilar som är vanliga på nivå 4 framstår Roslings solskenshistoria plötsligt som ett argument för »nerväxt« (degrowth). Ekologiskt utgör den rikaste miljarden människor ett mycket större problem än den miljard som saknar skor. Men det är ju knappast det budskap vi kan utläsa ur tillväxtentusiaster som Pinker och Norberg.

Pinkers resonemang om politik är tydligt färgade av hans egen nyliberala världsbild. Han för samman kapitalkritik och främlingsfientlighet som vänster- respektive högervarianter av »auktoritär populism«. I själva verket har ju globaliseringen gett upphov till minst tre skilda politiska ideologier: liberaler som hyllar marknaden, socialister som kräver rättvisa och populister som slår vakt om sitt nationella territorium. Det är ovanligt att man som Pinker kategoriserar den revolutionära vänstern tillsammans med högerpopulism, men hans perspektiv är ju egentligen en spegelvänd motsvarighet till vänsterns benägenhet att kategorisera både nyliberaler och populister som »borgerliga« och populisternas kategorisering av socialister och liberaler som »globalister«. I alla tre fall reduceras en tredelad verklighet till en binär polarisering. Men socialister vill utan tvivel lika ogärna som liberaler bli jämförda med högerpopulister, och de flesta nationalister vill nog ta avstånd från både socialister och liberaler. Vad vi kan konstatera är att vänsterns prioritering av rättvisa och solidaritet har svårt att få utrymme i den pågående polariseringen mellan globalister och nationalister. Ur ett socialistiskt perspektiv är globalisering förknippad med ökande orättvisor, medan nationalism för tankarna till högerideologier som traditionellt har rättfärdigat klasskillnader. Medan det politiska landskapet möbleras om blir det därför allt svårare att konfrontera den tilltagande ojämlikheten.

Det är paradoxalt att framtidsoptimister som Pinker och Norberg beklagar sig över den illavarslande framväxten av nationalism och protektionism i vår tid. För Pinker verkar begreppet »liberal« i den moraliska betydelsen att man förespråkar demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter vara synonymt med »liberal« i betydelsen att man förespråkar frihandel. Men det finns inget enkelt samband mellan moral och handelspolitik. När vi tänker på vilket lidande globaliseringen har åsamkat världssamhällets periferi sedan 1800-talet blir det uppenbart vilseledande att hävda att centrala humanistiska värden som den »gyllene regeln« hör ihop med liberal handelspolitik. Lika vilseledande är Pinkers sammanblandning av marxistiskt inspirerad kritisk teori och postmodern samhällsvetenskap. De flesta marxister delar nog i själva verket Pinkers försvar av Upplysningens syn på sanning och förnuft. Men den Upplysning som vi nu bör hoppas på handlar om att genomskåda synen på naturvetenskap som renodlade studier av en fysisk värld åtskild från politik och orättvisor. Det blir nu allt tydligare hur natur och samhälle sammantvinnas i tekniken, till exempel fossil energi och kapitalism. Den illusion som har formats av liberaler från Adam Smith till de nya optimisterna är att marknadshandel och teknik är neutrala företeelser som inte skall betraktas som strategier för exploatering. Med andra ord: att kapitalism inte strider mot centrala humanistiska värderingar. Den övertygelsen är naturligtvis ytterst ideologisk.

---

Alf Hornborg är professor i humanekologi vid Lunds universitet.