Av Maria Robsahm
När jag var mycket yngre än jag är idag hade jag stort intresse för det spanska inbördeskriget. Det utspelades 1936-39 och på många sätt var det en generalrepetition inför det andra världskriget. Över 650 svenskar, mest unga arbetarklassmän, deltog på regeringssidan i den blodiga kampen mot de fascistiska styrkorna. De fascistiska upprorsstyrkorna leddes av generalen Franco fick hjälp och understöd av Hitler och Mussolini.
Dåtidens demokratiska stater i väst hjälpte indirekt Franco genom att inte agera. Regeringssidan hade det stora folkflertalets stöd, men länder som Storbritannien och USA gav dem inte någon officiell militär hjälp. Kanske för att en stark vänsterfront stod bredvid de reguljära republikanska regeringstrupperna. Anarkister, syndikalister och kommunister bildade sina egna väpnade kolonner för att slåss mot fascisterna. Västmakterna fruktade dessa kanske mer än Franco.
Till bilden hör att de stalintrogna kommunisterna förde ett smutsigt krig bakom fronten mot vänsterkrafter Moskva ogillade, trotskister och anarkister. Det fanns löss i den demokratiska fanan. Anarkisterna och anarkosyndikalisterna var starka i Spanien, på vissa håll, som i Katalonien, var de dominerande.
Jag kände en stark sympati för anarkisterna. Deras frihetliga socialism saknades ofta i den rikspolitiska debatten i Sverige. De stod för insikten att demokrati är så mycket mer än ett formellt system för att utse politiska företrädare. Det är en inställning till sina medmänniskor.
En framträdande person i spanska inbördeskriget som jag läste allt om var Buonaventura Durruti. Hans självklara och för tiden mycket ovanliga syn på kvinnor och män var uppfriskande. Det berättades att en anarkistisk vän inte förstod varför Durruti lagade mat och tog hand om sin femåriga dotter när hans fru jobbade. Vännen blev uppläxad:
»Om du tror att en äkta anarkist måste sitta på krogen eller caféet när hans fru arbetar, då har du sannerligen inte fattat mycket.«
Han var min ungdoms politiska idol. Fortfarande är en av få i historien som är det. Jag har tänkt på honom en hel del på senaste tiden när jag har funderat på hur ordet demokrati har urholkats till att bara syfta på den formella modellen för att välja styrelseskick i ett land: parlamentarisk demokrati. Hur vi har rätt att välja företrädare som fattar politiska beslut i en demokratiskt vald församling.
Men demokrati står för så mycket mer än en formell valprocedur – även om det är nog så viktigt. Det är ett nödvändigt, men inte tillräckligt, krav för att ett land ska kallas demokratiskt. Direkt demokrati, med folkomröstningar, som i Schweiz, är en fördjupning av demokratin. Men där rör vi oss fortfarande på styrelseskickets område.
Det behövs annat också. Garanterade mänskliga rättigheter, till exempel. Men framförallt: folk med demokratiskt sinnelag. Som Durruti. En personlig ovilja och motstånd mot hierarkier, även i sociala sammanhang. Det sistnämnda handlar om hierarkier som har varit vanliga i mänsklighetens historia, de relationer som Hegel kallar relationen herre-slav. En är ovanför den andre. Den ene kan bestämma över den andre.
Även om det kan låta märkligt så är den hierarkin också skadlig för den som intar herrens position. Alla vinner på att våra relationer blir mer jämbördiga. Herren i relationen herre-slav tror sig förlora på att hierarkin försvinner – men det är bara ett sken. Om du är herre över någon, kan du aldrig lita på den. Och det finns alltid i sin tur någon över dig. Ett samhälle av order, rädsla och misstro.
