För 35 år sedan blev abort helt olagligt i Irland. Nu stundar en folkomröstning om saken.

Av Linnea Dunne

35 år har gått sedan abort blev olagligt i Irland. Undantaget om det »föreligger en verklig och substantiell risk för den gravidas liv«. Nu ska det bli folkomröstning om det åttonde tillägget till Irlands konstitution. De progressiva krafterna har mobiliserat – liksom de konservativa.
Vintern 2018 har varit rekordkall i Irland. En kraftig snöstorm fick landet att stå stilla i fyra dagar. Ingen mat i affärerna, ingen skola, ingen kollektivtrafik. Inget dörrknackande för de som kampanjar på gräsrotsnivå för att få folk att rösta »Ja« till att avskaffa abortlagen. Men efter stormen återupptogs valarbetet. Det våras för Irlands kvinnor.
För 35 år sedan drabbades Irlands kvinnor av något ännu värre än en snöstorm. »Det åttonde tillägget« till konsitutionen infördes. Det innebar att abort blev straffbart – med 14 års fängelse. Sedan dess har tusentals irländska kvinnor varje år rest ut ur landet för abortvård, och nätbaserade organisationer i utlandet säljer i allt större utsträckning så kallade abortpiller, även om många beslagtas i tullen.
Men den 25 maj går irländarna till vallokalerna för att rösta om ifall artikel 40.3.3, det åttonde tillägget till republikens konstitution, ska upphävas. Röstar folket bort artikeln, har regeringen deklarerat att den har för avsikt att avkriminalisera abort och göra ingreppet lagligt upp till 12 veckor, samt därefter vid dödliga fostermissbildningar eller om den gravidas liv eller fysiska eller mentala hälsa är i fara. En lagstiftning mer i linje med större delen  av Europa.
Förslaget lades fram av en parlamentskommitté i januari och har välkomnats av aktivister som aldrig vågat hoppas på en så pass liberal lagstiftning. Väljare som precis vant sig vid tanken på liberalisering är mer skeptiska. De räds en situation med »abortion on demand« – en viktig slogan för den globala kvinnliga frigörelserörelsen på 1960- och 70-talen, men som nu använts med stor framgång av abortmotståndarna på Irland för att få det aktuella förslaget att framstå som extremt.
– Min syster blev gravid när hon var 16 och vi delade rum, berättar Jen Fagan. Jag minns att jag tänkte att jag aldrig skulle klara av det, att hon var så modig som gick igenom det. Det var jättetufft för henne. Jag var 15 och bebisen bodde med oss, och jag hjälpte henne mycket. Det påverkade mig enormt mycket.
Jen Fagan är nu 34 år och tvåbarnsmor. Hon gick på klosterskola som barn och undervisades av nunnor men ifrågasatte nästan allt – trots att båda hennes föräldrar var praktiserande katoliker.  Stora, mörka lockar faller ner över hennes runda glasögon när hon lägger huvudet på sned.
– Nunnorna sa att våra synder lämnade svarta fläckar på våra hjärtan. Det var liksom något som inte stämde för mig. Jag var alltid väldigt logisk av mig, och för mig var det logiskt att folk fattar beslut för sig själva och att det är helt rätt. Ändå var det inte förrän jag fick barn som jag satte ord på det där, och började kalla mig »pro-choice«.

Långt innan dess valde Jen själv att göra en abort. Hon gick sista året i skolan och dejtade en mycket äldre man.
– Han sa att jag fick göra vad jag ville men att han inte tänkte vara involverad och agera pappa, han hade redan barn. Så jag fick berätta för mina föräldrar samma kväll, sa att jag visste vad jag ville göra. Pappa tog med mig till Brixton i London och vi flög hem senare samma dag. Jag var ledsen eftersom jag alltid vetat att jag ville bli mamma. Men samtidigt var det en otrolig lättnad. Jag skulle börja plugga och det var helt fel tillfälle.
Hon sträcker sig för att hjälpa sonen Julian som sitter bredvid. Högst upp på hennes underarm har hon tatuerat in Wonder Woman-symbolen, med »Lyla« i mitten i stora, tjocka versaler. Lyla är hennes nu femåriga dotter.
– Jag minns första gången jag berättade öppet om min abort. Jag fick så många meddelanden från andra som aldrig kunnat prata om det, som varit med om samma sak, och jag kände bara att det här är inte rätt: Varför måste vi resa? Tänk om min dotter behöver det i framtiden, tänk om vi inte har råd?
Genom en Facebookgrupp fick Jen Fagan kontakt med andra aktivister som också var föräldrar, och nu är hon med i ledningsgruppen för en av de gräsrotsorganisationer som driver »Together for Yes«, den nationella kampanjen för ett avskaffa artikel 40.3.3 i folkomröstningen.
–En otroligt positiv och livsbejakande upplevelse, säger hon. Det har varit jätteviktigt med alla berättelser som kommit ut. Folk har nog blivit lite chockade av att alla dessa kvinnor de känner har burit på en stor hemlighet.
Även hälsominister Simon Harris fokuserade på den vanliga kvinnan, grannen, systern, i ett tal tidigare i år då debatten om parlamentskommitténs rapport inleddes. Han räknade upp antalet kvinnor som rest till Storbritannien för abortvård från varje län i Irland under det gångna året. Han pratade om en tystnadskultur, en kultur som vänder ryggen till. Till och med premiärminister Leo Varadkar – hyllad som landets första homosexuella ledare med utländskt påbrå, men ideologiskt nära Margaret Thatcher – vidhöll i sitt tal när han meddelade att en folkomröstning skulle bli av, att Irland måste sluta exportera sina problem och importera sina lösningar. Han pratade om en kollektiv handling av empati och medlidande.

Men så har det inte alltid varit. Bara några knappa veckor tidigare uttryckte Varadkar oro över att fri abort upp till 12 veckor kunde vara ett steg för långt. Politisk vilja att hantera frågan om aborträtt har minst sagt lyst med sin frånvaro – trots regelbundna demonstrationer, inklusive den årliga March for Choice som först hölls 2011 och som samlade fler än 35 000 deltagare förra året.
– Politikerna är hycklare allihop. Det är folket på gatorna som tvingat dem att agera, säger Goretti Horgan. Hon är aktivist och lektor i socialpolitik vid Ulster University i Nordirland och har varit med sedan innan det åttonde tillägget infördes, då hon motarbetade det. Hon sitter på en buss i Derry på väg för att träffa sin dotter, men hon svarar glatt i telefonen och är inte det minsta besvärad av att andra på bussen får ta del av hennes åsikter utan pratar med dämpad ilska om politikernas oförmåga att agera, och med beundran om gräsrotsorganisationernas än mer envisa ovilja att ge upp:
– Allt det vi sa skulle hända efter 1983, hände: det blev nästan total censur; de som försökte åka till England stoppades; kvinnor dog. Nu har vi tvingats resa utomlands för vård i hemlighet i nästan 40 år, och kvinnor har förenats i orättvisan kring att vi faktiskt behöver resa, men att staten också möjliggör det – dubbelmoralen i det. Det kan låta lite gammalmodigt med demonstrationer, men det är ändå det politikerna ser. Det har varit något på gång nästan konstant, olika demonstrationer och möten, och vi har ständigt visat att vi har fått nog.

Aktivisterna har verkligen varit outtröttliga. Inför varje omröstning i parlamentet och varje nytt lagförslag som debatterats har de samlats på Kildare Street i Dublin utanför parlamentsbyggnadens höga, svarta grindar. På internationella kvinnodagen förra året stannade trafiken i huvudstaden helt och hållet då flera tusen strejkade och tog över O’Connell Bridge som förbinder den norra delen med den södra mitt i staden, under banderollen »Strike for Repeal«.
Enligt Goretti Horgan skiljer sig Irland från andra länder med näst intill totalt abortförbud, på grund av en rad rättsfall som uppmärksammat irländarna på de faktiska riskerna med det åttonde tillägget.
Det var det så kallade Fallet X 1992, då en 14-årig flicka som blivit gravid till följd av en våldtäkt var på väg till England med sina föräldrar för att söka abortvård, och Irlands regering, på uppmaning av riksåklagaren, försökte ingripa för att hindra henne att lämna landet. Flickan fick till slut göra resan, efter att hennes advokater hittat stöd i EU-lagstiftning.
Det var Savita Halappanavar som avled av blodförgiftning 2012. Hon hade då nekats vård vid ett bekräftat missfall, eftersom det döende fostrets hjärta fortfarande slog.
Det var Miss Y som 2014 blev tvångsinlagd på sjukhus och tvångsmatad för att flera veckor senare förlösas med kejsarsnitt mot sin vilja. Hon var suicidal efter att ha blivit gravid efter en våldtäkt.
Det var 12-åringen som tvingades resa för abortvård så sent som förra året, vilket abortkliniken rapporterade till myndigheterna i Irland och media fick nys om.

Ett flertal internationella människorättsorgan har uppmanat Irland att se över sin abortlagstiftning, och FN:s människorättskommitté har flera gånger dömt till förmån för kvinnor som stämt den irländska staten för kränkning av deras mänskliga rättigheter på ett antal punkter.
– Att kvinnor höjt sina röster har varit otroligt viktigt, säger Goretti Horgan. Vi har fått ansikten på de som tvingas resa för abortvård. Ingen som har ett hjärta kan säga att de inte borde få vård här hemma. Förut kände vi inte till det här på samma sätt, men nu börjar folk förstå att det handlar om alla kvinnor, vilken kvinna som helst. Det är inte trendiga tonåringar från Dublin det är din mormor, din mamma, din syster.
Att Fallet X sammanträffade med skandalen kring barnmisshandel i kyrkan har också bidragit till ett skifte i opinionen, tror Goretti Horgan. De rapporter och utredningar som följde kring allt från systematiska sexuella övergrepp mot barn till symfyseotomi* på rutin utan samtycke, och tvångsadoption på Magdalenahemmen, har bidragit till ett uppvaknande. Kyrkans auktoritet och trovärdighet har urvattnats på ett sätt som inte skett i andra katolska länder.
– Jag var på konferens i Barcelona förra året och pratade med representanter från Polen, Ungern, Rumänien, Italien och Spanien, berättar Goretti Horgan. Och vi undrade hur det kommer sig att det ser ut så här på Irland. Många kände att mer hälsosamma antiklerikala traditioner har hjälpt kyrkorna att försvara sig på ett sätt som katolska kyrkan på Irland aldrig behövt göra. Här har det aldrig varit någon dissonans mellan kyrkan och staten, så när alla skandaler uppdagades kollapsade kyrkans moraliska auktoritet.
Nu pratar många om en sista strid mot kyrkan efter att preventivmedel legaliserats, gifta kvinnor fått rätt att arbeta, våldtäkt inom äktenskapet blivit olagligt och samkönade äktenskap röstats igenom med en rejäl majoritet. Striden är långt ifrån vunnen, men om man ska lita på opinionsundersökningarna ser det ut att gå vägen den 25 maj.
Vinterns värsta snöfall är förbi, men kalla vindar blåser över ön sent detta år, som en maning att inte ta något för givet. Samma dag som den nationella kampanjen Together for Yes (för att rösta bort åttonde tillägget) lanserades officiellt och parlamentet slutligen röstade för att hålla en folkomröstning kom rapporter om en tredje snöstorm och en vit påsk. Samtidigt får allmänheten veta att antiabortrörelsen har anlitat Kanto, ett politiskt konsultföretag som hjälpte till att driva igenom Brexit, vars grundare tidigare jobbat med Cambridge Analytica. Segern är inte given.
Men snön smälter, sakta men säkert. Snart finns inget kvar ens av de stora högar som samlats på sina håll. De flesta aktivister är överens: vi kan göra det här. Men även när det åttonde tillägget tas bort fortsätter kampen. Att parlamentskommitténs rekommendationer blir verklig lag är ett bästa utfall, men inte ens då tillgodoses alla tänkbara behov. Och lagstiftning är bara ett första steg.
– Jag är rädd att det kan ta väldigt lång tid innan ny lagstiftning går igenom och systemet klarar av allt det här, säger Jen Fagan. Det är också möjligt att regeringen faller för trycket från abortmotståndarna och bara tillåter abort i exceptionella fall. Men vi fortsätter att kämpa för »free, safe, legal« – fri, säker, laglig – abort.
– Jag tror inte att det kommer bli någon jordskredsseger, men jag tror att vi kommer att vinna, fortsätter hon. Vilken befrielse det skulle vara.

---

Linnea Dunne bor i Dublin. Hon har en magisterexamen i politisk kommunikation från Goldsmiths University of London och jobbar som frilansande redaktör, skribent och författare. Hennes debattartiklar har bland annat publicerats i the Guardian, irish Times och irish Independent.