Istället för att skriva på mitt långsamt havererande romanprojekt scrollar jag medieflöden. Klickar mig förbi ragebaits från the usual suspects, förbi en obalanserad tönt i skottsäker väst som rasar mot drag och en nyliberal besserwisser som ordinerar gröt åt fattiga barn. Fastnar i en hyllningsintervju med »medievärldens mest omtalade systrar« Hanna Widell och Amanda Schulman, som jag likt den boomer jag är inte känner till något om. Dessa framgångsrika poddare, entreprenörer och mångmiljonärer berättar att de lever i skräck: katastrofen väntar runt hörnet, pengarna kan när som helst ta slut och några feta katter är de verkligen inte! Också detta är ju också ett slags ragebait, skickligt vässat av journalisten Patrik Lundberg, för att kittla och provocera DN:s premiumläsare sådär lite lagom. Skummar texten men blir inte arg, systrarna ger ett sympatiskt intryck, däremot fascinerad över att de ser sig som underdogs, rebeller och outsiders, som närmast ovälkomna gäster i en värld de närsomhelst kan kastas ut ur. Det vore enkelt att raljera om medieelitens rädsla för att falla men känslan är förstås verklig. På ett plan gäller den alla, allt är ju till låns – barnen, kärleken, vännerna, pengarna, hälsan, arbetet och den eventuella framgången; detta är människans villkor. På ett annat plan är det helt bisarrt att vi har ett etablissemang som identifierar sig som underdogs och outsiders. Att också de som har i överflöd, kanske särskilt de med positioner, status och pengar, hemsöks av ångest för att falla. Innegänget består av outsiders. Som alla är livrädda. Vilket samhälle vi har skapat! Ett kapitalistiskt konkurrenssamhälle med en elit som förminskar sina privilegier – ett etablissemang av rebeller. Alla self made, förstås, klassresenärer som kämpat sig fram till toppen helt på egna meriter, som lyckats mot alla odds, och har man inte det kan man alltid lyfta fram de specifika omständigheter som varit svåra – och mörka allt annat. Framhålla pappan som var arbetarklass, söp eller var utomeuropeisk – tala tyst om mamman som var vit akademiker med ett mäktigt kontaktnät och hjälpte till med bostadsinsatsen. Kanske kan man berätta om sin svåra barndom i P1 Sommar? Eller varför inte i en autofiktiv roman. Självfallet framhåller man dagisåren i Kista, men absolut inte flytten till Vasastan och absolut inte skolgången på Gärdet, gymnasietiden på Östra eller FN-praktiken i New York som mammas nya kille på UD fixade. Underdog-positionen är ju så smickrande för egot. Då har man verkligen rätt att unna sig.
Höjer jag blicken från det tomma word-dokumentet och ut genom fönstret ser jag bryggor och båtar, ett glittrande vatten och bortom det Strandvägen, Junibacken, Nordiskas slottslika byggnad ritat av Ferdinand Boberg och det faluröda Vasamuseet med svart tak. Frilanskontoret ligger på underbara Skeppsholmen, bakom Moderna, vägg i vägg med teater Galeasen, i samma gamla byggnad som krogen Torpedverkstan, med Hibachigrillad Flat Iron Steak à 250 kr till lunch och fullsatt uteservering nu på sommaren. Här finns toa och kök som jag delar med några av Sveriges främsta poeter, författare och journalister. Det förpliktigar – kanske skylla skrivkrampen på dem? Den flotta frilanslokalen skaver en smula mot min daterade självbild av »lufsig looser« långt från köttgrytorna. Det var ju ett tag sedan jag publicerade min första artikel runt millenieskiftet. Men jag har ju mina trauman, hur var det nu igen? Ensamstående mamma, inte adopterad däremot rasifierad. Glömmer aldrig att jag hånades som »bokmal« på en klassresa till Barnens ö i mellanstadiet. Långtifrån poppis bland tjejerna i högstadiet. Och säkert dröjde min sexdebut längre än genomsnittet på grund av allmän nördighet och specifik besatthet av författarna Philip K Dick, HP Lovecraft och J.R.R Tolkien. Ja, jag längtade verkligen efter att fly till en annan värld. Idag är mitt liv kanske inte fruktansvärt i objektiv mening. På väg upp efter en skilsmässa. Ny bok på väg ut på Albert Bonniers förlag lagom till Bokmässan 2023. Fick precis ett kulturstipendium, planerar en resa till franska alperna och Rivieran i sommar, tar nog en sväng förbi Österlen också. Har ny flickvän, underskön och smart, och ett harmoniskt barn, överbegåvat misstänker jag. Svullade i mig en avsmakningsmeny i fyra serveringar häromdagen, asiatisk fusion, med ekologiskt naturvinspaket. Men imorgon kanske jag har förlorat allt? Bu-fucking-hu.
PS
Nästa krönika handlar om min tuffa uppväxt på Östermalm. Ibland kom Svenska Dagbladet inte i tid till frukosten. Det gick trots allt bra till sist. Men jag kunde precis lika gärna blivit en blandmissbrukande gig-jobbare i en andrahandsetta i Rågsved. Om jag inte hade lagt maken till – som tur var gjorde jag det! Till er som är en missnöjda med er lott, ni papperslösa, ensamma eller skuldsatta upp över öronen, vill jag bara säga en sak: Gör andra val, få andra resultat!
DS.
Jesper Huor, framgångsrik underdog.
