Situationen på Gaza var outhärdlig redan före terrordådet och kriget men varför har ingen velat lyssna på demokratiska krafter, varför har Hamas och Netanyahu fått bestämma Gazas öde, frågar sig Isak Gerson.
Av Isak Gerson
Invånarna i Gaza var i en omöjlig situation redan innan krigsförklaringen i oktober. Folket hade då varit under belägring i nästan två decennier, oaktat Israels beslut att militärt lämna området 2005. Fyra av tio invånare på Gazaremsan levde i fattigdom. Var fjärde var arbetslös. Hälften var – och är – under 18. Mer än halva befolkningen levde redan då utan tillgång till sund, näringsrik och daglig mat. Israel kontrollerade en stor del av elförsörjningen, vattnet och maten som kom till Gaza och stängde regelbundet av försörjningen till synes efter eget tycke. Mängder av mediciner saknades eftersom Israel kontrollerade all införsel av mediciner och därmed begränsade tillgången.
Ingen som befinner sig under en sådan belägring klarar av att stanna i status quo. Hela poängen med en sådan kontroll är att situationen ska upplevas som outhärdlig. Men när palestinierna organiserar sig politiskt och protesterar fredligt mot kontrollen, fördöms de och möts ofta av militärt våld.
De terrordåd som Hamas utför riktar sig i väldigt hög grad bara mot civila. Det är inte tänkt att sprida rädsla inom ockupationsmaktens armé. Det är tänkt att sprida rädsla, punkt. Om man läser Hamas partiprogram och granskar hur de styr landet förstår man hur det går ihop. Hamas politik syftar inte till att bygga ett fritt, demokratiskt Palestina. Det syftar till att bygga ett etniskt och religiöst homogent auktoritärt Palestina. Därför kan de inlemma terror mot civila som en metod i sin politik. Syftet är att skapa rädsla, hårdhet, auktoritet.
Denna artikel är låst
Vill du läsa – bli medlem i Ordfront
Är du redan medlem? Logga in på din digitala tidning.