Få partier är så intresserade av kulturpolitiken som Sverigedemokraterna, skriver Göran Sarring. Synar vi deras kultursyn och vad de vill göra med kulturpolitiken blir fascismens mönster tydliga.
Av Göran Sarring
Kulturpolitiken är, för de flesta, ett mycket litet politikområde. När SOM-institutet vid Göteborgs Universitet (som regelbundet undersöker svensk opinion) frågar folk vilka politiska frågor som är viktigast, så är det så få som svarar »kulturpolitik« att det inte ens är mätbart – under en procent av de tillfrågade.
Så insikten om kulturens betydelse är inte särskilt spridd. Men kulturpolitiken har sprängkraft. Den begränsar sig inte till frågor som hur stora subventioner kulturinstitutionerna ska ha, eller om de statliga museerna skall vara entréfria eller inte. Kulturens betydelse är mycket viktigare än så: kulturpolitiken finns med i hela samhällsbygget, inom vård, skola, omsorg, stadsbyggnad. Kulturpolitiken har mycket större betydelse än den knappa procent som den kostar i statens budget. Eller de 2-3 procent som kommunerna och regionerna lägger på den.
Ett parti som har insett kulturpolitikens betydelse är Sverigedemokraterna. I en kulturpolitisk riksdagsmotion skriver SD »kulturen spelar en central roll i politiken och samhällsbygget«.
Det går att hävda att kulturpolitiken utgör själva kärnan i SD:s politik. Säkert är att partiet kommer att fortsätta att satsa medvetet och hårt på kulturpolitiken. I länder som är SD:s förebilder, Polen och Ungern, har regeringspartierna visat hur viktig kulturpolitiken är. Man har bytt ut cheferna för de nationella kulturinstitutionerna, teatrar och museer. Man skaffar undan fria konstnärliga ledare, och tillsätter lydiga nationalister.
Efter att en rad samhällsdebattörer skärskådat och genomskådat SD:s kulturpolitik, så har partiet inte längre någon programskrift som kallas »Kulturpolitiskt program«. De har döpt om det till »Sammanhållningspolitik«. För att få syn på vad SD vill så får man i stället gå till motionerna i Riksdagen, dels de rent kulturpolitiska motionerna, dels budgetmotionerna.
När SD bedriver kulturpolitik, så använder de sig inte av den estetiska definitionen av ordet »kultur«. De talar alltså inte i första hand om litteratur, film, scenkonst, bildkonst, musik och så vidare. De använder sig i stället av en antropologisk definition, där »kultur« syftar bredare, på seder och bruk, traditioner, föreställningar, umgängesvanor. Och här blir det hela lite lurigt, eftersom de i andra sammanhang – till exempel i diskursen om immigration och integration – använder ordet »kultur« i stället för »ras«.
»Ras« är ett tabuord i Europa sedan 1945, vilket extremhögern sent omsider begrep. Sedan ett par årtionden har ordet städats bort i alla sammanhang där i grunden fascistiska partier vill vara rumsrena. Ett citat från SD – läs in ordet »ras« i stället för »kultur«: »Vissa kulturer är bättre än andra på att slå vakt om mänskliga rättigheter, skapa demokrati och materiellt välstånd. Detta gör att dessa kulturer i våra ögon är bättre än de kulturer som inte vill eller förmår skapa goda levnadsvillkor«.
Det här sättet att använda ordet kultur förklarar SD:s stora intresse för begreppet kulturarv. Med sin kulturpolitik vill de skapa en ny »svensk identitet«. I en programskrift har SD skrivit: »I sin allra vidaste mening skulle den svenska kulturen kunna definieras som summan av allt som någonsin tänkts, skrivits, sagts, skapats eller gjorts av personer som tillhör den svenska nationen.« Det här begreppet »som tillhör den svenska nationen« är lurig. Med det menar man inte svensk medborgare, inte född i Sverige, utan man menar någon som omfattar svenska värderingar, svensk moral – åter ett exempel på ideologi hämtad ur en fascistisk-nationalistisk tradition. Och det är i den här idétraditionen som begreppet »sammanhållning« får sin belysning.
I en fascistoid tradition beskrivs drömsamhället som ett samhälle utan konflikter. I både 1920-talets Italien och i 1930-talets Tyskland så var konflikten mellan samhällsklasser det första som skulle bekämpas. Huvudfienden var socialister och fackliga aktivister, de skickades raskt i fångenskap. De som har velat skapa det fascistiska drömsamhället har alltid brukat våld och terror för att nå sina mål. Det »konfliktfria«, korporativa samhället skall skapas med en stor enande vision för ögonen, och den visionen heter Nationen. Den enade och sammanhållna. Klistret heter nationell kultur.
Därför gillar verkligen inte Sverigedemokraterna all kultur. Några konkreta krav från partiet: lägg ner Världskulturmuseet i Göteborg. Lägg ner Unga Klara. Öka stödet till institutioner som kan: »i ökad omfattning bevara och sprida kulturarvet samt levandegöra den traditionella, folkliga svenska kulturen«. Och: »SD:s principiella hållning är att delar av den statliga subventioneringen av samtidskonst och samtidskonstnärer bör bli något mer återhållsam«. I en tidigare budgetmotion har man skrivit om Operan, Dramaten och Riksteatern att om de håller sig till »svenska klassiker«, så kan stödet ökas, men eftersom »uppenbart samhällssplittrande mångkulturalistiska verksamheter ska inte längre få statligt stöd«, så kommer den konstnärliga friheten att strypas. Styrningen uppifrån är inte bara antydd: den är uppenbarligen önskvärd och kommer att införas ifall Sverigedemokraterna får makt över det här politikområdet. Vilket de hett önskar.
Det är tydligt att i SD:s idealsamhälle måste cheferna för våra kulturinstitutioner tillsättas på politiska grunder – som i det gamla Sovjetsamhället, eller i dagens Polen och Ungern. Man vill skrota den etablerade principen om »armlängds avstånd«, principen att politiken inte skall styra det konstnärliga innehållet. Det är på punkter som dessa man ser att SD vill använda kulturens och kulturpolitikens sprängkraft i ett samhälleligt perspektiv.
I ett tidigare sverigedemokratiskt kulturpolitiskt program stod att folkbiblioteken primärt bör rikta sig till svenska medborgare. Utländska medborgare som inte har rätt att vistas i landet skulle kunna nekas tillgång till bibliotekens tjänster, och litteratur på andra språk än svenska bör enbart prioriteras »i utbildningssyften«. När ett antal kulturskribenter pekade på stolligheten ändrade man sig snabbt – »så hade vi inte tänkt«. En testraket.
Partiet vill vidare satsa på en »kulturarvsmiljard« till fornlämningar, kyrkobyggnader, hembygdsföreningar, allt i linje med att konstruera en »svensk identitet«. Till kulturarvet räknar SD också natur- och friluftsliv. I samma anda vill de införa en »kulturkanon«, en lista på tolv verk inom olika konstnärliga områden (efter danskt mönster, sedan Dansk Folkeparti fick stärkt politiskt inflytande).
De vill öka stödet till Kulturrådet för att myndigheten »skall kunna genomföra och samordna arbetet kring en nationell kulturkanon«. Syftet med en kulturkanon är att lyfta fram verk som »skulle kunna anses som särskilt värdefulla eller särskilt betydelsefulla för formandet av den svenska identiteten«. Här syns tydligt vad kärnan i SD:s kulturpolitik består av.
Man vill styra kulturen och använda den som verktyg i riktning mot en genomgripande samhällsomvandling. I en riksdagsmotion heter det att kulturen ska »återupprätta den gemensamma nationella identiteten«. Åter drömmen om ett homogent samhälle utan motsättningar, utan konflikter – den klassiska fascistiska drömmen. Fin, om det inte betydde att bygga om verkligheten efter kartan. De och som inte passar in i SD:s »gemensamma identitet«, vad ska hända med dem? Vi har sett svaret i historia och nutid. Marginalisering, förföljelse, omskolning, exil.
Sverigedemokraterna flörtar med två falanger inom den borgerliga kulturpolitiska diskursen: den kulturkonservativa, som är kvalitetsmedveten och vill bevara traditioner, och som lyfter fram kulturarvet. Men också den nyliberala, som vill minska offentligt stöd både till kulturinstitutioner och till fria konstnärer. De värsta stolligheterna lyfter man bort (inte idéerna, bara formuleringarna) när de blir alltför uppenbara, som fallet med begränsningen av tillgång till folkbiblioteken för icke-svenska medborgare. Syftet är naturligtvis att göra sig samarbetsfähiga, en strategi som verkar lyckosam om man tittar på Moderaternas uppskattande bedömningar av SD på senare tid.
Sverigedemokraterna kommer framöver att fortsätta att lyfta fram kulturpolitiken starkt. Den är inget tungt politikområde för de flesta andra partierna, och det kan komma att bli lockande att bjuda SD på små köttben i utbyte mot röststöd i frågor som man betraktar som viktigare. Köttbenet M kastar åt SD för regeringsstöd kan mycket väl komma att bli just den »betydelslösa« kulturpolitiken.
Det gäller att vara vaksam när propåerna kommer. Även små förändringar kan leda till svåra sår i det som byggts upp under decennier, och som i grunden handlar om yttrandefrihet, om människovärde och om tillgången till kultur för alla som en demokratisk rättighet.
Göran Sarring är kulturentreprenör, teaterregissör och -producent och kulturpolitiskt verksam inom Skådebanan.
