Daniel Berg ger sig på den bedövande konsensus som uppstått kring energi, omställning och inflation. Och finner en utväg.
Av Daniel Berg
Konsenus råder: 2022 var energikrisens år. Brist och stigande energipriser drev på en allmän inflation och gjorde det aldrig så uppenbart att vi behöver en ny historisk energiövergång. Både militäristisk höger som klimatkramande vänster i större delen av den industrialiserade världen enas om denna bild. Det gör att all möjlig politik formuleras ungefär såhär:
–Det är energikris, då är det rätt med extraordinära stödåtgärder som går stick i stäv med ekonomisk doktrin om pris-
signaler på fria marknader och eget ansvar för vinst och förlust.
–Människans påverkan på sin omgivning galopperar, måste åtgärdas omedelbart. Härför måste alla människor gemensamt dela på ansvaret att få till energiövergången med massiva investeringar i förnybara energislag.
– Ingen tjänar på inflation, därför måste också alla tillsammans hindra uppkomsten av en kostnads- och lönespiral.
Men, säger då skeptikern (jag). Det finns ofta anledning att granska just de berättelser alla tycks vara mest överens om. Låt oss ta dem en i taget:
ENERGIKRISEN
2022 hade världen ändå inte ont om primärenergi till elförbrukning. Analyser av året säger att elförbrukningen höll den långvariga trenden med global ökning på 3 procent. Förnybara energikällor stod för nästan hela ökningen, även om fossila bränslen också ökade en smula. USA:s elkonsumtion 2022 antogs av landets energimyndighet EIA slå rekord.
Även om Energimyndigheten ännu inte har färdiga siffror för Sveriges förbrukning för 2022 och elpriserna tidvis var oerhört mycket högre än tidigare år, så kan begreppet »kris« behöva sättas in kontexten
»totalproduktion över längre tid«. I senaste rapporten Energiläget 2022 visar myndigheten att installerad elproduktionskapacitet ökat under hela 2000-talet – och ökade kraftigt 2021.
Det första som blir synligt om man synar påståendet »energikris 2022« är att det inte rådde brist på energi i någon absolut eller historisk mening. Om det var en kris, var det en relativ kostnadskris.
Löften om stöd i denna kostnadskris vann valet i Sverige 2022. Dessa inriktades på att göra det möjligt att hålla uppe el- och fossilbränslekonsumtionen – vilket tycktes rimligt om vi går med på att 2022 var energikrisens år. Men förlorar i bärighet om man ser närmare på särskilt tre grupper:
»Energikrisen 2022« handlade till att börja med förstås inte om den permanenta och absoluta energibristen för hälften av världens befolkning, däribland de fler än fyra miljarder människor som bor i oplanerade urbana områden i fattiga delar av världen som Mike Davis skriver om i Planet of Slums (2005).
Men det betyder inte att inte fattiga drabbades. Det gjorde de, indirekt. Den tillfälliga och relativa energibristen för vissa konsumenter och producenter i den rika världen, vars förmåga att kompensera för sin relativa energibrist genom köp av primärenergi på världsmarknaderna ökar med stödåtgärderna, förvärrar den absoluta krisen för de med permanent och absolut brist. Europas globala gasrush 2022 gjorde inte bara Qatar till Tysklands bästa vän och USA:s frackingindustri till årets guldgosse, det försköt också kostnadskrisen till de fattiga ländernas jordbruk som är beroende av fossilgasbaserade gödningsmedel.
För två grupper i den rika världen innebar 2022 dock ingen energikris alls.
Till att börja med har vi de som tagit den globala energikrisen på allvar. De som valt att cykla, inte flyga, bo smått och energieffektivt i hyresrätt i tätort, som valt att riskera sina besparingar i vindkraft, solkraft och energibesparande tekniker i alla delar av produktions- och distributions-
kedjorna, samt äta ekologiskt … Den gruppen blev förstås de facto minimalt påverkade av bristen på fossila bränslen och insatsvaror i industriellt jordbruk.
För denna grupp var 2022 den direkta motsatsen till kris, det var belöningen! Eller borde ha varit. Den där som kapitalismen lovar de som vågar. Profiten som går till avantgardet, trail blazers: innovatörer och entreprenörer. De som dagligen hyllas av liberala ekonomer och politiker världen över som dess kapitalismens cutting edge.
Massivt ekonomiskt statsstöd till exakt motsatt beteende får detta snack om att påverka med konsumentval eka rätt tomt – och försvagar rejält framtida incitament för folk att besvära sig med att ställa om sitt liv. Kör på som vanligt med storenergikonsumtion – staten har din rygg, klimatkrossare!
För de miljardärer som poppat upp som flugsvampar ur skatteparadisen de senaste årtiondena var inte heller energikostnadsökningen värd att kalla kris. Miljardärsvampinfektionen är en global pandemi, men Sveriges utbrott är i topp: »Sveriges dollarmiljardärer kunde 2020 se sina samlade tillgångar stiga i värde till 1500 miljarder dollar eller nästan 30 procent av BNP, en siffra slagen bara av oligarkernas Ryssland…« skriver Andreas Cervenka i Girig-Sverige (2022).
Enligt flera nya studier är de superrikas miljöavtryck så extrema att politiska insatser mot denna grupp om några tusen individer blir lika verkansfulla som de som riktas mot 90 procent av världens befolkning. Enligt den av Thomas Piketty ledda Climate Inequality Report 2023 är nu ojämlikheten i utsläpp större inom olika länders inkomstgrupper än mellan länder. Oxfams uppskattningar säger att de allra rikaste investerar i dubbelt så förorenande industrier som genomsnittet för börsnoterade storföretag, och har en konsumtion som är tusentals gånger så förorenande som vanliga medborgare i rika länder. Tusentals.
Denna klass tar helikopter från yachten till flygplatsen varifrån de tar sitt privatflyg tio mil mellan två städer med tågförbindelse berörs lika lite av kostnadskrisen som av stöden till storkonsumenter el och bensin. Vad som belyses i begreppet »energikris« utifrån denna grupp är istället bristen på ökade skatter som del i krishanteringen.
Kapitalägare av denna dignitet har vanligen lägre skatt på sina inkomster än lönearbetare (ofta ingen). Med flygbränsle fortfarande obeskattat i hela EU så blir kostnadsökningen för just denna grupps typiska energikonsumtion oavsett frånfall av rysk olja bara ett marginalfel i årsredovisningen. Piketty-gruppen menar att skattereformer i de rika länderna är helt avgörande för att lyckas med en klimatomställning. Oxfam har beräknat att en förmögenhetsskatt på världens superrika skulle inbringa 1,4 biljoner dollar per år, 1400 miljarder: 14 biljoner kronor.
Som jämförelse så uppgår stöden i USA:s största klimatsatsning från sommaren 2022, IRA (Inflation Reduction Act) till något under 400 miljarder dollar – på tio år.
De svenska stöden under energikrisens år 2022 och USA:s satsning IRA följer precis samma mönster: »Energikrisen« ska på sikt lösas med stöd och massiva nya investeringar i grön energiproduktion – men tillfälligt och för att få igenom denna politik behöver stöd till de gamla fossila energisystemen bestå och tillfälligt öka.
En granskning av IRA visar hur nya federala landområden ska öppnas för utvinning av fossila bränslen, medan stora satsningar görs för att möjliggöra fortsatt användning av fossila bränslen genom outvecklade tekniker som koldioxidinfångst, Carbon Capture and Storage. Detta mönster ger anledning att granska nästa konsensuspunkt i »energikrisens« diskurs. Den om energiövergång.
ENERGIÖVERGÅNGAR
När forskare som Vaclav Smil eller Astrid Kander beskriver energiövergångar i modern tid, så som när vi gick från ved till stenkol under den första industriella revolutionen, eller när vi gick från stenkol till olja och elektricitet under 1900-talet, så syftar de inte på en ersättning. Utan bara på en relativ förskjutning i betydelse mellan energikällorna.
De menar inte att man slutar använda, eller ens minskar användningen av den tidigare energikällan. Tvärtom beskrivs en fortsatt ökning i användningen av de äldre energibärarna som en återkommande del i dessa energiövergångar. Man kan faktiskt ifrågasätta begreppet »energiövergångar« i modern tid, och istället föreslå »energitillskott« som ett mer precist begrepp för att beskriva det som den energihistoriska forskningen kartlagt.
För vissa energibärare sker för vissa områden verkligen en »övergång« i historien. Astrid Kander beskriver exempelvis i boken Power to the People: Energy in Europe over the last Five Centuries (2013) hur Europas användning av stenkol sjunker kraftigt mellan 1973 och 2006 medan användningen av olja fortsätter att öka.
Men dessa »egentliga övergångar« sker oftast på lokal eller nationell nivå. Regionalt omfattande övergångar så som den i Europa bort från kol är sällsynta, och ser man globalt har de aldrig inträffat. För världssystemet som helhet har varje »energiövergång« sedan den tidigmoderna tiden snarare varit ett »energitillskott«.
Om vi ser på »energikrisen 2022« med detta historiska mönster i bakhuvudet bör en skepsis inställa sig. Borde inte det mest sannolika vara att vi inte byter energikällor, utan också denna gång snarare får en utökning av energisystemet? Är det inte logiskt att åtminstone inte förvänta sig en automatisk övergång från massiva stöd till en ny energisektor?
Här kommer vi till nästa punkt att granska på konsensuslistan för 2022. Att inflationen ökar på grund av ökade energipriser. Och att höjda räntor är sättet att bekämpa denna inflation. »Alla« ska ju ta ansvar för situationen. Alla svenskar – och till och med alla människor globalt. Men samtidigt ska finanspolitiken … expandera? Med såväl elstöd och stöd till »energiomställning« (läs: expansion). Något är mycket skumt här.
SMUTSIG OCH REN INFLATION: ETT FÖRSLAG
Konflikten som finns dold i konsenusbilden av energikrisen handlar om inflationen. Behovet av stöd till gamla energisystem och investeringar i nya kräver att finanspolitiken expanderar. Expansionsvägarna är idag få.
Att öka beskattningen av de rika generellt har gjorts politiskt omöjligt, liksom att beskatta den fossilbränsledrivna delen av ekonomin. Det är inte lika omöjligt att öka beskattningen av de redan fattiga och klimatsmarta – här kan en del bidrag och stöd dras in. Men det räcker inte. Finanspolitiken kräver skuldfinansiering. Den finansiella expansionen ökar priserna i ekonomin genom en ökad efterfrågan, lånefinansieringen driver upp räntorna: tillsammans driver det upp inflationen. Och centralbankerna höjer räntorna i en förutsägbar katt och råtta-lek.
Vi får en ekonomisk politik som slåss mot sig själv. Orsaken ligger i hur de bärande begreppen används samt i hur vi idag beräknar inflation. Det är när vi fogar detta sista led till vår kritik som vi kan skönja en väg ut ur dess politiskt förlamande och ekologiskt förintande grepp.
Dagens inflationsberäkningar utgår från en ensam, egoistisk och kortsiktig konsuments perspektiv på varors värde. Social hänsyn, dåligt samvete över långsiktigt negativa effekter för miljön eller besvikelse över varors snabba värdeförlust antas inte spela någon roll för konsumenten. Detta får effekten att konsumtionen av varor från det fossilbränsleindustriella komplexet anses lika inflationsdrivande som varor utan stor negativ miljöpåverkan.
Om inflationsberäkningarna styrdes om till att utgå från ett mer socialt och miljömässigt hänsynstagande kundperspektiv skulle investeringarna och stöden vid framtida kriser börja att kraftigt divergera mellan fossilt och förnybart. De som gick till det förnyelsebara och hållbara skulle inte driva inflationen. De till det fossila skulle automatiskt uppträda för politiker och ekonomer som destabiliserande och kontraproduktiva (som de ju är i verkligheten).
Vi skulle få en ekonomi som styrde mot en värld vi vill ha, istället för bort från den.
Daniel Berg är doktor i ekonomisk historia. Tillsammans med Rasmus Fleischer ger han senare i vår ut boken Varors värde på Daidalos. Där utreds betydelsen av kvalitetsjusteringar vid beräkningar av KPI i de riktningar som skisseras i artikeln i detalj.
KÄLLOR:
EMBER, Global Electricity Mid-Year Insights. Oktober 2022
(Oxfam, Carbon Billionaires: The investment emissions of the world’s richest people, 2022)
(The Climate and Community Project, Inflation Reduction Att: The Good, The Bad, The Ugly, 2022).
Malanima, Paolo, WEC World Energy Consumption. A Database 1820-2020
