Text och foto: Rafaela Stålbalk

– Madame behandlar mig inte illa men hon är väldigt tydlig med att visa var min plats är. Jag är svart och fattig, hon är rik och vit, säger hemarbetaren Glória João Luís när hon kliver in i sin arbetsgivares walk-in closet.

68-åriga Glória João Luís har jobbat hos familjen Malheiros i 21 år. Hon känner sig hemma i den flådiga fyrarumsvåningen som blickar ut över lagunen i det välbärgade bostadsområdet Lagoa i Rio de Janeiro.

På ena sidan av garderoben står ballerina– och högklackade skor uppradade under en hög designväskor av Louis Vuitton, DKNY och Gucci. På den andra sidan hänger kläder prydligt på trägalgar.

Det  är förmiddag och Glória hänger upp nytvättade tunna, mönstrade damskjortor och svarta boxershorts.
I köket bredvid en Nutribullet-mixer står en förpackning ekologisk granola på en hylla. Hög popmusik musik strömmar från 42-tums TV:n som hänger ovanför matbordet.
Idag slipper Glória laga lunch eftersom familjen Malheiro rest till sitt semesterhus två timmar bort.

Familjen Malheiro består av 83-årige familjerättsjuristen José Carlos, som gått i pension men fortfarande jobbar deltid på advokatfirman han grundat. Och så frun Valkyria som Glória kallar för »madame.«
Valkyria är i 60-årsåldern och är hemmafru. Hon tillbringar sina dagar på Rios olika köpcentrum eller på promenader längs stranden med familjens hund.
– Jag har hamnat hos en familj som behandlar mig väl. Jag känner mig trygg här och det är därför jag har stannat kvar så länge, säger Glória.

Glória känner oftast att hon och hennes arbete värdesätts, men efter att ha jobbat i samma yrke sen hon var elva år gammal är hon inte ovan vid att bli kränkt och nedtryckt.
Glória João Luís föddes in i en familj av fattiga arbetare på landsbygden i Campos 1951. När hennes pappa dog blev hennes mamma ensamstående med åtta barn att försörja.
Mamman jobbade som tvätterska men när pengarna inte räckte till tvingades även syskonen att börja jobba för att bidra till familjens ekonomi.
Glória gick i fyran när hon slutade gå i skolan för att istället fokusera på att arbeta. Trots det lyckades hon att lära sig både att skriva och läsa.
På sitt första hemarbetarjobb hamnade Glória hos en medelklassfamilj i centrala Rio de Janeiro. Pappan i familjen, som jobbade inom militären, var auktoritär och skällde ofta på Glória. Han skrek smärtsamma, rasistiska saker och hotade med att slå henne även om han aldrig gjorde det.
– Här i Rio väljer vi inte jobb. Vi har inte råd att vara arbetslösa. De jobb som dyker upp, de tar vi, säger Glória.
I 15 dagar bodde och arbetade Glória oavbrutet hos familjen, därefter åkte hon hem i två dagar och sen åter till jobbet i 15 dagar. Och så fortsatte det. I två år.
Det var ensamt för Glória vars fattiga familj inte hade en hemtelefon hon kunde ringa när hon saknade sin mamma eller kände sig ledsen.

Glória vet inte hur mycket hon tjänade på jobbet hon gjorde hos den familjen. Det var hennes mamma som förhandlat fram lönen som hon dessutom hämtade en gång i månaden.
– På den tiden fanns det varken lagar eller regler som skyddade oss hemarbetare, förklarar hon.
Elvaåriga Glória tvingades bland annat att städa, laga mat, baka, tvätta, stryka kläder, städa upp efter fester samt ta hand om familjens nyopererade fru.
Hon förväntades även ta hand om familjens barn – den yngsta var sju år gammal och de andra två barnen äldre än Glória.
Glória blir upprörd när hon minns hur illa hon behandlades som barn.
– Jag var elva år och deras slav, säger hon med höjd röst.
Glórias mamma hjälpte slutligen dottern att hitta ett nytt jobb. Hon jobbade som hemarbetare, städerska, kokerska, tvätterska och strykerska hos en rad familjer innan hon till slut hamnade hos familjen Malheiro 1997.
Vid det här laget hade Glória hunnit föda fyra barn – hon var 17 år när hon födde sitt första barn.
Efter 14 år med barnens pappa lyckades hon lämna det som hon beskriver som en mycket destruktiv relation, präglad av psykisk och fysisk misshandel.

På en lekplats i närheten av Glórias arbetsplats tröstar en mamma ett gråtande barn som precis snubblat och skadat sig vid rutschkanan.
Mammans svarta hand stryker över pojkens blonda lockar. Det är tydligt att den vitklädda mamman, vars egna barn är hemma i favelan, är pojkens barnflicka.
I en favela långt ifrån Lagoa – som för övrigt är den tredje dyraste stadsdelen i Sydamerika och en av de få platserna i Rio de Janeiro utan en favela – trillar kanske ett annat barn och skadar sig. Barnet gråter förmodligen efter sin mamma som inte kan trösta det eftersom hon är tvungen att trösta någon annans barn.

Glória blir tårögd när hon berättar om sina barn som hon sällan kunde trösta, stötta och uppfostra eftersom hon var tvungen att jobba så långa dagar.
– Kanske var det min frånvaro som gjorde att mina söner sökte sig till gatan och drogerna, säger Glória.
Hennes två äldsta söner började använda och sälja droger i tidig ålder.
1989 dog hennes son 21-årige son Márcio av en överdos.
Två år senare mördades hennes andra son Marcos. Då 22 år gammal.
Glória jobbar idag tre dagar i veckan och är tacksam för den omsorg hennes arbetsgivare visar.
Hon berättar att José Carlos och Valkyria brukar ta med sig gåvor hem till henne när de reser. Senast fick hon en doftande hudkräm som paret köpt i Boston där de gifte sig borgerligt för tre år sedan.

Relationen mellan arbetsgivare och hemarbetare kan vara komplex. Både parter är ömsesidigt beroende av varandra. Ibland gillar de varandra, ibland har de skuldkänslor. Ofta blir de en del av familjerna.
– Glória är mer än vårt hembiträde. Hon är en lojal vän som vi bryr oss om, säger José Carlos över telefon när jag ringer honom.
– Hon är en självklar del av vår familj och jag vet inte hur vi hade klarat oss utan henne.

Hon tittar på en video som någon från familjegruppen på WhatsApp skickat. Hon skrattar samtidigt som hon skakar på huvudet och smackar med tungan.
Det är en ihopklippt video av Brasiliens president Jair Bolsonaros olika tal. Man har lagt på ett catchigt baile funk-beat över talen så att det verkar som att presidenten i själva verket sjunger.
Glória är inte intresserad av politik och hon röstade inte i det senaste valet. Hon pratar inte politik med sina arbetsgivare men misstänker att de, liksom många andra konservativa medelklassfamiljer i området, röstat på Jair Bolsonaro.

Om Glória fritt fått välja ett annat yrke, hade hon haft en liten affär.
– Där hade jag sålt godis, ler hon.

---

Rafaela Stålbalk är frilansjournalist.