Ana Valdés växte upp bland flyktingar, i ett land av flyktingar. Sedan flydde hon undan tortyr och åsiktsförföljelse till Sverige, där svenskan blev ännu ett hem. Få har tänkt igenom exilen som hon.
Jag är uppväxt bland flyktingar. Flyktingarna var de kristna libaneserna som hamnade i Montevideo när det ottomanska riket föll 1918. De giriga europeiska stormakterna hade slagits med varandra om resterna. Gamar som flög långt och slogs med näbbar och klor. Frankrike tog norra Afrika, England tog Egypten, Irak, Palestina och Saudiarabien, Tyskland var också med. De europeiska imperierna såg resten av världen som ociviliserad och full av råvaror. Och det hörde till krigets tradition att segraren fick allt.
Gamla civilisationer föll som käglor och städer som hade sett världen födas blev ruiner att plundra. Ninive, Ur, Bagdad, Damaskus, Aleppo, Jerusalem, Istanbul, Aten. Europeiska arkeologer skeppade hem allt de kunde, till och med gigantiska stenlejon. Mumifierade faraoner grävdes fram ur tusenåriga gravar och fick nya hem i London och Paris. Moctezumas huvudbonad av tusentals quetzalfågelfjädrar kan idag beskådas i Wien – en av huset Habsburgs många krigstroféer. Det krävdes 5000 soldater att riva Pergamonaltaret, 36 meter brett och 10 meter högt. Ett nytt museum byggdes 1901 i Berlin för att ge ett nytt hem till altaret som hade tagits från staden Pergamon i Irak.
Men det första världskriget leder inte bara till ottomanska rikets fall, utan också till upplösningen av det habsburgska imperiet och kartorna ritas om, på nytt. Den italienske författaren Claudio Magris beskriver i boken Donau (1990) hur man kunde åka längs floden genom imperiet utan att behöva visa ett pass en enda gång. Efter fallet korsas floden av otaliga nationsgränser.
De som föredrog att inte leva kvar under nya herrar hamnade i den Nya världen, i Nord- eller Sydamerika. Uruguay och Argentina fick helt nya befolkningsvågor, armenier som flydde från turkarna och kristna libaneser som flydde från araberna, judar som inte var välkomna någonstans, efter 1948 kom palestinier som inte kunde eller ville vara medborgare i Israel.
Min vän Robert, en poet, alltid klädd i svart, drog som tonåring med mig till mörka kaféer där skeppsbrutna från krigen i den gamla världen spelade schack. Forna fiender var nu kamrater i exil, och pratade med längtan om länderna som de hade lämnat, om sin delade misär och smärta. Det var ingens modersmål, men som i habsburgska riket var tyska deras lingua franca.
Vi satt många nätter i rad och skrev dikter och spelade med dem, vi översatte dagstidningar som berättade vad som hände i deras forna hem. De ville veta om de kunde återvända, om det var tryggt igen, men efter ett tag gav de upp, gifte sig med folk från platsen de hamnat på, resignerade inför exilens villkor. Deras barn glömde bort att de kom från någon annanstans.
De flesta var socialister, de bildade fackföreningar och sjöng Internationalen på tyska. Deras ikoner var Rosa Luxemburg och Emma Goldman, Lev Trotskij och Bakunin, Sacco och Vanzetti och Gramsci. Alla hade kommit i båtar, som mina egna far- och morföräldrar. Argentinas store författare Jorge Luis Borges har sagt att folk från Peru härstammade från Inkariket, de som bodde i Mexiko hade mayas och azteker som förfäder, i Bolivia och Ecuador talade man quechua och i Paraguay guarani – men vi som bodde i Argentina och Uruguay härstammade från båtarna. Båtarna som hade hämtat våra förfäder från världens alla hörn.
Denna artikel är låst
Vill du läsa – bli medlem i Ordfront
Är du redan medlem? Hör av dig till medlem@ordfront.se
