Med stöd från Mussolini och Hitler och Texaco kunde den blodtörstige general Franco krossa den spanska republiken och sina socialistiska fiender. Och han gjorde det grundligt och grymt. Jan-Erik Pettersson har läst historieböckerna som berättar om en tid då Västs demokratier passivt lät fascismen segra och mörda – för att sedan se den starta ett världskrig.

Artikel ur Ordfront magasin litterära nummer (OLM) 2017.

– Ge honom kaffe, mycket kaffe, löd ordern från general Gonzalo Queipo de Llano till de falangistiska milismännen som ringde och ville ha besked angående den infångade spanske författaren Federico García Lorca. Männen visste direkt vad som avsågs och morgonkaffet serverades dagen därpå, i gryningen, 04.45, då Lorca sköts tillsammans med två andra politiska fångar på en ödslig plats utanför Granada. Det var den 19 augusti 1936, för 80 år och några månader sedan.

Dagen efter dådet skroderade mördaren på en av Granadas krogar: »Vi har dödat Lorca och efteråt satte jag två kulor i röven på honom eftersom han var bög.«

Lorca var Spaniens internationellt mest kände moderne poet och dramatiker. Att döda honom var väl ändå riktigt dumt och otaktiskt?

Nej, inte alls. Det var enbart logiskt.

Under det spanska inbördeskriget mördades 200 000 människor. Jag skriver mördades, för i siffran ingår inte de ytterligare 200 000 som dog i striderna, inte heller de som dödades i terrorbombningar, eller gick under i fångläger, eller frös och svalt ihjäl på flykt undan kriget.

Som den brittiske historikern och Spanienexperten Paul Preston skriver: »Det fega mordet på en stor poet vara bara en droppe i en ocean av politiskt slaktande.«

Det märkliga med oss idag är att vi i bästa fall ser droppen, men inte oceanen.

Vad är det för en konstig hand? undrar unga människor när de idag upptäcker minnes-
märket La Mano på Söders höjder i Stockholm. Det där med Spanien, internationella brigaderna, Hemingway, Orwell, Guernica – det är väl en typisk kulturmansgrej? undrar någon.

De flesta kan identifiera »satans mödare« som ett uttryck av Olof Palme, men få vet idag vem eller vilka som avsågs.

Forum för levande historia, som är en svensk myndighet under kulturdepartementet med syfte att sprida kunskap om Förintelsen och kommunismens brott och arbeta för demokrati och människors lika värde med hjälp av lärdomar från historien, har en sida om spanska inbördeskriget där det slås fast att kriget »… ofta omtalas som en tysk ’generalrepetition’ inför andra världskriget. Det blev en möjlighet för Hitler och den tyska krigsmakten att pröva flygvapnets styrka. Luftwaffe gav understöd till Francos arméer och utförde terrorbombningar mot civila mål. Mest känd är tyskarnas bombning av den spanska staden Guernica den 26 april 1937, med stora förluster av civila människoliv.«

Sajtens framställning är besynnerlig. Den lyckas undvika att ens nämna kärnpunkterna – att det handlade om ett militärt uppror mot en laglig och demokratisk regering, att upprorsgeneralerna tog makten genom terror och massmord, att de demokratiska staterna i Väst vägrade att komma till Republikens undsättning och att de därigenom banade väg för världskriget och Förintelsen.

Det spanska inbördeskriget var de facto 1900-talets största massdödande i västvärlden, utanför de båda världskrigen. Och general Francos maktövertagande var brutalare än både Hitlers och Mussolinis.

Historikern Paul Preston har med enorm detaljrikedom dokumenterat detta i sitt verk The Spanish Holocaust. Det är inte en bok om inbördeskrigets historia (Preston har skrivit en sådan också) utan just om mördandet, övergreppen, människoföraktet. Det är 500 sidor nästan outhärdlig läsning. Preston har valt en kontroversiell titel, men högst medvetet, för att rikta ljuset mot något som sällan har diskuterats medierna eller beaktats av forskningen – att själva grunden för de spanska nationalisternas agerande var ett systematiskt utrotningskrig mot alla som stod i vägen för deras seger och deras stat. Antalet offer räknas till 150 000. Diverse företeelser kan betecknas som fascism, men detta är fascismens sanna ansikte, det som så ofta är dolt idag.

Francos och hans anhängare däremot dolde inte sina avsikter. »Det är nödvändigt att sprida terror … Vi måste utan skrupler och tvekan utplåna alla dem som inte tänker som vi«, slog upprorsgeneralen Emilio Mola fast. Och i en hemlig dagorder uppmanade han till »extremt våld« för att chocka och paralysera vänsteranhängarna. I annan beordrade han omedelbar arkebusering av alla officerare som vägrade att delta i kuppen.

Spanska inbördeskriget var ingen inhemsk spansk tragedi, ett plötsligt utbrott av brutaliteter, utövade av två lika goda kålsupare. Paul Preston fastslår att medan nationalisternas övergrepp var noga planerade, systematiska och kallblodigt utförda var repressionen i den republikanska zonen med cirka 50 000 döda (som han också noga dokumenterar) »spontan, hetblodig och reaktiv«. Det var årtiondens, ja århundradens plågor och dova bitterhet bland de fattiga utpinade, piskade, våldtagna bönderna och arbetarna som slog ut i ohämmat våld mot jordägarna och deras försvarare bland präster och reaktionära politiker och som tilltog när nationalistsidans mördande blev känt.

Spanska solkusten har länge varit ett av våra allra populäraste semestermål. Att idag föreställa sig hur det såg ut för 80 år sedan är nästan omöjligt: Torremolinos ett koncentrationsläger. Döda kroppar strödda i den stekande hettan på Sevillas gator. Vägen från Malaga österut, mot Almería, fylld av hundra tusen civila på desperat flykt undan nationalisttrupperna, allt medan italienska krigsskepp följde med ute till havs och besköt de obeväpnade flyende med sina kanoner. Vägen snart beströdd med kroppar. Nyfödda som sågs dia sina döda mödrar, barn som förlorat sina föräldrar irrande omkring, gråtande.

Liknande och ännu värre flyktingscener ska sedan utspela sig i slutet av kriget när
450 000 människor, efter att Barcelona fallit, flyr mot Frankrike i bitande januarikyla, där de först inte blir insläppta, förstås. Ja, vid närmare eftertanke känner vi igen en hel del.

I Badajoz vid gränsen till Portugal, under den av Franco ledda så kallade Dödskolonnens marsch från Sevilla till Madrid, samlades de vänsteranhängare man kunde få tag på ihop och fördes i grupper in på stadens tjurfäktningsarena där kulsprutor var monterade på läktarna. Det finns mycket mer blod än man tror i 1 800 kroppar, konstaterade en åskådare.

Liknande scener upprepades i stad efter stad.

Viva la muerte, leve döden, löd stridsropet från den spanska främlingslegionen, stationerad i Marocko.

När kriget började förflyttades denna trupp ombord på tyska plan med hjälp av historiens första militära luftbro över till Spanien. De ledande upprorsgeneralerna var nästan alla så kallade africanistas, militärer som vunnit sina sporrar i det nordafrikanska spanska kolonialväldet och odlat fram sina militära instinkter genom blodiga massakrer på upproriska stamfolk.

»Exemplarisk terror« var vad man fått lära sig och nu fick tillämpa på hemmaplan. För, som Preston påpekar, så såg de ledande generalerna i upproret – Franco, Mola, Queipo de Llano – på den spanska arbetarklassen, och i synnerhet lantarbetarna i Andalusien, på samma sätt som man såg på de upproriska stamfolken i kolonierna – som en lägre stående ras.

Grymheten var en del av Francosidans propaganda, som när nationalisterna återinförde den barbariska avrättningsmetoden garrottering – strypband. När de i andra länder anklagades för bestialiteter och övergrepp förnekade de det alltid – kategoriskt. Har någon avrättats har det skett enligt lag. Förvånansvärt ofta blev de trodda.

Hänsynslösheten var också verbal. En våldsam hatpropaganda från den yttersta högern – i tidningar, böcker och radiosändningar – föregick kriget. Propagandan var centrerad kring föreställningen om en sammansvärjning, eller som man sade conturbenio (smutsigt samlag), mellan judarna, frimurarna, och kommunisterna. En egendomlighet här var att det just i Spanien vid den här tiden fanns så påfallande få judar och även påfallande få kommunister. Men det hindrade inte högerns anhängare från att hävda att den ökända Sions vises protokoll var en väldokumenterad faktasamling, liksom att kommunisterna, socialisterna och
judarna bara var grenar på samma träd. Alla, från diverse högerskribenter till Franco till ärkebiskopen, fortsatte att upprepa detta i åratal.

Tyskland satte in 19 000 soldater, 200 tanks, 600 stridsplan, och allra vikigast, elitstyrkan Legion Condor med sina hypermoderna Messerschmitt-plan, sina tunga Heinkelbombare och sina fruktade Stukabombare – alla använda för första gången i spanska inbördeskriget. Mussolini bidrog med 80 000 man, 800 plan, 150 tanks, 1 800 artilleripjäser, och flera hundratusen gevär och kulsprutor. Det finns inte en chans att Franco skulle ha kunnat vinna kriget utan detta tunga stöd från de båda fascistiska stormakterna.

För 1930-talets vänster i Europa – liksom för USA:s – var Spaniens öde en stor fråga, ja ingen var större än den. Och därför bildades också de internationella brigaderna av frivilliga som ville försvara Republiken. Många var medlemmar i kommunistiska partier, vilka var underställda Komintern som leddes av Sovjetunionen, där just under dessa år den stora terrorn inleddes. Men det var ingen partiorder att åka till Spanien. De som gjorde det var mest vanliga arbetare som, oavsett om de var kommunister eller tillhörde andra
politiska grupperingar, reagerade med vrede på sina egna länders val att inte hjälpa Republiken och som just för att de var arbetare hatade fascismen mer än något annat. Och som Adam Hochschild skriver i sin nyligen utgivna bok Spain In Our Hearts, så var ungefär hälften av de amerikanska brigadisterna judar.
De visste vad de slogs emot. Och vad som skulle hända om Franco med hjälp av Tyskland och Italien segrade. Inom 1930-talets vänster var det närmast ett axiom att det var i Spanien som framtiden avgjordes. Där fanns den verkliga, den stora chansen att stoppa fascismens framryckning. Idag är detta en ickefråga. Men tänk om de hade rätt.

Sett ur dagens politiska perspektiv, som ju i allt större utsträckning handlar om motsättningen mellan »eliterna« och »populisterna«, så måste det sägas att Franco var ytterst framgångsrik när det gällde att ena landets elitgrupper – militären, kyrkan, godsägarna, storföretagarna, rojalisterna, parlamentshögern. Detta var säkert också en viktig förklaring till att västdemokratierna backade undan från att hjälpa Republiken. Överallt i västvärlden fanns rika och starka påtryckningsgrupper som motsatte sig ett stöd till den »populistiska« regeringen. Samtidigt som det förklarades vara ett brott att kämpa för Republiken – frivilliga försvarare av den lagliga regeringen hotades med fängelsestraff, också i Sverige, och jagades, i vissa fall till döds, av beväpnade franska gränsstyrkor när de försökte ta sig in i Spanien – så gavs ett direkt, fysiskt, fast förstås inofficiellt, stöd till Francosidan från ett av världens största och mäktigaste företag.

Adam Hochschild berättar i sin bok den märkliga historien om hur oljebolaget Texaco, och dess norskfödde chef Torkild Rieber, säkrade segern åt Franco. Nationalistsidans desperata behov av löpande oljeleveranser kunde inte fyllas av vare sig Tyskland eller Italien. Nationalisterna hade inte heller pengar för att köpa tillräckligt med olja på den internationella marknaden – det hade däremot Republiken som satt på hela den spanska guldreserven. Här kom Rieber, vars entusiasm för fascister var välkänd, till Francos undsättning. Inte nog med att han lovade leverera all olja som Franco ville ha, Texaco gav nationalisterna en obegränsad kredit, vilket i sig var ett brott mot amerikansk lag – och inte nog med det, man fakturerade noll för själva transporten. Och inte nog med det, Texaco fungerade som underrättelsetjänst åt Franco genom rapportera om alla oljeleveranser som gick sjövägen till regeringssidan.

Med sådana vänner kan man lugnt strunta i eventuella fiender bland kulturfolk och politiska aktivister.

Många trodde förstås att Franco och hans närmaste skulle tvingas avgå och ställas inför rätta för brott mot mänskligheten efter kriget, som andra fascistiska förbrytare. Så skedde inte alls. I stället blev Francospanien en viktig kugge i den västliga alliansen, visserligen medlem av Nato först efter Francos död, men redan 1953 mottagare av ett omfattande militärt stöd från USA. Francos agerande blev, för att använda ett modernt uttryck, normaliserat.

Genom att visa sig lugn, kallblodig och hänsynslös och aldrig medge några misstag visade man sin medfödda överlägsenhet – och till slut skulle omgivningen få acceptera den. Det var en grundtanke hos de spanska fascisterna. Man kunde döda en kulturpersonlighet som Lorca och komma undan med det – bara man inte bad om ursäkt för det. De som själva gjort militärt uppror kunde låta avrätta en demokratiskt vald regeringschef som Kataloniens Lluís Companys enligt brottsrubriceringen militärt uppror. Även detta skulle man komma undan med.

Paul Preston kallar nationalisternas maktövertagande för »en investering i terror«.

Det värsta är att det var en investering som betalade sig.

________________________________________________________________________________

Jan-Erik Pettersson är frilansjournalist och återkommande skribent i Ordfront magasin.