Athena Farrokhzads radikala dikter bär ett pyrande hopp trots rungande revolutionär ilska. En dröm om ett vi vävs fram med vemod, svart humor och skönhet i en ibland befriande pratig och angelägen samling med klangbotten i världslyriken.

Säg inte politisk poesi, sådan slirar lätt och bli plakatpoesi i grova versaler. Trubbig och predikande brukspoesi. Säg poesin som revolutionär handling  i stället. Kanske som ett förarbete? En prolegomenon för den proletära revolutionen? »Poesin har aldrig haft någon chans / att ställa sig utanför historien« skriver Adrianne Rich i dikten som citeras i början av boken. För Farrokhzad uppfordrande ord.
Och poesi är ju något i grunden ändamålsvidrigt i en hyperindividualiserad värld där man ska reduceras till sitt eget varumärke: i Farrokhzads hyllade debutbok Vitsvit (2013) trädde jaget tillbaka och lämnade rum åt en nästan grekisk kör av röster. Det är en strategi, en väg bort från atomiseringen, från sönderdelningen av människor och omvärld till stoft av resurser att bruka. I den nya boken talar »jag« stundom, tar plats eller snarare: är plats att tala från. Ilska, fränhet, ja. Men här ryms ändå innerlighet, ömhet och sorg, som i dikterna om världens döda barn. Om de fallna, utstötta. Om uppbrott, hemlöshet och utanförskapets längtan efter sammanhang. Hon skriver inkännande och gripande om exempelvis diskoteksbranden i Göteborg, om Medelhavets drunknade. »Vi visste inte hur många namn som kunde förlora sina kroppar i samma hus« (Vi var branden).

Radikal kommer som bekant från latinets radix (rot), och i flera av dikterna sätts yxan mot just samhällsträdets ruttna rot. Det är drömmen som är det enda realistiska, människor förenade i dröm. En dröm mot avhumanisering, molluskliberalism och rovkapitalism. Det är drömmen om ett vi, om titelns rörelse. Det finns ett pyrande hopp här, inte vanmakt. Och Farrokhzad är för intelligent för att göra bruksdikt och grå gröt av det. Faran och fallgropen med hennes tillvägagångssätt är naturligtvis en viss pratighet. Samtidigt är det också något befriande med dikt som inte hukar nästan förskrämt kryptiskt i grupper om fyra, fem ord på en blank sida: djur i ljuskäglan. »Säg det du menar / mena det du säger« (Bläck är det skarpaste krutet).
Det ryms en besk humor, som i föregångaren, och likt den är boken en plats med en rikedom av icke tillkämpade ekon och intertextualitet: Göran Palm, Allen Ginsberg, Nelly Sachs, Karin Boye, och fler. Det är med självklarhet dikten ges denna djupare klangbotten, sätts (just) i rörelse i en litterär tradition.

Själv fruktar jag massan. Massan är lätt agiterad, darrar av återhållet och halvt medvetet våld, kan bara lyncha. Fienden (bokens riskkapitalister) blir nebulös, de »bor inte här«. Ett ondskefullt andeväsen. Här finns utrymme för fördjupning. Och jag erinrar mig Fröding, så glasklar i sitt gryende vansinne. »Den gode han är väl ej så god, som själv han tror i sitt övermod. / Den onde han är ej så ond ändå, som själv han tror, när kvalen slå.« Det hade varit fint om dikten lämnat utrymme åt denna ovisshet, inte varit fullt så förvissad om att vara på rätta sidan – den egna skulden, det dunkla stråket av självtvivel. Motrösten inifrån de sataniska kvarnarna. Men det är inte Farrokhzads ärende, och det vore väl som att klaga på tonfallet hos den som försöker väcka en för att berätta att huset står i lågor. Revolutionärsromantik? Kanske. Men oftast tyglad av sorgens arbete.
Och det som dröjer kvar hos mig när jag lägger bort boken är inte de revolutionära dikterna (men är inte all riktig poesi revolutionär?), utan de vemodiga. Ilskan sjunker undan med blodet. Det som dröjer är alla dessa mycket vackra rader, som glimmer i svart sten. »För att det också i grymma tider ska finnas sånger / om annat än grymhet.«

---

Andreas Lundberg är kritiker, litteraturvetare och författare, aktuell med Ofarbar tystnad (Modernista).