Rödlistade arter, förlorade ekotyper, och en av Sveriges största utsläppare av koldioxid. Men skogsbruket skulle kunna gynna biologisk mångfald och binda kol – om det görs rätt. Abigail Sykes besöker vad som borde bli framtidens skog.

– Det här är pedagogiskt, säger Eva-Lotta Hultén och visar ut genom bilens fönster. Vi åker förbi flera kalhyggen i gränslandet mellan Göteborgs och Kungälvs kommuner. Stora, fula hål i skogen.

Den pedagogiska kontrasten är vårt slutmål: en granplantering där Göteborgs stad nyligen avverkat. Eva-Lotta Hulténs företag Plockhugget har beställt och köpt virket, men med särskilda önskemål om hur avverkningen skulle gå till för att bli så klimatsmart som möjligt.

Vi står i skogsbrynet. Vid en snabb blick syns det knappt att några träd huggits ner här alls. Stubbarna är utspridda mellan andra träd, många, som fått stå kvar. De granar som fällts har valts ut omsorgsfullt för att ge mycket virke samtidigt som luckorna efter dem ger ljus åt unga lövträd. Plockhuggning ger en möjlighet för den skog som finns kvar att återgå till en så naturlig form som möjligt.

– Många jägmästare säger att om det växer gran måste man ta ner allt för att det ska komma andra arter, säger Eva-Lotta Hultén. Men det stämmer inte. Det räcker med små luckor för att det ska komma upp annat. Tanken är att komma hit och avverka vart tionde till femtonde år, och så ska arter som hör hemma här ta sig hit på egen hand.

I det här fallet betyder det förmodligen inte fler granar, utan snarare ek, björk, rönn, tall, oxel och sälg. Ledtrådarna om vad som vill växa här kommer ifrån utkanterna av skogen och området uppe på en bergig kulle. Ytor som aldrig blivit planterade och uppvisar betydligt fler lövträd, även om där också finns en del granar. Men vad som växer upp i luckorna får naturen bestämma.

– Det är roligt med den här avverkningen att den biologiska mångfalden kommer att öka. Det är inte ofta man kan säga det, men det har varit en väldigt artfattig miljö, säger Eva-Lotta Hultén.

Visst växer nästan bara gran här. Men för mitt otränade öga ser skogen vacker ut, nästan John Bauersk. Marken mellan träden är i princip helt täckt av mjuk grön mossa som dämpar fotstegen. Det doftar av blöt skog – en blandning av fuktig ved, mossa och svampar. Så här ser väl en riktig skog ut. Eller?

– Har du växt upp med att skogen ser ut så här uppfattar du det som vackert, förklarar Eva-Lotta Hultén. Du utgår ifrån att det du vuxit upp med är naturligt, och du förstår inte vilka enorma mångfaldsförluster det innebär att skogen ser ut på det här sättet.

– Målet är alltid att den odlade skogen ska likna den naturliga skogen så mycket som möjligt och få utvecklas på sina egna premisser. Vi påstår inte att vi lämnar efter oss helt naturliga skogar, men det är mer naturliga skogar. De viktigaste kraven är att det inte får vara några kalhyggen, gifter, gödsling eller plantering av främmande trädslag.

Fördelarna är många. För enligt Eva-Lotta Hultén stämmer det inte, som skogsindustrin påstår, att intensivodling av skog är det bästa för klimatet och att binda kol:

– Det är inte ett hållbart argument, för merparten av skogen blir papper, som är en kortlivad produkt. Dessutom finns merparten av kolet i marken, och det frigörs när de kalhugger.

Ett av de främsta argumenten mot kal- eller trakthyggesbruk, som det ofta kallas, är dess effekt på den biologiska mångfalden.

– Och mångfalden är inte bara trevlig, den fyller en funktion för skogens förmåga att överleva och producera virke.

Monokulturer som granplantage är nämligen mycket mer känsliga än blandskogar för stormskador, bränder och insekts- och svampangrepp. Problem som alla kommer att öka med klimatförändringarna.

– För skogsägare är det ett tydligt ekonomiskt skäl att ställa om. Monokulturer kommer inte att klara ett förändrat klimat på ett hållbart sätt.

Och det finns fler ekonomiska incitament för skogsägarna. Enligt Timo Pukkala, professor i skogsförvaltningsplanering vid skogshögskolan i Finland, blir hyggesfritt skogsbruk mer lönsamt för skogsägaren ur ett helhetsperspektiv. Förvisso är det dyrare att avverka med plockhuggning, men oftast får ägaren också mer pengar för avverkningen eftersom det är de mest inkomstbringande träden som huggs och det går att avverka en större yta. Dessutom slipper skogsägaren i princip samtliga kostnader för att sköta skogen: köp av plantor, plantering, gödsling och röjning. Och så behåller förstås skogsägaren de flesta av träden för att avverka dem en annan gång.

Det finns förstås också många andra värden i skogen, som rekreation och det arbete som turismföretag utför, som kanske är särskilt viktiga i kommunalt ägda skogar.

– Man måste titta på ekonomin ur ett större perspektiv. Jag ogillar att sätta ekonomiskt värde på till exempel ekosystemtjänster, men när stormar fäller träd över vägar blir det också en kostnad för samhället.

För Eva-Lotta Hultén är drivkraften bakom hennes engagemang högst personlig:

– Jag tycker väldigt mycket om skog och naturliga skogssystem. Det häftigaste som finns är skog där man hittar träd av alla sorter och i alla åldrar, både levande och döda, och där de naturliga processerna får hålla på ostörda av människan. Jag vill se fler sådana skogar i Sverige.

Men varför ser då det svenska skogsbruket ut som det gör? Det handlar inte om maskinparken, för den är densamma i ett naturnära skogsbruk.

– Och det finns inga skogar som inte går att plockhugga även om folk påstår det. När vi berättar hur vi tänker och hur vi jobbar säger många ”det går inte”. Jag tror inte det är illvilja, men det handlar om att dagens skogsbruk är inbyggt i stora system som är väldigt svåra att ställa om.

Sågverken är en stor faktor, menar Eva-Lotta Hultén. De flesta av dem är alldeles för stora för att kunna hantera de små volymer som plockhuggning ofta ger, eller för att hålla isär virke från olika typer av skogsbruk. Däremot finns det inga hinder för att ett sågverk skulle kunna välja att bara ta in virke från plockhuggning, och därmed bara sälja sådant virke, påpekar hon.

Den andra stora faktorn är planeringen. I dag finns det bara några få personer i Sverige med kompetensen att planera en mer avancerad plockhuggning, naturnära eller ekosystembaserad avverkning, och det finns inga svenska utbildningar. Däremot finns det flera kurser för skogsägare i enklare naturnära avverkning (se faktabank).

– Nästan vem som helst med grundläggande kunskaper kan planera en avverkning i en granplantering. Men har du skog med svårare terräng eller som är mer naturlig från början behöver du kunskaper för att göra det på ett bra sätt och inte köra sönder den i onödan.

Framför allt handlar det dock om att frågan är extremt känslig.

– Om skogsägare förstår att de kan få bättre betalt om de väljer ut träd istället för att smälla ner allt – det finns inget intresse från storbolagen för det.

Pappersbruken vill ha stora volymer och är inte intresserade av hur stora träden är – men skogsägare får sämre betalt för små, unga träd, förklarar Eva-Lotta Hultén.

– Ju äldre träden blir, desto mer kan bli sågtimmer. Men inköpare vill bara ha pappersmassa, så de tjänar inte på att skogsägare väntar tills de får bättre betalt för träden.

Många av de privatpersoner som äger skog i Sverige borde nog ta sig tid att tänka igenom skötseln av sin skog ett varv. Är det verkligen bäst att göra som alltid gjort – och som skogsbolagen föreslår?

– De lyssnar när inköpare från skogsbolag kommer och säger att »vi gjorde en plan för den här skogen för 20 år sedan och nu är det dags att hugga, ska inte vi avverka den åt dig?« Många säger ja. Det vore bra om fler valde hur deras skog skulle skötas. Många skulle nog välja att plockhugga men inköparna säger att det inte går.

Eva-Lotta Hultén berättar om en man som hon träffade nyligen som hade haft skog som var mellan 90 och 100 år gammal. Han sa att »vi var tvungna att ta ner den, den var avverkningsmogen«. Detta är en utbredd åsikt, att en hel skog är mogen att ta som ett enda stort äpple. Så är inte fallet.

– Precis som att det inte går att göra annat än att kalhugga. Han var så ledsen att jag hade inte hjärta att säga att det kanske inte var nödvändigt, säger Eva-Lotta Hultén.

Samtidigt har många svenskar dålig koll både på hur en naturlig skog ser ut och på hur svenskt skogsbruk går till, menar Eva-Lotta Hultén. Hon har till exempel mött människor som tror att FSC- och PEFC-märkningarna innebär att virket är hyggesfritt.

Men kanske håller vinden på att vända. Kommuner som Göteborg, Nybro, Södertälje och Falun är helt hyggesfria medan andra kommuner har börjat att testa hyggesfritt på en del av sina skogsmarker.

– För sex år sedan gav jag, Martin Jentzen och Erik Kullgren ut en bok. Då var vi uppgivna. Vi tyckte att det gick åt fel håll och att folk inte fattade. Men på åren sedan dess har det hänt jättemycket.

Skogsstyrelsen har fått i uppdrag att främja och ge rådgivning kring hyggesfritt skogsbruk och stora statliga skogsägare som Fortifikationsverket har fått i uppdrag att öka andelen hyggesfritt.

– Vi skulle kunna vara i början av ett systemskifte. Jag ser att det finns ett stort intresse och även politiskt ökar trycket. Jag är helt övertygad om att det här kommer att hända, frågan är bara om det händer tillräckligt fort för att ha effekt.

Det som krävs för att skynda på förändringen är en större efterfrågan på hållbart skogsbruk från köpare på alla nivåer, enligt Eva-Lotta Hultén. Svenskarna behöver också ställa krav på politiker att verka för ett mer hållbart skogsbruk, och de som jobbar med skog eller äger skog har stor möjlighet att göra skillnad.

– Det vore fint om fler organiserade sig i miljöorganisationer och i skogsfrågor. Vi har så mycket skog i Sverige, skogen är så viktig för vår ekonomi och många gillar att vara i skogen – ändå är kunskapen så låg. Jag tycker att det är konstigt att inte fler blir upprörda över hur skogen skövlas.

Abigail Sykes