Intellektuella har genom historien påpekat att välja författarskapet är att välja en sorts mental exil, att ställa sig utanför sammanhang och betrakta, beskriva och förstå. Kanske bidrar detta det faktum att just intellektuella först drivs i exil, det som gör dem misshagliga och farliga i odemokratiska staters ögon. Att de tar sig rätten att berätta sin version av verkligheten.
Vi har frågat en rad författare och poeter i Sverige idag om vad exilen är. För dem själva, i allmänhet, hur den påverkat deras litteratur. Det blev det här numret av Ordfront litterära magasin. Ämnesvalet kan förstås också ses mot bakgrund av den politiska situationen i Sverige idag.
Efter valet kom högerpartier överens med det stora radikalhögerpartiet om ett avtal, större än regeringsförklaringen, där de skriver ut vad de vill politiskt med Sverige. Avtalet genomsyras av en stor avsky för det utländska, kommande från invandrare. Vårdsökande och asylsökande ska inte få tolkhjälp. Sverige ska knappt ta emot en enda flykting, och de som kommer ska få så lite chans att stanna som möjligt.
Ja, du har läst om Tidöavtalet förut. Bort med hemspråk. Folk ska utvisas för minsta lilla, de som varken är kriminella eller har »dålig vandel« ska ändå gärna fås att »återvandra«. Medborgarskap ska sitta löst, och inga uppehållstillstånd ska vara permanenta.
Allt andas en skräck för det osvenska, en övertygelse om att det är skadligt, och en övertygelse om existensen av en renodlad svenskhet, och att den besitter högre moraliska och samhälleliga värden.
Låt mig stilla påminna om att under de nationalstatsformativa åren 1860-1920 flydde en fjärdedel av svenskarna från Sverige. Medan populasen svalt och försökte komma undan armodet på alla sätt, utropade överheten med svällande bröst Sveriges unika, storståtliga härlighet.
Vikingavurm, porträtt av diverse hjältekonungar, svenska vetenskapliga och litterära »genier«, ett enhetligt språk, enhetliga traditioner, allting lanserades uppifrån på samma sätt som i många länder i Europa. Man kan till och med säga att rasismen kom ur ett behov att hävda och hylla den nationella särarten, unikheten, »renheten«.
När demokrati infördes kunde brösttonerna minska. Solidaritet, modernisering och jämlikhet tog plats som centrala nationella projekt istället. Det vi ser nu är en återgång till fördemokratiska visioner.
Att göra den sena 1800-talsöverhetens propagandabild av Sverige till vision för samhällsbygget 2022 är lika idiotiskt som farligt. Diskrepansen mellan visionen och den faktiska verkligheten i landet 2022 är alltför stor. Det statliga våld som kommer behöva appliceras på det verkliga folket i det verkliga Sverige 2022 blir alltför stort. Och hemskt onödigt.
Den demografiska förändring som pågår i Sverige är varken kataklysmisk eller farlig, som radikalhögern så förtvivlat vill påstå för att börja kunna separera människor i närande och tärande, goda och onda – äkta svenskar och oäkta. Avgörande blir hur man hanterar förändringen. Solidaritet, öppenhet och jämlikhet är lika viktigare som någonsin, för att motverka segregation och ekonomiska klyftor. Och en kulturpolitik som inte syftar till exkludering.
Som del i dessa bittert paranoida Tidöförslag ser jag även det om en svensk kulturkanon. Det är handlar inte om någon välmenande kulturell best-of-lista, vilken bibliotekarie som helst kan ge dig en sådan, utan ännu en »äkta svensk«-gräns att dra mot det oäkta. För att göra kulturen till ett tillhygge ovanifrån.
Men så ser inte kulturen ut, och så ser inte Sverige ut. Här blandas kulturer konstant, och friskt, och det är inte illa eller oäkta. Det bara är.
Två miljoner svenska medborgare är idag födda utomlands. De kommer inte återvandra eller försvinna på något annat sätt. Om staten med exkluderande lagar försöker skapa ett »de« mot ett äktsvenskt «vi« av var femte person i landet kommer kulturen göra motstånd, och fortsätta medskapas av alla. Kultur flyter och flyger lätt över gränser, liksom den kan hämta näring ur rötter.
Låt mig retas genom att föreslå »den osvenska svenska kulturkanonen«: en lång lista på fantastiska svenska kulturskapare med osvenskt klingande namn, från Theodor Kallifatides till Tarik Saleh. Men ändå inte. Det är öppenheten som är fruktbar – inte uppdelningen.
Exilkulturen är idag en del av den svenska kulturen. En del av det verkligt verkliga folket, och det de skapar är vitalt och del i allas vår rikedom. Vad vi bör göra i det verkliga Sverige 2022 är att hålla fast vid vad som gjort tillvaron här så dräglig globalt och historiskt. Solidaritet, frihetssträvan och intellektuell och kulturell öppenhet.
Och leva så gott vi kan tillsammans, istället för att påbörja en plågsam strävan mot någon kulturellt enad och rasren fascistfantasi. I en sådan skulle många börja känna sig i exil i sitt eget hemland – en erfarenhet som svenskar som flytt från diverse diktaturer kan vittna om. Låt oss ta deras varningar på allvar.
Johan Berggren
